Allmänt

Min nya bästa vän

Posted on Updated on

Så här är det, va’ – Zac drar inte i koppel. Han brukade göra det, en gång i tiden, och promenadsträckor som vanligtvis tog femton minuter tog istället fyrtiofem minuter att ta sig igenom, för jag tränade honom varje dag att inte dra. Något måste jag ha gjort bra, för än idag kan vi knalla promenad utan att han ligger flåsande i andra änden av kopplet (att gå den korta biten till bilen eller behöva vara kopplad i skogen är däremot helt omöjliga situationer att inte dra i, säger ju sig självt, ahem).

Han drar inte, så mycket är säkert.

Han rycker.

Så där att han travar till änden av kopplet och ligger där så att han känner att han inte kommer längre, och nosar och pinkar och inspekterar grässtrån och stirrar skeptiskt på löv, allt som hundar nu gör ute på promenaderna. Men, så kommer det en fläck eller ett löv eller ett grässtrå som är så där preciiiis utanför hans räckvidd.

Och då satsar han. Och rycker till.

På grund av detta så har jag fått muskelknutor i nacke och rygg, för antingen är jag ute med Zac som gör dessa störtdyk för att inte missa allt det sniffgoda, eller så är jag ute med honom och Bella och då ligger de båda på i koppel och med en sammanlagd vikt på 45 kilogram så omvandlas det till ganska så stor kraft när de båda kastar sig fram till samma fläck. Dessa muskelknutor har orsakat mig huvudvärk allt för länge nu, och uppenbarligen också bästa vännen (Bellas ägare), för en dag när jag skulle hämta min ena bästa vän som varit hos min andra bästa vän, hade jag fått en tredje bästa vän som gåva. Nämligen en sådan här finurlig grej:

! ! ! :D

Det är en elastisk förlängning som sitter mellan selen och kopplet, och ohmygodyouguys, vilken helgalen skillnad en sådan liten pryl gör! Zac kan göra sina små störtdyk och det känns knappt i armen och säkerligen minskar också stötarna i hans rygg och kropp av dessa egenheter han har för sig.

Den är f e n o m e n a l!

Som om den inte vore klockren vid promenader så fungerar den än bättre när vi cyklar, då jag kan ha händerna på styret och Zac kan sätta av utan det där rycket som också stöter till styret och får en att fara helt åt fanderns.

Om jag inte vore så fantismatiskt förtjust i mitt läderkoppel hade jag köpt ett helt koppel i resår, men samtidigt räcker denna mer än väl då jag samtidigt behöver den där bromsen när han får för sig att han har åsikter och hoppar fram och skäller på saker eller dyker ned i buskar efter grillade kycklingvingar som folk kastat över axeln i vårdslös, sluskaktig manér (ärligt talat, jag är så less på att höra det där knastrande ljudet av grillade kycklingben i käkarna av min hund, och oron att man ska få en perforerad hundtarm av eländet).

Bilden är lånad från Amazon och jag kan inte garantera dess kvalité. Min är åtminstone rejäl och stadig och riktigt tuff, men köpt i lokalbutik här i Uppsala B-)

Ljuvliga livste… nej, vänta…

Posted on Updated on

Jag hade tänkt ta i från tårna och lova och svära på barnsligt vis att nu ska det minsann bli liv i bloggen igen, men så halkade jag förbi de tidigare inläggen som i stort sett lovade samma sak, och vi ser ju alla hur bra det gick (två år sedan senaste inlägget, hack, ahem, host). Istället kör vi en textbaserad ”Previously on…” för att sammanfatta vad som hänt under dessa två år då.

Jag fortsätter min utbildning som sjuksköterska, och istället för att bara ha pluggat fem veckor har jag nu bara typ liksom asså kanske sju månader kvar tills jag får min långt efterlängtade legitimation. För tillfället har jag VFU på en kirurgavdelning på Akademiska Sjukhuset, och jag trivs som fisken i vattnet, som prickikorven på mackan, som hästen i hagen och tofflan på foten. This is my shit.

