Efter kastrationen har Zacs päls blivit … inte tunnare, men den har definitivt skiftat karaktär och jag har upplevt att han fått lite tjockare, tunnare päls. Om den motsägelsen ens är möjlig att göra. I vilket fall har han haft lite tovor (i det tunna fjunet bakom öronen och vid armhålorna där pälsen är så ruskans tjock), så jag tänkte försöka något som jag aldrig gjort under de fem år jag haft Zac.

Nämligen försöka trimma hans päls.

Bara litet, tänkte jag, så där att de längsta stråna på magen inte behöver bli så jätteblöta och bara tunna ut lite över armbågarna, ta bort de där fula snuttarna som växer ut på öronen och så stråna framför ögonen. No biggie. Jag köpte en effileringssax och tovutredare, plockade fram borste och stålkam och satte igång med en tålmodig och fullt ut uttråkad berger som inte alls begrep nyttan i att stå stilla. Lyckligtvis har vi tränat mycket omvänd lockning så en korvbit på ett bord hjälpte mig ha honom stillastående medan jag borstade, redde ut, tunnade ut, klippte, borstade lite mer, såg mer och mer päls yra.

Nu fotade jag inte högen som blev, men kan ju låta säga att efteråt blev jag nästan förskräckt över hur stort pälsberget växte sig. För långa, långa sekunder greps jag av snarlik panik att jag tagit för mycket, att min hund numer blivit naken efter att jag blivit allt för upphetsad med saxen och att jag helt enkelt inte märkt att jag förvandlat mitt trasselsudd till nakenfis.

Lyckligtvis var jag så smart att jag fotade före- och efterbilder, bara för att kunna se skillnaden.

Är Ni redo att se den makalösa skillnaden mellan min aldrig-förr-trimmade-hund och min alldeles-nyss-trimmade-hund?

Visst. Här har ni honom.

Så, min ögonblickliga ”jösses, nu har han blivit kal!”-panik blev istället till ett nästan besviket ”vänta nu här, trekvarts borstande och donande för det här?”. För yes, kära och bekanta, den pyreneiska vallhunden avlades fram för att klara den hårda blåsten och kylan på de ruggiga bergssidorna; det är därför de älskar att klättra, därför de inte låter sig skrämmas av väderlag, och det är därför det inte går att betvinga en bergerpäls.

Fluffet som ni ser på efterbilden lade sig efter ett par ruskningar och efter första turen ut i snön så var han tillbaka att se lika raggig och trasslig som vanligt. Precis som det ska vara, helt enkelt.

Huvudet gick lite bättre, även om det inte heller syns jättebra. Öronen blev snäppet lättare och mindre spöken kan nu ses eftersom stråna framför ögonen klipptes bort. Måste säga att effileringssaxen och tovutredaren var de bästa köpen på länge – när man har en så pass vädertålig hund som ser otrimmad ut ens när den är trimmad, så står raka snitt med en vanlig hushållssax verkligen ut. Effileringssaxen fick verkligen öronen att se lika otrimmade ut som innan, fast med mindre päls, och tovutredaren gjorde sitt jobb utan anmärkningar i armhålorna.

Resultat då; värt trekvarts arbete? Nej, kanske en kvart. Resten hade vi kunnat leka, gosa, brottas, busa, träna, trixa, pinka, snarka, dansa, rulla runt eller äta istället. Det hade varit time better spent. Däremot blev pälsen mjukare (de första timmarna efter borstning) och det var skönt att kunna dra fingrarna genom fjunet bakom öronen igen utan att fastna.

Men ja, vi kanske kan få dem att hoppa genom armar och stå på bakbenen, vi kan få dem att gå fint i ringen och springa en agilitybana, vi kan få dem att skälla på kommando, krypa, söka, spåra och springa genom skogen som galningar – men let’s face it folks, är det något vi aldrig lär kunna göra, så är det att kontrollera den där pälsen. Den är helt enkelt menad att vara lika vild och galen som hundarna själva. :D