Month: juli 2017

Ny familjemedlem!

Posted on Updated on

…och då menar jag inte i vare sig den tvåbenta eller fyrbenta familjen, utan den elektroniska familjen :D Efter att ha stått och kladdat på en 5D mark II (kraftigt använd av en fotojournalist och därför numer till salu i befintligt skick) och närapå uppfyllt en av mina väldigt avlägsna drömmar om att äga en fullformatare, så insåg jag att det inte är någon idé att köra med en fullformatare när jag ändå inte har bra objektiv. Mitt mest använda objektiv är mitt 50/1.8, vilket är ett superobjektiv för det pris som det säljs för. Det gör en van vid både fast brännvidd och kort skärpedjup, och det har verkligen varit ett bra inskolningsobjektiv för mig. Men det är gammalt nu (har väl fotat med det i … eh … åtta-nio år?? Kan det verkligen stämma?) och med tanke på hur ofta det felfokuserar så har jag i allt större utsträckning använt mitt analoga Pentax 50/1.8, som är supermysigt men ja… CA är hemskt på det. Om objektivet ändå fokuserar fel hela tiden så kan man lika gärna använda ett mysigt analogt där man får fokusera själv, tänkte jag x)

När jag nu var så nära att köpa ett nytt hus jag egentligen inte behövde just nu, insåg jag att jag lika gärna kan köpa ett objektiv jag så länge önskat ha i min samling. Nämligen en Canon EF 50/1.4 USM. Så jag kollade upp det på nätet, det fanns ett tillgängligt på netonnet, så en timme innan stängning var jag där och roffade åt mig det näst sista från hyllan!

På väg hem med drömobjektivet :D

När vi väl var hemma igen var klockan närmare nio på kvällen, så ljusförhållandena var inte de absolut bästa. Trots detta var man ju ändå tvungen att provköra, och vilka motiv fick vara de första att förevigas via detta superobjektiv? Årets dummaste fråga ;D

Herr Trötter <3

 

Trattfjantarellen <3

Har varit ägare till den i två dagar nu, men har inte hunnit testa det mer än så än. Jobb och annat har kommit i vägen. Det gör ingenting, för det har väckt mitt fotointresse till liv igen och jag ser så mycket fram emot att släpa med mig min tunga kamerakluns på alla våra utflykter igen, att föreviga och minnas :D

(Och, efter att ha bombarderats av allt för mycket spam, så testar jag att öppna upp kommentarer igen. Vi får se om det dyker upp något skrivet av mänsklig hand, eller om det bara blir elektroniska spambottar som hittar hit ;D)

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D