Ny familjemedlem!

Posted on Updated on

…och då menar jag inte i vare sig den tvåbenta eller fyrbenta familjen, utan den elektroniska familjen :D Efter att ha stått och kladdat på en 5D mark II (kraftigt använd av en fotojournalist och därför numer till salu i befintligt skick) och närapå uppfyllt en av mina väldigt avlägsna drömmar om att äga en fullformatare, så insåg jag att det inte är någon idé att köra med en fullformatare när jag ändå inte har bra objektiv. Mitt mest använda objektiv är mitt 50/1.8, vilket är ett superobjektiv för det pris som det säljs för. Det gör en van vid både fast brännvidd och kort skärpedjup, och det har verkligen varit ett bra inskolningsobjektiv för mig. Men det är gammalt nu (har väl fotat med det i … eh … åtta-nio år?? Kan det verkligen stämma?) och med tanke på hur ofta det felfokuserar så har jag i allt större utsträckning använt mitt analoga Pentax 50/1.8, som är supermysigt men ja… CA är hemskt på det. Om objektivet ändå fokuserar fel hela tiden så kan man lika gärna använda ett mysigt analogt där man får fokusera själv, tänkte jag x)

När jag nu var så nära att köpa ett nytt hus jag egentligen inte behövde just nu, insåg jag att jag lika gärna kan köpa ett objektiv jag så länge önskat ha i min samling. Nämligen en Canon EF 50/1.4 USM. Så jag kollade upp det på nätet, det fanns ett tillgängligt på netonnet, så en timme innan stängning var jag där och roffade åt mig det näst sista från hyllan!

På väg hem med drömobjektivet :D

När vi väl var hemma igen var klockan närmare nio på kvällen, så ljusförhållandena var inte de absolut bästa. Trots detta var man ju ändå tvungen att provköra, och vilka motiv fick vara de första att förevigas via detta superobjektiv? Årets dummaste fråga ;D

Herr Trötter <3

 

Trattfjantarellen <3

Har varit ägare till den i två dagar nu, men har inte hunnit testa det mer än så än. Jobb och annat har kommit i vägen. Det gör ingenting, för det har väckt mitt fotointresse till liv igen och jag ser så mycket fram emot att släpa med mig min tunga kamerakluns på alla våra utflykter igen, att föreviga och minnas :D

(Och, efter att ha bombarderats av allt för mycket spam, så testar jag att öppna upp kommentarer igen. Vi får se om det dyker upp något skrivet av mänsklig hand, eller om det bara blir elektroniska spambottar som hittar hit ;D)

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D

Vårtecken!

Posted on Updated on

Det går lite trögt här på bloggen, vilket kan ses som underligt med tanke på att jag ”bara” går hemma om dagarna och fixar med exjobbet, men när man väl hamnar efter blir det plötsligt så mycket man sedan vill prata om, att man drar sig för att skriva något av den anledningen.

Så istället för att dra upp allt som hänt och Arthurs utveckling, så kommer här en radda med bilder från i lördags, då vi åkte ut till Oxhagen och blev skrämda av vildsvinsspår och fikade på Storvretaåsen innan vi badade i bäck och åkte hem. I stort sett. Killarna hade det jättekul ihop – de börjar få ett jättefint utbyte sinsemellan, där den ene följer efter den andre när den är något på spåret, och den andre hoppar efter den ene när den har hittat något spännande.

Och för en gångs skull lyckades jag fånga deras lek på bild! Arthur ser helt skräckslagen ut på vissa av bilderna, men kan försäkra er om att det var han rakt inte! Zac-utan-kondis fick knappt en lugn stund då han försökte hämta andan, för då var Arthur framme igen och eggade honom till att springa ett par varv till.

Sa ju det – de kommer bli bästa vänner dessa två tokskallar <3

Årets första blåsippor!

_MG_4022

Mitt alltid gladaste hjärta <3
(Med lillhjärtat hack i häl efter)_MG_4032

Han är på väg att bli så galet fantastiskt snygg alltså. Om jag får säga så själv.

_MG_4033

Så vidunderligt stor den vida världen är, när man är så fantismatiskt liten…

_MG_4039

Vatten är en STOR favorit hos den lilla. Vattendrag och vattenpölar…
Ska bli intressant att se vad han tycker om hundbadet sedan.

_MG_4057

Sen var de igång! Hade helt fel objektiv (50mm bara) och Arthur är aaaalldeles för snabb för min kamera xD

_MG_4058

Zacs taktik att skaffa sig själv papillonöron för att lura Arthur närmre fungerade dåligt…

_MG_4073

”Shit shit shit shit shit shit shit…”

_MG_4084

Vattenpaus.
(Och Zac har redan samlat på sig attiraljer i pälsen)

_MG_4091

Kallt om tassarna ;)

Ett första möte

Posted on Updated on

_MG_3731

När man som tretton veckor gammal, får se gräsänder för första gången i sitt liv.

Det kallas kärlek vid första ögonkastet.

