…kan vi berätta det senaste också. Igår hade jag mina kängor på mig i elva timmar. Detta för att vi tog en tur ned till Skövde, tur och retur, för att lämna av bror som bor där. Yes, ni läste helt rätt. Skövde. Staden där jag och Zac bodde i, i tre och ett halvt år av våra liv. Staden vi för det mesta hatade. Inte för att det är något större fel på staden i sig, utan för att det är en oerhört trist stad att bo i när man är hundägare – alla gångvägar går precis invid högtrafikerade gator och alla hundägare verkade helt oansvariga och opålitliga. Jepp, det var nere i Skövde samtliga hundpåhopp skedde, alltid med Zac kopplad och alltid med den andra hunden lös och med en ägare som hade noll kontroll. Det var där hans osäkerhet mot andra hundar bara byggdes att bli större, tack vare andra människors trista brist på hänsyn.

Men, när man nu gick där igår var det ändå svårt att inte längta tillbaka. För trots alla trista grejer så är det bara det positiva som dröjer sig kvar. För det är så minnet fungerar. Man minns bara det roliga.

Något annat som var roligt var dels att möta kompisen man lämnade kvar där nere när hela klassen bröt upp och spred ut sig över landet, och dels att se skillnaden på Zac. Nu från då. Det gillar jag, att kunna återgå till miljöer eller situationer från tidigare och verkligen se skillnaden. För det är då skillnaderna blir så mycket större, på något sätt. Mer märkbara.

Igår gick Zac lös nittio procent av tiden, just för att det senaste året har han mognat så enormt. Han är fortfarande det där galna bergerbatteriet med raketmotorer inbyggda i tassarna, men han litar mer på mig, jag litar mer på honom, han lyssnar mer på mig och jag låter honom ha större ansvar. Det känns skönt, om inget mindre än fantastiskt att ha en sådan hund. Och i korta stunder av högmod kan jag faktiskt, till och med, vara stolt över att det är jag och ingen annan som tränat, fostrat och kämpat för att komma hit där vi är idag. Fyra och ett halvt år av daglig träning och ihärdig kontinuitet, med långlina och fickor fulla med godis, och äntligen har min osäkra hund och jag kommit dit vi kämpat för att nå.

Och det blev så tydligt, på något sätt, när vi var i Skövde. När vi gick på vägar vi gick i över tre år. Utan att behöva hoppa över långlina, utan att behöva oroa sig för människor eller hundar. I full tilltro och tillit till min fyrbenta vän.

Japp. Det är så det ska vara.

Idag tittade jag förbi Fridas fina hemsida. Varför vet jag inte. Jag såg en tollare som hette Madicken i en hundfotogrupp jag är med i och kom att tänka på henne antagligen. Har suttit och läst igenom en hel del inlägg i hennes blogg nu och tårarna bara rinner. Livet har alltid varit orättvist, det lärde man sig när man var liten, det är vad man dagligen försöker förlika sig med när man är vuxen – men det är ändå ingenting man accepterar när någon dör.

Det finns så många människor där ute i den vida, sju miljarder stora världen, som inte förtjänar att finnas till. Jo, så är det faktiskt. Sådana människor finns det, även om det är fult att säga. Ändå är det de fina, de underbara, de glada, de stora glädjespridarna och de som får ut mest av sitt liv … som försvinner först.

Det finns ingen rättvisa i det. Ingen alls. Frida var lika gammal som jag är nu när hon gick bort och jag känner mig (ganska ofta) fortfarande som ”bara barnet”. Jag har inte ens börjat leva mitt liv, känns det som. Varför avslutades det då för henne?

Frida var en otroligt snäll och klok människa. Varje gång vi träffades skrattade vi väldigt mycket och hon lugnade mig när jag, som förstagångshundägare, började noja mig med min galenhund, som på den tiden hade en hel del olater och beteenden som ibland gjorde vardagen till en cirkus.

Framförallt, varje gång jag ser på Zac, och Zac ser på mig – varje gång jag säger något och han förstår, på det där ordlösa sättet som ändå är fulländat samförstånd – varje gång jag tänker på att Zac nu är fem år gammal och vi har kommit så himla långt, han och jag – då tänker jag på Frida. När vi umgicks så var jag så glad, just för att jag tyckte att Zacs och min relation var så fin. Frida svarade med ett leende att hon förstod. Hon förstod precis. Sedan berättade hon att det bara skulle bli bättre, och vårt band skulle bara bli starkare.

