Allmänt

Ny familjemedlem!

Posted on Updated on

…och då menar jag inte i vare sig den tvåbenta eller fyrbenta familjen, utan den elektroniska familjen :D Efter att ha stått och kladdat på en 5D mark II (kraftigt använd av en fotojournalist och därför numer till salu i befintligt skick) och närapå uppfyllt en av mina väldigt avlägsna drömmar om att äga en fullformatare, så insåg jag att det inte är någon idé att köra med en fullformatare när jag ändå inte har bra objektiv. Mitt mest använda objektiv är mitt 50/1.8, vilket är ett superobjektiv för det pris som det säljs för. Det gör en van vid både fast brännvidd och kort skärpedjup, och det har verkligen varit ett bra inskolningsobjektiv för mig. Men det är gammalt nu (har väl fotat med det i … eh … åtta-nio år?? Kan det verkligen stämma?) och med tanke på hur ofta det felfokuserar så har jag i allt större utsträckning använt mitt analoga Pentax 50/1.8, som är supermysigt men ja… CA är hemskt på det. Om objektivet ändå fokuserar fel hela tiden så kan man lika gärna använda ett mysigt analogt där man får fokusera själv, tänkte jag x)

När jag nu var så nära att köpa ett nytt hus jag egentligen inte behövde just nu, insåg jag att jag lika gärna kan köpa ett objektiv jag så länge önskat ha i min samling. Nämligen en Canon EF 50/1.4 USM. Så jag kollade upp det på nätet, det fanns ett tillgängligt på netonnet, så en timme innan stängning var jag där och roffade åt mig det näst sista från hyllan!

På väg hem med drömobjektivet :D

När vi väl var hemma igen var klockan närmare nio på kvällen, så ljusförhållandena var inte de absolut bästa. Trots detta var man ju ändå tvungen att provköra, och vilka motiv fick vara de första att förevigas via detta superobjektiv? Årets dummaste fråga ;D

Herr Trötter <3

 

Trattfjantarellen <3

Har varit ägare till den i två dagar nu, men har inte hunnit testa det mer än så än. Jobb och annat har kommit i vägen. Det gör ingenting, för det har väckt mitt fotointresse till liv igen och jag ser så mycket fram emot att släpa med mig min tunga kamerakluns på alla våra utflykter igen, att föreviga och minnas :D

(Och, efter att ha bombarderats av allt för mycket spam, så testar jag att öppna upp kommentarer igen. Vi får se om det dyker upp något skrivet av mänsklig hand, eller om det bara blir elektroniska spambottar som hittar hit ;D)

Noseworkproffs!

Posted on Updated on

Fast nej, inte riktigt än, kanske. Men i framtiden, måhända?

Jag har missat att skriva ned de senaste tillfällena på Noseworkkursen här i bloggen, och även om jag försöker vara ärlig med mig själv och min träning, så tar det ändå emellanåt emot att skriva ned när saker och ting går dåligt.

Zac skötte sig utomordentligt vid första tillfället och han visade tydligt att han uppskattar det här med att arbeta med näsan något enormt. Vid andra tillfället sket det sig redan från första början, då en annan hund for ut och skällde på honom när Zac var på golvet för att göra uppgiften (som vi gör en i taget). Zac kände genast sig osäker av detta och spenderade resten av tillfället med att då och då släppa ut ett skall när andra hundar kom för nära. Hans fokus blev också påverkat av detta.

Näst sista tillfället gick mycket bättre, fram till sista övningen. Då var det två hundar som gjorde utfall mot Zac, som i sin tur tog det hårt, och som därefter inte kunde koncentrera sig det allra minsta. Jag var så himla ledsen när vi kom hem från den träningen, då det hade gått så bra fram till dess de andra hundarna skrämde Zac.

Sista tillfället hade vi alltså då i torsdags och då var det både rumssök och utomhussök, och till följd av att de tidigare två tillfällena lämnat en bitter smak i munnen, var det nära att jag inte åkte. Som TUR var åkte jag ändå, och jag är så glad att jag kom iväg för återigen visade Zac upp sig från sin bästa sida. Vi har då bara tränat med eukalyptus på tops under burkar hemma, dels för att jag saknat material för annat men mest för att jag inte haft tid. Nu skulle vi alltså göra rumssök – doft på möbeltass på olika saker – och jag trodde aldrig Zac skulle förstå vad han skulle göra utan burkarna.

Men döm om min förvåning när han genast fångar upp doften och hittar tassen på ingen tid alls!

Samma sak när vi gick ut. Tänkte att första gången kanske bara var ren och skär tur, ute är det trots allt bra många fler störningar, men nej – nosen gick igång på kommandot (som vi tränat typ två gånger, max) och han hittade alla dofter som ett fucking pro. Och jag svär lite bara för att han imponerade så sjukt mycket på mig.