Valpkurs, vaccinering och vromenad

Posted on Updated on

Skogspromenad med tillhörande vardagsagility (eller dogparkour som det tydligen heter nu för tiden).

Det har varit ett par hektiska dygn, med start igårkväll med valpkurs för Arthur. Liksom när Zac var valp och unghund, och senast med Noseworkkursen, så går på kurser jag genom Hundens Hus för Kicki Renlund, som är en helt makalöst bra person. Hon förstår hundar helt ut, tänker på samma sätt som jag och har bara snälla, positiva metoder att träna hundar. Valpkursen är bara en timme lång, vilket är fullt tillräckligt med tanke på hur trött Arthur var i slutet. Dels var det ju såååå många människor där man ville hälsa på, men framförallt var det såååå många valpar man ville leka med ;) Vi tränade på saker som sitt, vänta-varsågod, ligg, stå och inkallning. Arthur kunde ungefär hälften – sitt och vänta fungerar som det ska, men ligg har vi inte tränat, stå (stilla) är det tråkigaste som finns och när vi gjorde inkallningsövningen fick jag ett ”eh, är han väldigt självständig hemma?” som kommentar från Kicki, då han hellre kollade runt än kom till mig. Förhoppningsvis inser han vilken rolig person jag är i framtiden så att han vill komma vid inkallning.

Vi åkte hem, Arthur var så trött så han bara låg och tjöt i buren innan totaldäckade och sov hela vägen hem. Jag bar upp honom till lägenheten och han fortsatte i stort sett sova hela natten igenom.

Idag under morgonpromenaden, innan frukost till och med, hamnade vi i vår lilla skogsstråk där det finns massa timmerstockar och lite grövre pinnar man medvetet glömt efter röjning, vilket är utomordentligt ställe för ung, klättergalen valp. Zac visar hur man gör och Arthur apar mer än ivrigt efter.

Den här valpen är verkligen något extra! Minns inte att Zac ens var så här tokig i att klättra på grejer, utan det var något som snarare kom med tiden, men med Arthur så krävdes det bara att visa vad stubbar var så klättrar han genast upp på varenda en han ser nu! :D Att hoppa över pinnar är precis lika roligt och att balansera på stockar går hur bra som helst. Det ska verkligen bli spännande att börja agility med den här parveln!

Instagrambild (för jag har varken tid eller ork till att fixa riktiga kamerabilder just nu)

Efter frukost och vilande så var det dags för att åka till veterinären för tolvveckorssprutan. Egentligen blir han tolv veckor imorgon, men då vi ska iväg på playdate med en annan valp så finns det inte tid till sådant då. Efter nio år med en hund som tycker veterinären är detsamma som pesten (vilket inte är att klandra, med tanke på vilka hemskheter dessa nio år utsatt Zac för med benbrott, spruckna analsäckar, klokapselbrott, stukningar och kloamputation) var det riktigt ovant att nu ha en hund som var helt överlycklig att ha en massa människor som ville hälsa på honom och som han fick pussa på! Inte ens veterinären kunde man vara sur på fast hon stack en i nacken, utan man formligen kastade sig efter henne när hon sedan skulle gå, och trillade nästan av undersökningsbordet.

När vi ändå var där så passade vi på att smita in på Brukhundscentret som ligger på nedervåningen till veterinären, för att där spana in allt det goda och roliga, i form av godis och leksaker. Återigen, jag fick springa och plocka saker av Arthur då han ville ha med sig halva affären hem, medan jag med Zac alltid fått försöka tvinga honom att välja en leksak han ska få. Och när vi nu ändå var där inne så passade vi på att gå förbi Hööks, för att där få gosa och älska än fler människor, och dessutom bli bjuden på godis OCH få med sig leksaker hem. Den ni! En sådan dag går väl inte att toppa?

Jodå! För på eftermiddagen sedan följde vi med Milla och Bella ut i Jällaskogen. Eftersom mamma jobbade sent så hade jag ingen valpvakt och Arthur fick följa med, men bars större delen av sträckan eftersom den ändå var 3,5 km lång (vilket är mycket för en liten papillonvalp). Snyggare bilder därifrån kommer imorgon, som sagt, när jag orkat göra någonting med dem.

Milla fotade denna när vi försökte få alla tre på samma bild igen, vilket inte är det allra enklaste med tre dårar som bara vill springa. Modige Arthur är självklart så högt han bara kan komma, här är man minsann inte höjdrädd, inte!

Och med så mycket på en och samma dag var det skönt att slutligen komma hem, få i sig middag och sedan rejsa ut det allra sista av energin innan man totaldäckade i sängen, där han nu ligger och snusar vid mina fötter. Imorgon vankas det playdate med snuserflicka, och på lördag väntas Mellofest med inte bara massa människor, utan precis lika många hundar (åtminstone nästan). Söndag lär bli en helslappardag för oss båda ;)

En sista, avslutande bild på hur svårt det är att ens få två hundar att bli bra på en och samma bild.

….men Zac var så himla fin här (trots femton kilo skräp i pälsen) att den måste upp ändå för världen att se <3