Jag trodde henne inte då. Jag trodde inte det skulle bli bättre.

…men det blev det. Och det är när sådana små dagliga insikter görs, som tankarna återgår till Frida. Frida med fluffbollarna. En av de absolut snällaste och trevligaste och roligaste människorna jag haft äran att känna, och träffa, och fått skratta med, och fått umgås med.

Och då slår tanken mig igen. Hur livet är så där orättvis. Det var det när man var liten och nu, efter tjugofem år i livet, är livet det fortfarande. Och det är så dumt, så enormt dumt, så fasligt dumt, så urbota idiotiskt dumt, att det är de finaste människorna som råkar ut för den där orättvisan.

Fast, det är väl kanske därför den kallas just för orättvisa.

Vila i frid, finaste Frida. Du är fortfarande väldigt saknad.

Uttern och jag önskar er alla ett riktigt härligt gott nytt år! Med hopp och önskningar om att 2012 bringar mer glädje och välmående och välbringande till alla och envar :D

Så blev man till att bli utmanad av Sarah med skönaste bergern Combat.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Måste jag ju först och främst minnas hur gammal jag var för tio år sedan. Femton ååår… Året var… 2001… Hm. Jag gjorde nog ingenting. Uthärdade nian med daglig panikångest och blev mästare på ursäkter för att slippa våndas i skolan. Oh, joyful days.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Då jobbade jag på caféet och hade så abnormt roligt med alla arbetskompisar. Kom hem varje dag med magont av skrattande och glad av alla människor man träffade.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
- Center.
- Popcorn.
-  Ehm… Äter inte så mycket annat snacks. Chokladmunkar, räknas det? Har precis börjat gilla chokladmunkar efter att inte ha klarat av att ta i en munk ens en gång.
- Pringles går också bra.
- Ostbågar med.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
(Förutom alla barnvisor och sommarvisor och julvisor och musikallåtar då, antar jag.)
- Adele – Set Fire to the Rain.
- Sofia Källgren – Flickan och Kråkan.
- Imperiet – Balladen om Briggen Blue Bird.
- 30 Seconds to Mars – Hurricane (egentligen alla 30STM-låtar)
- Breaking Benjamin – Breath (egentligen alla Breaking B-låtar)

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
- Betala av CSN-skulden.
- Ge min kära mor en hel skopa pengar.
- Köpa mig en härlig lägenhet någonstans där jag vill bo.
- Köpa mig den kamerautrustning jag aldrig någonsin kommer ha råd med.
- Invest wisely.

6) FEM DÅLIGA VANOR:
- Har svårt att gå och lägga mig (det finns för mycket roligt att göra!).
- ”Ska bara”. Svårt att komma till skott.
- Rapar :D
- Öhm…
- Jag tycker inte jag har så dåliga vanor faktiskt.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
- Åka på äventyr med hund och familj och vänner.
- Jag gillar att skriva, läsa, rita och fota.
- Jag gillar att dra mig i sängen.
- Jag gillar att lägga mig bredvid min hund, borra ansiktet i hans päls och ligga och andas hans dofter och lyssna på när han andas och bara känna att vi har varandra.
- Jag gillar att göra saker åt andra. Hänsyn är så fantastiskt underskattat.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
- Rosa. Rosa saker.
- Jag skulle aldrig köpa kläder till min hund (regntäcke och overall räknas inte dit, då det har en praktisk funktion).
- Saker som är dyrare än vad de rimligtvis borde vara.
- Knark, sprit och cigaretter.
-  Kjol och klänning och kroppsstrumpa :3

9) FEM FAVORITLEKSAKER:
- Rutger (kameran).
- Ritplattan.
- PS3:an.
- Zac (räknas han som leksak? Leker absolut mest med honom i alla fall).
- …och så datorn då.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:
Jag har inte varit särskilt aktuell på hemsidan på länge och har tappat rutinen med att läsa andras bloggar, så jag hoppar nog över denna x) Kompenserar med en bild istället: