Vårtecken!

Posted on Updated on

Det går lite trögt här på bloggen, vilket kan ses som underligt med tanke på att jag ”bara” går hemma om dagarna och fixar med exjobbet, men när man väl hamnar efter blir det plötsligt så mycket man sedan vill prata om, att man drar sig för att skriva något av den anledningen.

Så istället för att dra upp allt som hänt och Arthurs utveckling, så kommer här en radda med bilder från i lördags, då vi åkte ut till Oxhagen och blev skrämda av vildsvinsspår och fikade på Storvretaåsen innan vi badade i bäck och åkte hem. I stort sett. Killarna hade det jättekul ihop – de börjar få ett jättefint utbyte sinsemellan, där den ene följer efter den andre när den är något på spåret, och den andre hoppar efter den ene när den har hittat något spännande.

Och för en gångs skull lyckades jag fånga deras lek på bild! Arthur ser helt skräckslagen ut på vissa av bilderna, men kan försäkra er om att det var han rakt inte! Zac-utan-kondis fick knappt en lugn stund då han försökte hämta andan, för då var Arthur framme igen och eggade honom till att springa ett par varv till.

Sa ju det – de kommer bli bästa vänner dessa två tokskallar <3

Årets första blåsippor!

_MG_4022

Mitt alltid gladaste hjärta <3
(Med lillhjärtat hack i häl efter)_MG_4032

Han är på väg att bli så galet fantastiskt snygg alltså. Om jag får säga så själv.

_MG_4033

Så vidunderligt stor den vida världen är, när man är så fantismatiskt liten…

_MG_4039

Vatten är en STOR favorit hos den lilla. Vattendrag och vattenpölar…
Ska bli intressant att se vad han tycker om hundbadet sedan.

_MG_4057

Sen var de igång! Hade helt fel objektiv (50mm bara) och Arthur är aaaalldeles för snabb för min kamera xD

_MG_4058

Zacs taktik att skaffa sig själv papillonöron för att lura Arthur närmre fungerade dåligt…

_MG_4073

”Shit shit shit shit shit shit shit…”

_MG_4084

Vattenpaus.
(Och Zac har redan samlat på sig attiraljer i pälsen)

_MG_4091

Kallt om tassarna ;)

Ett första möte

Posted on Updated on

_MG_3731

När man som tretton veckor gammal, får se gräsänder för första gången i sitt liv.

Det kallas kärlek vid första ögonkastet.

Valpkurs, vaccinering och vromenad

Posted on Updated on

Skogspromenad med tillhörande vardagsagility (eller dogparkour som det tydligen heter nu för tiden).

Det har varit ett par hektiska dygn, med start igårkväll med valpkurs för Arthur. Liksom när Zac var valp och unghund, och senast med Noseworkkursen, så går på kurser jag genom Hundens Hus för Kicki Renlund, som är en helt makalöst bra person. Hon förstår hundar helt ut, tänker på samma sätt som jag och har bara snälla, positiva metoder att träna hundar. Valpkursen är bara en timme lång, vilket är fullt tillräckligt med tanke på hur trött Arthur var i slutet. Dels var det ju såååå många människor där man ville hälsa på, men framförallt var det såååå många valpar man ville leka med ;) Vi tränade på saker som sitt, vänta-varsågod, ligg, stå och inkallning. Arthur kunde ungefär hälften – sitt och vänta fungerar som det ska, men ligg har vi inte tränat, stå (stilla) är det tråkigaste som finns och när vi gjorde inkallningsövningen fick jag ett ”eh, är han väldigt självständig hemma?” som kommentar från Kicki, då han hellre kollade runt än kom till mig. Förhoppningsvis inser han vilken rolig person jag är i framtiden så att han vill komma vid inkallning.

Vi åkte hem, Arthur var så trött så han bara låg och tjöt i buren innan totaldäckade och sov hela vägen hem. Jag bar upp honom till lägenheten och han fortsatte i stort sett sova hela natten igenom.

Idag under morgonpromenaden, innan frukost till och med, hamnade vi i vår lilla skogsstråk där det finns massa timmerstockar och lite grövre pinnar man medvetet glömt efter röjning, vilket är utomordentligt ställe för ung, klättergalen valp. Zac visar hur man gör och Arthur apar mer än ivrigt efter.

Den här valpen är verkligen något extra! Minns inte att Zac ens var så här tokig i att klättra på grejer, utan det var något som snarare kom med tiden, men med Arthur så krävdes det bara att visa vad stubbar var så klättrar han genast upp på varenda en han ser nu! :D Att hoppa över pinnar är precis lika roligt och att balansera på stockar går hur bra som helst. Det ska verkligen bli spännande att börja agility med den här parveln!