Vad gäller livet med Zac så är allt som det i stort sett alltid varit – ibland är det uppåt, ibland är det nedåt, ibland sliter jag hår, ibland skrattar jag så jag viks dubbelt och kippar efter andan. Att ha berger är som att vara på en emotionell bergochdalbana – det enda man kan vara riktigt säker på är att det alltid går fantismatiskt fort, och kantas av pur skräck emellanåt (som här om helgen då han hoppade upp på kanten av ett högt staket via en bänk… som stod på en spång på en myr… och det var minst tre meter ned till marken… Hrm… Innan dess var han och klättrade på taket på vedstugan, wat…)

Undertiden vi varit borta har vi hunnit få Zacs ben kollade – han fick två stukningar sommaren 2013, tätt inpå varandra, och jag ville då få saken utredd. Det visade sig att han dels är överrörlig i sina leder (ingen är förvånad, berger är ju uppfödda med gummi och studsbollar, det vet alla) och att hans hasartros nu ackompanjeras av artros i knäet på samma ben. Eftersom det bara är det vänstra bakbenet som är påverkat, alla andra ben och leder är kyssafingertopparnaperfekta, så gissar jag och veterinär på att det är till följd av staffeattacken han var med om när han var ett år, som nära på kapade hans akillessena men som måste ha stökat till vid leden trots det. Knäartrosen är troligtvis till följd av den externa fixation han hade vid benfrakturen 2010, då veterinären sade att ett stift låg och skavde mot ledkapseln, men uppenbarligen inte tillräckligt för att göra något åt det.

Jag vet inte, jag. Enda jag vet är att jag önskar att jag varit lika mycket av en jävlig och ifrågasättande hundägare då, som jag är idag. Djursjukvården är i stort väldigt likt den mänskliga sjukvården – det vill säga, inget blir gjort och allt faller under standardbehandlingar, om man inte ligger på som patient själv.

Detta blev vi varse när Zac i januari 2015 spräckte en klo. Det gick under diagnosen ”klokapselbrott”, medan jag hellre kallat det ”spricka på tvärsen som orsakar vare sig hot eller obehag”. Eftersom man skriker infektionsrisk på nätet när det gäller klokapselbrott (detta särskilt om sprickan går in i klofästet, vilket det inte gjorde på Zac) så åkte jag ändå in till veterinären. Vid det laget hade toppen av klon torkat, pulpan var torr och mörk och Zac hyste fortfarande inga obehag med saken.

Vi åkte därifrån med en hund som gnölade av smärta, som inte ville gå på benet och som fick en infektion strax därefter. Efter ytterligare några veckor och antibiotikabehandling, började klon återgå till sitt forna jag, och efter typ fyra veckor med en smärtad hund och jobbig infektion (jag vill här påminna läsarna om att Zacs två sporrar blev amputerade 2010, till följd av en elak infektion, i samband med hans benbrott, så ni kan tänka mig hur noga jag var med att nämna detta och hans infektionshistoria vad gäller sår på klorna) så såg klon ut… som när vi kom in. Toppen borta, pulpan torr.

Lyckligtvis och ta i trä och pussa alla hartassar som finns, så har herrn lyckats hålla sig frisk efter denna kalabalik. Vi gick hos hundfysio på UDS och vattentraskade hela förra hösten, fick stretchövningar och goda tips och råd, och hela det här året har Zac återigen fått springa i skogen som en idiot och njutit av livet som livet bäst bör avnjutas – med vind i ansiktet och aldrig en lugn stund.

Lämnar detta onödigt långa inlägg med en video på herrn och en av de övningar vi fick för att sträcka ut hans artrosknä- och has och hålla dem rörliga och mjuka, samt bygga de muskler som behövs för att stötta lederna så att smärtsam friktion och belastning blir mindre.

(…och kanske bara, en liten viskande förhoppning, om att bli mer aktiv här igen…?)

Ljuvliga livstecken!

Posted on Updated on

Det är så tragiskt som femton månader sedan jag sist skrev någonting här. Femton månader som rusat förbi som en skenande häst, fast på ett bra sätt. Så, som en skenande häst med ett tivoli och en dansande apa på ryggen, till glad musik och på en väg gjord av kolaremmar.

