Captain’s log, stardate 12-03-22

Posted on Updated on

Som ni kan ha märkt har det inte varit någon uppdatering här på zic-zac på… ett… smått(?) tag nu. För att göra en väldigt lång och komplicerad historia så kort och rolig som möjligt bryter vi ned omständigheterna i att

1) halva vår lägenhet råkade ut för en fuktskada vilket berövade oss på ett rum, hallen och (till att börja med) dusch och toalett. Allt vi hade i dessa rum knökades in i vardagsrummet, som redan från början knappast var särskilt stort, och tre personer i en rymlig fyra, trängdes ihop i en mycket stökig och ogästvänlig trea.

2) För att undvika att äta upp varandra av ren frustration och för att vi hade en fläkt som stod på dygnet runt för att torka ut fuktskadan (detta sedan mitten av januari, märk väl), samt hade hantverkare, rörmokare, fastighetssnubbar, betongarbetare och dylikt som sprang likt myror fram och tillbaka i vår lägenhet, tog Zac och jag vårt pick och pack och bosatte oss i brors lägenhet i Sala.

3) Här i Sala görs det inte särskilt mycket förutom att ta tillvara på att vi har världens längsta vandringsleder rakt över gatan och förmånen att springa i skogen varje dag. Våra morgonpromenader ligger på mellan en och två timmar i kuperad terräng, och på eftermiddagarna tar vi längre promenader än så. Så ni kan mycket väl ana vilken herre som är tämligen nöjd här hemma. Låt oss säga att jag vet en som inte hade tackat nej till att vara landsbygdshund på heltid. Det märks på Zac att han gillar det här; hans osäkerhet med andra hundar har klingat av helt i och med att de flesta hundar vi möter här är väldigt avslappnade och trevliga.

4) Plus att det jobbas på examenarbete och körkort för fulla muggar, och helgerna pendlar vi in till Uppsala för att arbeta.

Där har ni en inte fullt så lyckad sammanfattning av läget. Så här kommer en till sammanfattning av annat slag. Jag drog inspiration av Ylva med Urax när hon klippte ned Urax. Nu när vi blivit med skog så blir pälsen plötsligt så mycket mer märkbar, framförallt när man dagligen kliver på grankvistar och taggbollar och hittar frön och gräs i hela huset.

Och eftersom bilder säger mer än tusen ord, behöver jag bara inleda med ett före:

…och efter:

Blev jag nöjd? Något så förskräckligt, ska ni veta. Blev Zac nöjd? Vem vet – jag tror inte ens han är medveten om att han har päls, än mindre att han har nu har litet mindre av den varan. Däremot har vi helt slutat behöva stanna på promenaderna för att plocka kvistar ur rumpan på honom och kardborrsbollar mellan tårna, vilket ger mer tid för att springa som en idiot, så nog är han tacksam alltid, även om han säkert inte vet varför.

Han är ett snyggt stycke hund i alla fall och här på landsbygden får vi massa beröm och frågor om rasen. I lägenheten har han hittat ett helt nytt sätt att tricksa till sig godis och uppskattning också; bror har nämligen ett brevinkast. Detta godisalstrande under! Så snart posten kommer far han till dörren, apporterar mig ett brev, får en klapp, hämtar ett till brev, får en till klapp och hämtar ett tredje brev och får lek. Är det något en berger är, så är det definitivt att vara opportunistisk. Här försitts verkligen ingen chans till att visa sin genialitet.

Så särskilt smart var han å andra sidan inte när han gick genom isen, en lite chockartad incident som vi kan dra i samma typ av korta ordalag som här ovanför. Eftersom vi bor i Sala nu så går många av våra promenadstrån längsmed dammar och bäckar och åar. Jag har varit pedantiskt noga med att Zac inte alls får gå på isen, inte ens om där redan finns däckspår, för jag vill inte ha det i honom att han far upp och ned från stig på is och upp igen. Likväl, här om veckan stannade jag för att fota och förlorade uppsyn av trasselsudden. I periferin ser jag hur han traskat rakt ut på isen och hinner precis ropa hans namn innan han så klart går igenom.

Jag slänger av mig kameran samtidigt som jag vrålar åt honom att hålla sig stilla – tack och lov för väldrillad hund, säger jag bara. Så där hänger han, på armbågarna över iskanten, och jag hittar toppen av en sten jag kan ställa mig på för att få fatt på hans sele och slita upp honom. Nu vet inte jag varken hur djupt eller strömt det var just där, men det är knappast en särskilt angenäm upplevelse att se sin hund åka genom isen och med panik försöka komma upp utan att lyckas, oavsett. Vi blev nog båda lika chockade, och när vi gick samma sträcka någon dag senare skulle han så klart ned och kolla in läget på platsen (det är så han är, trots allt, han måste undersöka sådant som skrämt honom), så ärrad har han ändå inte blivit.

En sak är dock himlans säker; thank god för att han hade sele på sig. Många pratar om att man ska ta av dem sele när de springer i skogen. I say no way, José. Det är inte första gången selen räddat honom nu när han sprungit i skog. Halsband kan jag förstå, då det kan fastna och strypa honom; men om selen sitter rätt kan den inte strypa honom. Och i det här fallet var det himla skönt att ha något att gripa tag i, som inte var pälsen på en sexton kilo tung hund.

Och med det avslutar vi det hela med lite bilder på knasten, eftersom allt detta ändå, till syvende och sist, handlar om ingen mindre än herrn själv.

PS, jag älskar hur han har tre olika selar på dessa bilder. Jag börjar så smått känna mig som en materialist. Det är lite illa tror jag.