Instagrambild (för jag har varken tid eller ork till att fixa riktiga kamerabilder just nu)

Efter frukost och vilande så var det dags för att åka till veterinären för tolvveckorssprutan. Egentligen blir han tolv veckor imorgon, men då vi ska iväg på playdate med en annan valp så finns det inte tid till sådant då. Efter nio år med en hund som tycker veterinären är detsamma som pesten (vilket inte är att klandra, med tanke på vilka hemskheter dessa nio år utsatt Zac för med benbrott, spruckna analsäckar, klokapselbrott, stukningar och kloamputation) var det riktigt ovant att nu ha en hund som var helt överlycklig att ha en massa människor som ville hälsa på honom och som han fick pussa på! Inte ens veterinären kunde man vara sur på fast hon stack en i nacken, utan man formligen kastade sig efter henne när hon sedan skulle gå, och trillade nästan av undersökningsbordet.

När vi ändå var där så passade vi på att smita in på Brukhundscentret som ligger på nedervåningen till veterinären, för att där spana in allt det goda och roliga, i form av godis och leksaker. Återigen, jag fick springa och plocka saker av Arthur då han ville ha med sig halva affären hem, medan jag med Zac alltid fått försöka tvinga honom att välja en leksak han ska få. Och när vi nu ändå var där inne så passade vi på att gå förbi Hööks, för att där få gosa och älska än fler människor, och dessutom bli bjuden på godis OCH få med sig leksaker hem. Den ni! En sådan dag går väl inte att toppa?

Jodå! För på eftermiddagen sedan följde vi med Milla och Bella ut i Jällaskogen. Eftersom mamma jobbade sent så hade jag ingen valpvakt och Arthur fick följa med, men bars större delen av sträckan eftersom den ändå var 3,5 km lång (vilket är mycket för en liten papillonvalp). Snyggare bilder därifrån kommer imorgon, som sagt, när jag orkat göra någonting med dem.

Milla fotade denna när vi försökte få alla tre på samma bild igen, vilket inte är det allra enklaste med tre dårar som bara vill springa. Modige Arthur är självklart så högt han bara kan komma, här är man minsann inte höjdrädd, inte!

Och med så mycket på en och samma dag var det skönt att slutligen komma hem, få i sig middag och sedan rejsa ut det allra sista av energin innan man totaldäckade i sängen, där han nu ligger och snusar vid mina fötter. Imorgon vankas det playdate med snuserflicka, och på lördag väntas Mellofest med inte bara massa människor, utan precis lika många hundar (åtminstone nästan). Söndag lär bli en helslappardag för oss båda ;)

En sista, avslutande bild på hur svårt det är att ens få två hundar att bli bra på en och samma bild.

….men Zac var så himla fin här (trots femton kilo skräp i pälsen) att den måste upp ändå för världen att se <3

Saker man glömt och saker man minns

Posted on Updated on


Tioveckors-Arthur i skogen för första gången.

Vi är inne på fjärde veckan med Arthur nu och lika mycket som jag kommit att lära känna honom, har jag behövt rannsaka mig själv som hundägare. Jag har alltid ansett mig själv vara en person som kan anpassa min hundträning efter hunden jag tränar, men de senaste veckorna har jag bevisat mig själv fel gång på gång, och det är lite det som det här handlar om. Att glömma och minnas.

Jag hade glömt hur mycket energi valpar har och vilken förödelse de kan göra när de är på det humöret.
Och med det minns jag hur Zac inte tuggade sönder någonting alls när han var liten, inte mer än en penna som någon tappat på golvet och ett par gamla skor. (Inte för att det var helt till 100% säkert så, man har en benägenhet att bara minnas det bra än det dåliga, as time goes by~)

Medan jag försöker hitta sätt att motivera Arthur till att träna, har jag glömt att det finns andra sätt än de jag använt på Zac de senaste nio åren och det är Arthur som blir lidande då jag blir frustrerad att saker och ting inte fungerar och jag ger upp.
Och när jag ändå är i dessa tankebanor minns jag plötslig hur. mycket. arbete. jag lagt ned på Zac. Hur många tårar. Hur mycket slit. Vi nötte den där långlinan i år innan han till sist kunde gå lös utan att springa och skälla på människor och faktiskt komma på inkallning. Vi slet med hans separationsångest. Vi arbetar fortfarande med hans osäkerhet kring andra hundar. Sådant som numer är det förflutna eller blivit min vardag, sådana saker minns man plötsligt med klarhet. Det kom inte gratis, och det kom definitivt inte över en natt, och absolut inte på tre veckor.