Jag har då först jobbat, som det görs när man inser att man inte kan leva på luft och vatten, och det har varit fint, på sitt sätt. Jag gillar verkligen att arbeta med barn (fritidspedagog, resurspersonal, elev/klassassistent, och liknande titlar har jag burit upp), men det är lika sant som amen i kyrkan att barnarbete (hah) verkligen gör hjärnan till mos efter en arbetsdag. Jag är en sådan där person som måste ha min hjärna intakt, helst, eftersom jag skriver mycket och förutom det har en ful ovana att tänka väldigt mycket. Har hjärnan åkt i en mixer så finns det inte så mycket tänkande kvar.

Så. Jobb. Därför var det tyst då. Efter jobb då? Jo, då blev det tyst för att jag hittat vad andra skrutit med men som jag nu också kan kanske viska lite om, nämligen ”mitt sanna kall”. Nu är jag bara fem veckor in på utbildningen, men än så länge känns det helt rätt. När man gör insikt på insikt att det är det här jag vill hålla på med, som jag varit menad för utan att veta om det, ja, då är livet gott.

Jag har då börjat min utbildning som sjuksköterska vid Uppsala Universitet, och det är fabulastiskt och fantismatiskt (två ord jag fortfarande försöker få ut i etern så sprid gärna ;3) skoj ska ni veta! Nu har jag ”slösat” bort tre år av mitt liv på en tidigare utbildning som inte gav mig jobb och som jag allt mer insåg inte var för mig, så på den ekonomiska fronten är det kärvt. Sverige är ett helt makalöst bra land att studera i, eftersom landet är smart nog att inse att pengar de lägger ut med nu på studenter, får de tillbaka senare när studenterna får jobb och kan börja bidra till landet i stort. Jag har aldrig haft någonting emot CSN och alla duster jag haft med dem har varit för blunder jag gjort – men de har sina regler och sina begränsningar, och när man slösat bort över tre års studiemedel på fel slags utbildning… Ja, då får det bli kärvt och hårt och Äkta Varan av studentliv. Men det är det värt :D

Nog om det nu, det här är ju Zacs blogg så då kör vi en uppdatering om vad som hänt under året.

Jag hade tänkt starta rallylydnad i våras, men som nämnt ovan kom jobb i vägen. Många jobbar samtidigt och tävlar, så det är ingen egentlig ursäkt enligt folk kan jag tänka mig, men eftersom jag inte är en natural born tävlingsmänniska så prioriterar jag annorlunda och helgerna och den lilla lönen ville inte slösas på tävling. Helt enkelt.

Under året som gått har jag tvingats igenom lite insikter. Ända sedan Zac var liten har jag alltid varit inställd på att ha två hundar. Det var så livet skulle vara. En riktig flock. Nu med utbildningen har jag tvingat svälja besk fakta och inse att det inte kommer bli Zac, jag och en till vovve. För utbildningen pågår i tre år, varför Zac kommer vara tio år när den är slut. Då ska jag börja jobba. Även om jag får möjlighet att hitta sätt att skaffa valp medan man bollar nytt jobb, så kommer Zac ha spenderat tio år av sitt liv som ensamhund och – såsom jag åtminstone känner det nu – kommer jag inte vilja utsätta honom för en bråkstökig valp när han är i den respektabla åldern av 10+ och i hela sitt liv varit van att det är Han och Jag och Ingen Annan. Så förjävligt är det, ursäkta franskan.

När den insikten var gjord så passade jag på att inse att agility och lydnaden är kört för oss med. Zac har blivit så ENORMT mycket bättre med främmande människor, men han kommer inte vilja visa tänder för en domare på lydnaden och även om han därmed backar, skäller ut domaren och totalvägrar och därigenom nollar momentet, så är stämningen redan satt. Zac är en hund med otrolig integritet och kan bli riktigt grymt förnärmad (xD), varför han kan hysa agg ganska länge efter att ha blivit förorättad. Sedan känns det helt enkelt inte lönt att utsätta honom för obehaget det innebär för honom när främmande människor vill ta i honom för… vaddå? Som sagt, jag är ingen tävlingsmänniska per se, så jag ser inte hur man kan rättfärdiga obehag med att resten är skoj. Allt ska vara skoj! Annars får det va’.

Agilityn är ju körd på grund av artrosen, så där finns det inget att orda om. Det är knappt att jag låter honom leka med kongen, för de tvära svängarna han slänger sig in i är inte bra för hans has. Så… Ja. Så kan det va’.