Vi åkte hem från sista tillfället med bubbligaste känslan i magen och en fantastiskt nöjd hund samt ett snyggt diplom och sikte ställt på doftprov i april (det ska vi nog klara!). Här hemma har vi letat fram möbeltassar för att köra lite rumssök, och när tillfälle ges ska vi definitivt testa det ute, på både saker och fordon.

Det här kan bli riktigt fint det här! :D

Att ta det onda med det goda

Posted on Updated on

Saken är den – Zac har artros i ett av sina ben.

Jag har skrivit om det tidigare, men det är själva utgångspunkten för kvällens tankar. Han har artros i sin vänstra has och i sitt vänstra knä. Vi har för detta fått övningar att göra av hundfysioterapeut, för att hålla benet korrekt musklat och rörligt, så att det inte blir stelt och smärtar.

Jag har också skrivit om Zacs vikt och hur hans bättrade sådana har en positiv inverkan på hans övriga liv. I detta övriga liv ingår då hans humör och framförallt hans energi. Kombinerar man dessa två, får man en galenpanna till knastok som har ett lite sämre ben att vara galen på, ett ben denne knastok inte tänker på att han har. Det är min uppgift, nämligen.

När vi åker till skogen så springer Zac, som vanligt, som en idiot. Och jag menar då inte som en idiot, utan som en idiot. Han ligger som ett streck i luften, än hit och än dit, och flyger över stockar och stenar och halt underlag och snubbliga rötter och lömska gångbrädor som små tassar kan fastna i. Han är ju en stadshund, i det avseende att han alltid håller sig på stigen, men med Bellas inflytande har han vågat sig av stigarna för att upptäcka skogen bredvid stigen lite mer (till en mattes enorma förskräckelse för där finns det ju än mer att fastna i och bryta benen på).

Det har sällan varit ett problem, för Zac har under de senaste åren tagit det liiiite lugnare i skogen. Lite. Lagom så att mitt oroliga hjärta sluppit hotet av hjärtinfarkt, åtminstone. Men med viktminskningen så har energin tydligen återvänt, för nu går det inte att få hejd på honom och hans exalterade lycka är lika total som smittande.

Tekniskt sett skulle jag kunna gå med honom kopplad i skogen eller träna honom att döda all glädje och energi och bara tråktrava på stigen. Men vad är då poängen med att gå i skogen? Han måste ju sträcka ut sig, han måste bli av med all sin bergerenergi, han måste få hålla igång och vara galen, för galen är vad han blev född att bli och det kan ingen ta ifrån honom.

Men, när vi sedan kommer hem och tar det lugnt ett slag, händer det att det där trilskande benet är stelt. Och det det gör ont ända in i sinusknutan på mig att behöva se det. Det är inte alla gånger, och det är inte alltid illa – men varje gång slås jag, även om det är väldigt kort, av tanken om det är värt det.

Är det värt att se honom så pass lycklig och springa av sig all energi och den halvmillånga slipstungan utfälld konstant och ögonen gnistrande och öronen spetsade och svansen i konstant propellerande… när jag vet att han kan bli stel i benet när vi kommer hem sedan och han får ligga och vila ett slag?

Jag har ännu inget svar på dessa dilemman, men jag har ett par tankar som hjälper mig att komma tillrätta när det är som värst. 1) Bara för att han är stel i benet, behöver han inte ha ont i det. Och 2) man kan inte vara vid liv bara för att leva, det måste ha en mening också. Utan att få springa i skogen så kommer livet sakna mening för Zac OCH för mig, och så länge benet bara är stelt och inte smärtande så kommer vi fortsätta att gå i skogen.

Det är i skogen vi hör hemma, trots allt :D

Vikten (höhö) av att hålla vikten

Posted on Updated on

Den vackraste i hela vida världen <3

Det är ett känsligt ämne, den där vikten, både när det kommer till oss tvåbenta som när det gäller de fyrbenta. Vad man än tycker om övervikt hos oss människor, vare sig man vill ursäkta den, glorifiera den eller inte ens erkänna den, så måste man skilja mellan övervikt hos människor och hos våra djur, av uppenbara anledningar.

När djur är överviktiga blir det känsligt och genast personligt. För medan övervikt hos djur kan vittna om att de är ytterst bortskämda, är de bortskämda på fel sätt. De är så pass bortskämda att det nu istället hotar deras hälsa, och då är de inte bortskämda längre – då är vi inne och sniffar på det farliga ordet djurplågeri, som på alla plan är mångt mycket värre än ordet fetma.

