Ibland kan jag slås av överväldigande lycka och glädje. För småsaker.
Jag kan ibland tänka tillbaka på Fannyn Utan Hund. Hon som gick och längtade och dagdrömde och hoppades. Hon som var lyckligast när hon fick ha Ronja hos sig, och ännu lyckligare när hon hade både Ronja och farmors JRTs. För då var det en riktig flock. Det var så man skulle leva. Jag tänker på henne och hennes fantasier, om den perfekta hunden. Om att aldrig göra fel. Om att göra allt rätt från första början.
Sedan tänker jag på Fannyn Precis Med Hund, då Zac var liten. Då ens totala lycka var gjord, men också det där stora skrämmande som var när man plötsligt insåg hur lite man faktiskt visste om att uppfostra en valp. Om hur stor och läskig hundvärlden var, med idioter som skaffar hundar och inte kan kontrollera dem och som vi andra får lida för. Omständigheterna i att binda upp sig, behovet att ha hundvakt när man ska bort, alltid den där gnagande oron när man väl är borta.
Sedan ser jag Fannyn Med Hund. All uppgivenhet när saker och ting inte gick som det skulle. När man såg andra gå förbi med sina hundar lösa och lydiga, medan min låg i koppeländen och skällde utan att jag fick tyst på honom. Allt hårslitande. Alla frustrerande skrik. Alla tårar – fan vad det har varit många tårar. Känslan av hopplöshet, tanken på att ge upp. Då knappt en våt nos i nacken eller ömma strykningar med silkestunga över kinden hjälpte. Allt kämpande, konstant, hela tiden, utan att man tyckte sig se några framsteg. Alls.
Och nu är jag ingen av dem längre. Jag är Fannyn med Zac. Fannyn med Världens Bästa Vän. Fannyn med Själsfränden. Fannyn som inte är hel om hon inte har sitt lurviga paket lycka hos sig.
När jag och Frida (r.i.p vännen) pratade förut, när Zac var yngre, sade hon att hon önskade att alla hundar kunde födas när de var fyra år gamla. Hon menade att det var då hon och hennes hund Myntha börjat förstå varandra. Vid tillfället försökte jag påstå att jag och Zac redan var där, och visst var vi väl på väg, men vi var definitivt inte framme. Det är vi nu. Nu förstår jag vad Frida menade. Jag förstår precis. För nu är Zac och jag Ett. Jag behöver inte prata med honom längre, han förstår ändå vad jag menar och vill. Jag ger honom inte längre kommandon (‘sitt, ligg, rulla runt’) utan jag ber honom, precis som jag skulle be dig att skicka saltet (‘Zac, kan du inte sätta dig ned, men gå och lägg dig om du ska hålla på, och så rullar vi runt’).
Och jag har blivit den där Fannyn jag en gång tog för givet att jag skulle bli, men som dessa fem år fått mig att tvivla på någonsin skulle bli jag. Jag har blivit den människan jag under alla år avundats, som kan gå med sin hund lös och som inte har några problem vid hundmöten. Som har en hund som ser avgudande upp på mig och som delat med sig av sin kärlek så länge nu, att vi delar den för varandra. Vi älskar varandra precis lika mycket; han är min, precis lika mycket som jag är hans. Och det vet han. Det syns på honom.
Nu när vi är ute och går behöver jag inte oroa mig för joggare eller stavgångare, jag behöver inte gå på tå när det kommer cyklister eller folk med hundar. Zac bryr sig inte, så varför skulle jag? Han har byggt upp en bubbla kring oss, där bara han och jag finns, och då kan vi vara mitt i en skog eller i ett publikhav på stan. Det gör ingen skillnad. Jag viskar hans namn och han ser sig över axeln, med förväntan och förhoppning. Han smyger upp vid min sida och tittar på mig med sina stora, mörka ögon, som om han vet hur glad det gör mig. Det lilla.
Han söker stöd hos mig som aldrig förr, och visar samtidigt hur modig han är, noga med att jag hela tiden ser hur duktig han är med saker han tycker är läskiga. Han föreslår stigar vi ska gå på, men blir inte ledsen om det inte råkar vara den vägen vi väljer. Han är lika glad att gå ut som att komma hem som att åka bil som att gå promenad som att ligga på golvet som att ligga i sängen som att träna som att leka som att gosa. Han är den busigaste hunden jag vet, som alltid har ofog för sig. Men det är harmlöst. Det är aldrig någonting dåligt. Det är att stjäla mammas sko och ställa den i vardagsrummet, eller bygga ett berg av gosedjur kring ens fötter medan man tittar på TV. Det är att smita till Max rum och stöka i hans papperskorg och hitta stora skatter som glasspapper eller gamla brödbitar; då springer man som en idiot till sin korg och hoppas på att ingen ser eller märker. Och när han blir påkommen lämnar han snällt över sin skatt, delar på tjuvgodset. För det är så vänner gör. Man delar.
Och han gör mig så glad bara genom att vara. Han gör mig så ledsen när han mår dåligt. Han gör mig så frustrerad när vi båda har dåliga dagar. Och han gör mig till den lyckligaste människan just för att han är min – eller snarare, just för att jag får vara hans.
Utan honom skulle jag inte vara.