MEN, eftersom lång text redan är lång kommer lite mer text – vi testade nämligen på SPÅR nu senast. Gick kurs för någon här i Uppsala (det var kompisen Milla som fixade allt, jag bara betalade och var med) och Zac visade sig ha helt underbar fallenhet för det där med spårande. Vi har testat spårande tidigare, på allmänlydnadskursen vi gick när han var yngre och vi bodde i Skövde, och efter det har jag väl gått några spår i skogen, några gånger om året. Visst har han visat intresse, men nu när vi lade ”ordentliga” spår och fixade utmaningar i form av korsande stigar och vinklar och apporter mitt i spåret… Herreminjösses. Hunden stod på bakbenen och skrek när man gick iväg för att gå spår, och han drar som jag-vet-inte-vad i själva spåret för att han tycker det är så satans skoj. Jag och kursledaren anmärkte detta, hur han i sin vardag är en så pass osäker kille i stort – men i spåret blir han istället övermodig. Han tuffar på som värsta skenande lokomotivet med en skinande ”Jag kan själv!”-attityd! Förvånade mig enormt!

Därför, efter denna långa inledning, har jag nu nästan officiellt bestämt mig för att satsa på appellklass spår med honom. Brukslydnaden innehåller ingen tandvisning och Zac kan alla moment som handen i handsken (eller vänta, va?), och vi får ett mål igen, något att sträva mot, något skoj, något som inte anstränger hans ben på fel sätt och som han så uppenbart tycker är mer än fantismatiskt skoj!

På tal om ben så stukade han ena frambenet för några månader sedan. Han blev bättre inom en vecka, men för några veckor sedan var det dags igen. Denna gång var det andra frambenet. Jag har ingen aning om varför han är så skadebenägen på detta sätt, men har bestämt mig för att försöka boka tid hos fysioterapeut som får klämma igenom honom ordentligt, känna på musklerna och se så att allt är som det ska. Jag är inne på över/snedbelastning efter det brutna benet, eftersom vi fick gå hem från sista besöket hos vetten med orden ”nej, han behöver ingen rehab, han har använt benet så fint så han har inte tappat särskilt mycket muskler alls”. Vid tillfället var jag ju så lycklig att få hem en friskförklarad hund att jag inte tänkte mer på saken, men nu har det gnagt mig så enormt på sistone att jag f*n måste göra något åt det. Han gick ju två månader på tre ben, klart det blir snedbelastning och annat jox som måste ses över!

Så, för att sammanfatta för de läsare som inte orkat allt:

1) Börjat plugga.
2) Gett upp hoppet om hund nummer två.
3) Ingen lydnad eller agility för Bus.
4) Rally och spår kör vi på istället!
5) Tid hos fysioterapeut ska bokas.

Så hoppas vi på att det inte tar lika lång tid till nästa uppdatering igen ;)

Ett hommage till en hund och livet med hund

Posted on Updated on

Ibland kan jag slås av överväldigande lycka och glädje. För småsaker.

Jag kan ibland tänka tillbaka på Fannyn Utan Hund. Hon som gick och längtade och dagdrömde och hoppades. Hon som var lyckligast när hon fick ha Ronja hos sig, och ännu lyckligare när hon hade både Ronja och farmors JRTs. För då var det en riktig flock. Det var så man skulle leva. Jag tänker på henne och hennes fantasier, om den perfekta hunden. Om att aldrig göra fel. Om att göra allt rätt från första början.

Sedan tänker jag på Fannyn Precis Med Hund, då Zac var liten. Då ens totala lycka var gjord, men också det där stora skrämmande som var när man plötsligt insåg hur lite man faktiskt visste om att uppfostra en valp. Om hur stor och läskig hundvärlden var, med idioter som skaffar hundar och inte kan kontrollera dem och som vi andra får lida för. Omständigheterna i att binda upp sig, behovet att ha hundvakt när man ska bort, alltid den där gnagande oron när man väl är borta.