Jag har ju glömt alla hjärngympegrejer jag gjorde med Zac när han var yngre, innan han lärde sig alla knep och inte längre tyckte saker och ting var roliga. Saker jag därför inte tänker på längre.
Och sedan minns jag plötsligt toarullarna med godis i, petflaskorna med godis i, russinpaketen med lock, att gömma saker, godis i filten, och jag blir plötsligt varse (vilket BORDE varit uppenbart sedan dag ett) att det här är en helt ny hund. Det här är en helt ny personlighet Det här är en kille som bara funnits i livet i elva veckor och precis allting är nytt för honom. Från att leka badkar i vattenskålen till att uppleva både regn och snöfall de senaste dagarna. Första gången han kände gräs under tassarna blev han totalt skogstokig och han kan fortfarande inte gå på gräs utan att vilja rusa omkring som en förrymd månraket. Varje intryck som är vardag för Zac och mig, är en helt ny upplevelse för Arthur.

Jag trodde att jag var en person som kunde se till individen och anpassa mig till efter dem, men i mitt huvud är vi så långt framme i vår träning att jag glömmer bort att Arthur bara är en valp. Han känner igen sitt namn och han kan sitt och vänta. Han hatar sin sele och han tycker den är helt dum i huvudet eftersom den hindrar honom från att springa dit han vill, vilket är precis överallt. Den här valpen vill vara, överallt. Så jag måste lugna mig själv och tänka att vi är här och vi är nu. Bara för att han inte kommer när jag ropar när vi är ute, för han är för upptagen med att gräva ett stort hål och kasta omkring på mossbitar, så innebär det inte att han aldrig kommer att lyssna på mig på agilitybanan. Det är Arthur om några år. Mossgrävaren är Arthur elva veckor.

Jag har fokuserat så hårt på de saker som är typiska Zac, att jag glömt bort att det här är Arthur. Jag har aldrig behövt arbeta för att få kontakt med Zac – han satt hela vägen hem från Skåne och såg mig i ögonen och han har aldrig slutat se mig i ögonen sedan dess. Jag vet var han befinner sig, hela tiden. Jag behöver inte ens se ned för att veta exakt var jag har hans huvud att stryka, och känna fingrarna ömsint bli slickade. Jag kan viska hans namn i sömnen och han kommer genast inrusande från andra sidan lägenheten. Det har alltid varit Zac och jag. Jag har varit Zacs mitt, centrum och allt. Det har jag fått gratis och det är det jag felaktigt fokuserat på med Arthur.

För i Arthurs värld så är Zac nummer ett, än så länge. Nummer två är leksakerna, dessa kan man inte leva utan. Kanske på en tredjeplats kan han erkänna att jag existerar och tur är väl det eftersom det är jag som både leker, tränar och matar honom. På dessa tre veckor har mitt värde dock sakteligen ökat, och främst under dagar som dessa – då jag påminns om att Arthur är inte Zac, och Zac är inte Arthur, och jag ser Arthur. Jag ser alla hans positiva sidor och hans personlighet. Tar tillvara på all hans energi och gör träningen till en lek – då känns det bara så bra. I magen och i hjärtat. Då lyckas jag se möjligheterna igen och hitta tillbaka till allt det jag glömt.

Arthur är en helt fantastisk hund, på absolut alla sätt och vis. Alla som träffat honom blir helt förälskade, liksom han blir förälskade i dem. Han är orädd, framåt, otroligt viljestark och har ett jävlaranamma som heter duga. Han är påhittig som tusan och busig ut i klospetsarna. Han älskar att gå på nya ställen och se nya platser. Han somnar i bilen efter bara en halv minut och är lika glad att komma ut ur bilen som hoppa in i den igen. Om nätterna sover han minst sju timmar och även om det går lite sisådär med rumsrenheten så minskar antalet olyckor ändå stadigt varje dag. Borsta pälsen och klippa klorna är inga problem, och vi har till och med hunnit duscha av jordsvarta tassar med bara det minsta av skutt och ”ta mig ur badkaret, tacksåmycket!” ;)

När han träffade en kanin första gången blev han förälskad, precis som jag kan tänka mig att han kommer bli i vartenda djur vi ser när vi går till 4H-gården sedan. När han såg en kråka första gången blev han misstänksam, och sedan hoppade han efter den med svansen höjd. Han vet precis hur han ska utnyttja folk för att få det han vill ha. Han är så smart så det förslår och om jag bara kan sluta jämföra honom med Zac och ta tillvara på alla dessa fantastiska egenskaper, så finns det i nuläget absolut ingenting vi inte kan göra.