Ett husdjur kan inte bestämma vad det ska äta. Vad den äter beror helt och utan undantag på dess ägare. Punkt. Det finns inga ursäkter för överviktiga djur, för medan man själv kan vara överviktig så är det bara en själv som i slutänden lider av det. Ingen annan lider av att en person bär omkring på extra kilon. Det påverkar inte dem.

Med ett husdjur gäller andra regler. I samma stund du skaffar ett djur, så tar du på dig ett ansvar, och det ansvaret kräver att du ser till djurets bästa. I alla avseenden och alltid. Ett husdjur kan inte bli överviktigt om inte du hjälper till och blir ett husdjur överviktigt så är det inte husdjurets fel. Det är ditt fel som ägare. Det finns inga ursäkter till detta och det finns inga bortförklaringar.

Därför är det känsligt. För det handlar om skuld och anklagelse. Och ingen människa är så snar att gå i försvarsställning när det handlar om skuldkänslor, för inga känslor får oss att må så dåligt som när vi känner oss skyldiga och plågas av dåligt samvete. I synnerhet om det är vår egen lättja eller okunskap som hindrar oss från att göra rätt.

Så när folk insinuerar att min hund är överviktig har jag tagit det väldigt personligt, inte för att det inte stämmer – Zac har burit på en onödig övervikt och det har inte varit någon annans fel än mitt – och ja, jag har också skyllt på yttre faktorer. Kastration, val av foder, brist på tid till motion, ”det är mest muskler” och ”de kan gott ha lite övervikt under vintern, så slipper de frysa”. Men trots att jag varit medveten om det, eller kanske just därför, har jag tagit mig illa vid när man sagt att han skulle behöva gå ned i vikt.

Men inte längre.

Varför?

För nu är vi på väg.

Här kommer något som kan likna en bortförklaring, men som snarare ska ses som hur det kan gå till när man vill sitt djur det bästa, men på helt fel sätt. När Zac kastrerades fick han fortsätta på sitt superfeta, energiproppade foder eftersom han varit underviktig större delen av livet i och med att han vägrade äta. Han tyckte inte om mat förut. Just nu, när man sitter med en hund som äter precis allt och blivit Världens Största Mattjuv Nummer Ett, är det ett så avlägset minne av en matvägrande hund att det känns underligt att skriva om det, men nej – Zac ville inte äta. I bästa fall åt han maten om man blandade ned lite extra gott i det (som leverpastej eller korv eller annat riktigt smarrigt), och nattmackan (portionen han fick på kvällen) kunde han lämna under hela natten, för att då och då ta ett par foderkulor att knapra på till morgonen kom.

Så, när han nu kastrerades så fortsatte han på detta foder, i denna mängd, med dessa smarriga tillskott, för jag tänkte att den där förändrade metabolismen kommer ju inte påverka honom, och om något så kommer det bara att lägga honom på rätt vikt. (Men mest av allt så tänkte jag nog inte alls, ärligt talat).

Ett bra tag senare visade vågen plötsligt 17 kilo, och det var så surrealistiskt att jag nog inte tog in det till en början. Zac ska inte väga 17 kilo. Det är för många kilon på hans kropp och leder. Och jag skämdes, som det sig borde, och jag skäms fortfarande för det, för än idag känns det som att jag hittar på ursäkter när jag bara vill förklara omständigheterna att det kunde gå så fel.

Herr 17,3 kilo i en bild som jag tycker om att kalla ”hur tusan gick det här till?”

Vi har kämpat länge med Zacs vikt. Han låg på det där sjuttonkilosstrecket länge och vägde, för helt plötsligt hade Zac inte bara aptit, utan han hade för mycket av den varan till och med. Vi bytte foder gång på gång, för att hitta ett som mättade bättre, men ingenting verkade fungera. Vi ökade motionen, men det gjorde honom bara mer hungrig så det gick på ett ut. Minskade vi portionerna stod magen tom och han kräktes galla istället.

Förra året gjorde vi en utredning hos ortopeden, för att kolla vad det var som bråkade med Zacs leder, och remiss till hundfysioterapeuten skickades. Vi började vattentraska, till en början två gånger i veckan, sedan en gång i veckan för att avsluta med en gång varannan vecka. Under den hösten började jag också tänka om vad gällde foder (foderinlägg kommer senare, stay tuned!). Det blev inte längre träningsgodis utöver måltiderna, utan tränade vi med godis drogs det bort från portionerna. Jag började kolla på ett foder med mycket mindre kolhydrater och mer proteiner och fett, för att hålla mättnadskänslan längre.

Från september till december förra året, gick Zac ned ett helt kilo. Sedan dess har han gått ned ytterligare ett halvt kilo, att idag väga 15,4 kilo. När han vägde som mest mätte han 17,3 kilo. Om vi omsätter det i mänskliga mått och proportioner har han alltså gått ned typ tio kilo, på ett år.