Arthur är helt enkelt otrolig, och jag ser mer och mer fram emot att lära känna honom och se vilken underbar individ han kommer växa upp till.

Bild från Instagram, där aktiviteten är bra mycket högre än här. Indigoparaflax, heter jag där.

En vecka med Arthur

Posted on Updated on

Det känns som världens längsta vecka har passerat, samtidigt som jag inte haft en sekund över till att uppdatera bloggen med nytillskottet Arthur. För en vecka sedan åkte vi till Södertälje för att hämta hem nya familjemedlemmen Arthur. Efter ett par spanande minuter somnade han i bilen redan innan vi hunnit ut ur Södertälje, och han skötte sig exemplariskt i bilen hela vägen hem. Väl hemma fick han träffa Zac, som inte kunnat bry sig mycket mindre om honom (vilket var väntat), men Arthur blev hals över huvud störtförälskad i den mörka och fartfyllda dåren till bergerknas.

Under veckan som gått har vi fokuserat på att göra hemmet till en trygg plats, även om det känns lite överflödigt med tanke på vilken absolut cool kille det här är. Han spatserade runt i lägenheten som om han inte gjort annat redan första dagen. Hans av- och påknapp fungerar utomordentligt och efter sina galna lekperioder med tokspring så behöver man knappt övertala honom att vila, utan han gör det mer än gärna ändå. Han har ett enormt föremålsintresse och älskar att kampa, mer än vad han gillar godis, så det kommer bli mycket lekbelöningar i träningen känner man redan nu.

Igår var vi och promenerade med Milla och Bella, samt vakthunden Selma, och Arthur fick åka ryggsäck vilket uppskattades. Efter att ha letat mat på Arken Zoo, så gick vi hem igen och Arthur somnade direkt. Helt klart ovant för mig, som än idag får arbeta med Zacs passivitet ;)

Saker vi har att träna vidare på är selen och koppelträning – selen är helvetet på jorden tycker Arthur som bara sätter sig ned och försöker klia av sig den. Koppel är dumt, för då får man ju inte springa som man vill, men dessa är två saker han helt enkelt får vänja sig vid då vi bor vid högtrafikerade gator så han har inte så mycket till val.

Vad gäller rumsrenheten är han närapå ett geni. Under den här veckan har vi bara haft ett fåtal olyckor inne, så få att man kan räkna dem på en hand, och det har varit stunder då vi helt enkelt inte hunnit med att ta ut honom. Som mitt i en lek eller liknande. Jag har tagit ut honom ett par gånger under natten, men helt i onödan då han inte alls känt för att kissa och de senaste nätterna har vi kunnat sova minst sex timmar, vilket varit välbehövt, minst sagt!

Sist men alls inte minst så måste jag träna på att vara mycket roligare än Zac i Arthurs ögon. Zac har nog ingen egentlig åsikt om tillskottet, utan tycker bara valpen är jobbig när Arthur ska upp i Zacs ansikte för att pussa och busa. Medan Zac reagerade just som jag trodde att han skulle reagera när valpen kom hem (han sov första natten i mammas säng, för han vågade inte in i vårt rum när valpen var där), har det nu istället blivit rakt det motsatta från vad jag trodde skulle hända – jag trodde jag skulle behöva vakta valpen från Zac, men istället måste jag nu vakta Zac från valpen. Zac som är en oerhört osäker kille med stora lungor och starka åsikter, har en stor respekt för valpen och har inga problem att vara nära, så länge Arthur som sagt inte är på Zac. Så, tonvikten nu kommer vara att öka mitt värde för Arthur, så att han inte behöver söka bekräftelse av Zac hela tiden.

 

Bilden är tagen när vi stannade på vägen hem, för att ge Arthur chans att kissa, men han tyckte snön var oerhört kall och onödig, så det blev inte så mycket av den varan. Självklart började det snöa än mer på kvällen, men det tycktes istället hjälpa Arthur, som blev galen av snöflingorna och sedan dess har han tagit för vana att dyka ned i snön med huvudet först och jaga snöbollar så det står härliga tider till ;)

Kontentan av alltsammans är att Arthur är en oerhört energisk kille med enorm, terrierliknande vilja. Han har rejäl motor, stort föremålsintresse och är avvaktande utan att vara rädd och alltid snabb med att anpassa sig till situationerna. Det kommer bli himla intressant att försöka fokusera all den här energin till något nyttigt, än bara fräsa runt i lägenheten och jaga leksaker!