Det är fortfarande snäppet för mycket. Jag vill ha honom under femtonkilosstrecket för att vara helt nöjd, men vi stressar inte dit. Det känns som att det kommer helt naturligt nu, när vi tänkt om, och håller oss till detta nya tänk. Och det märks på honom, så himla mycket, att han har gått ned – vilket ökar på den där skammen men också motivationen att fortsätta. Hans nya energi och glädje och min skam tillsammans, hjälper att hålla oss på stigen till detta mycket mer hälsosamma liv, för mitt knas och min livsgnista, som ska leva och hålla i många år framöver :D


Vi avslutar med den senaste instagrambilden på snyggingen <3

Skall ≠ ouppfostrad

Posted on Updated on

”Åh, är han arg?”
”Voff, voff, på dig med.”
”Äsch, han vill bara hälsa.”
”Pssch! Psch! Du får se till att fostra den där!”

I mitt kvarter har vi två hundar jag aldrig hört skälla, och tanken slog mig här om dagen, den hypotetiska tanken att dessa två hundar skulle träffas. Skulle de då skälla på varandra? Antagligen inte. Dessa två hundar är av den sorten att de ska gå i kort koppel vid sina husses (hussors?) sidor och får inte göra ljud ifrån sig, än mindre lukta på saker och ting (befängda tanke! En hund som nosar på marken? Helt ofattbart!)

För en utomstående skulle dessa hundar säkert se genialiskt väluppfostrade ut och om man frågade gemene man (och kanske även majoriteten) så är det sådana här hundar som anses vara just väluppfostrade. Vill man se på något ouppfostrat så ska man då istället se på mitt bus, som flänger omkring på gräsmattan och luktar på allt han vill och pinkar på minsta fläck och drar förvisso inte i koppel, men att gå bredvid mig är i stort sett det tråkigaste som finns för min takt och vägen jag väljer att gå passar helt enkelt inte honom. Min hund kan också få för sig att skälla på andra hundar, beroende på sinnesstämning, dagsform, planeternas konstellation och vad han åt till frukost (vad det vill verka, fråga inte mig varför han skäller bara på vissa hundar och andra inte).

Zac skäller också när vi åker bil. Han skäller när det är något skoj på gång (som när vi packar väskan och han förstår att vi ska ut i skogen). Han skäller när någon kommer hem. Han skäller när vi tränar och jag är otydlig med vad jag vill och han måste berätta att han inte begriper ett dugg av vad jag försöker kommunicera. Min hund är en verbal hund, helt enkelt. Det har han alltid varit. Det kommer han alltid att vara.

Är han därför mindre uppfostrad än de hundar som inte skäller?

Möter vi en hund som Zac skäller på kan jag i vanlig samtalston be honom att ”men sluta, det låter så illa”. Jag kan också säga saker som ”äsch, du menar det ju inte ens själv” och ”ofta? Det är en chihuahua!” (Nej, jag skämtar, han har aldrig skällt på en chihuahua. Jag tror inte ens han ser dem). Poängen är i alla fall att han slutar att skälla när jag ber honom. Så pass uppfostrad är han och med tanke på vilken ras jag valt så skulle det vara helt hjärnsläppsdumt att kräva annat av honom.

Men det finns en slags spridd uppfattning om att en hund som skäller är en hund som inte är uppfostrad, vilket säkerligen stämmer i väldigt många fall. Skall är ett säkert tecken på stress (både positiv som negativ) och en hund som växt upp utan att veta hur den ska bete sig har antagligen en högre inneboende stress till följd av en känsla att behöva ta hand om sig själv och saknad av trygghet. Folk tycker också att skall är ett oljud som man ska minska omfattningen av, det är en olat som inte hör hemma hos andra än jakthundar eller vakthundar. Men jag tycker det är synd. För man stirrar sig blind på det där skällandet, man ser inte att hunden går fint i koppel, kommer på inkallning, kan gå lös, väntar på varsågod, gör som man ber den om och beter sig. Allt som verkar betyda något är att den skäller vid enstaka hundmöten, när den ska åka bil eller när man kommer hem med pizza (vem blir inte lycklig av pizza, liksom?)

Sedan kan man ju också fråga sig vilken hund som är lyckligast – den som får gå i kort koppel och inte läsa morgontidningen på promenaderna, springa och skutta eller ens kissa där den vill, eller den som får göra allt detta, men som dessutom kan släppa ut ett skall då eller då?

”Åh herreguuuud vad det går lååångsamt när du hela tiden ska fotaaaa, jag vill springaaa!”