Sedan ser jag Fannyn Med Hund. All uppgivenhet när saker och ting inte gick som det skulle. När man såg andra gå förbi med sina hundar lösa och lydiga, medan min låg i koppeländen och skällde utan att jag fick tyst på honom. Allt hårslitande. Alla frustrerande skrik. Alla tårar – fan vad det har varit många tårar. Känslan av hopplöshet, tanken på att ge upp. Då knappt en våt nos i nacken eller ömma strykningar med silkestunga över kinden hjälpte. Allt kämpande, konstant, hela tiden, utan att man tyckte sig se några framsteg. Alls.

Och nu är jag ingen av dem längre. Jag är Fannyn med Zac. Fannyn med Världens Bästa Vän. Fannyn med Själsfränden. Fannyn som inte är hel om hon inte har sitt lurviga paket lycka hos sig.

När jag och Frida (r.i.p vännen) pratade förut, när Zac var yngre, sade hon att hon önskade att alla hundar kunde födas när de var fyra år gamla. Hon menade att det var då hon och hennes hund Myntha börjat förstå varandra. Vid tillfället försökte jag påstå att jag och Zac redan var där, och visst var vi väl på väg, men vi var definitivt inte framme. Det är vi nu. Nu förstår jag vad Frida menade. Jag förstår precis. För nu är Zac och jag Ett. Jag behöver inte prata med honom längre, han förstår ändå vad jag menar och vill. Jag ger honom inte längre kommandon (‘sitt, ligg, rulla runt’) utan jag ber honom, precis som jag skulle be dig att skicka saltet (‘Zac, kan du inte sätta dig ned, men gå och lägg dig om du ska hålla på, och så rullar vi runt’).

Och jag har blivit den där Fannyn jag en gång tog för givet att jag skulle bli, men som dessa fem år fått mig att tvivla på någonsin skulle bli jag. Jag har blivit den människan jag under alla år avundats, som kan gå med sin hund lös och som inte har några problem vid hundmöten. Som har en hund som ser avgudande upp på mig och som delat med sig av sin kärlek så länge nu, att vi delar den för varandra. Vi älskar varandra precis lika mycket; han är min, precis lika mycket som jag är hans. Och det vet han. Det syns på honom.

Nu när vi är ute och går behöver jag inte oroa mig för joggare eller stavgångare, jag behöver inte gå på tå när det kommer cyklister eller folk med hundar. Zac bryr sig inte, så varför skulle jag? Han har byggt upp en bubbla kring oss, där bara han och jag finns, och då kan vi vara mitt i en skog eller i ett publikhav på stan. Det gör ingen skillnad. Jag viskar hans namn och han ser sig över axeln, med förväntan och förhoppning. Han smyger upp vid min sida och tittar på mig med sina stora, mörka ögon, som om han vet hur glad det gör mig. Det lilla.

Han söker stöd hos mig som aldrig förr, och visar samtidigt hur modig han är, noga med att jag hela tiden ser hur duktig han är med saker han tycker är läskiga. Han föreslår stigar vi ska gå på, men blir inte ledsen om det inte råkar vara den vägen vi väljer. Han är lika glad att gå ut som att komma hem som att åka bil som att gå promenad som att ligga på golvet som att ligga i sängen som att träna som att leka som att gosa. Han är den busigaste hunden jag vet, som alltid har ofog för sig. Men det är harmlöst. Det är aldrig någonting dåligt. Det är att stjäla mammas sko och ställa den i vardagsrummet, eller bygga ett berg av gosedjur kring ens fötter medan man tittar på TV. Det är att smita till Max rum och stöka i hans papperskorg och hitta stora skatter som glasspapper eller gamla brödbitar; då springer man som en idiot till sin korg och hoppas på att ingen ser eller märker. Och när han blir påkommen lämnar han snällt över sin skatt, delar på tjuvgodset. För det är så vänner gör. Man delar.

Och han gör mig så glad bara genom att vara. Han gör mig så ledsen när han mår dåligt. Han gör mig så frustrerad när vi båda har dåliga dagar. Och han gör mig till den lyckligaste människan just för att han är min – eller snarare, just för att jag får vara hans.

Utan honom skulle jag inte vara.

Statshemligheten avslöjad

Posted on Updated on

…eller åtminstone känns det som så och åtminstone delvis.

Igår när vi vandrade förbi Arken Zoo gjorde vi det i enda syfte att fixa oss en sådan här skönhet – nämligen en namnbricka. Zac är ingen hund som springer bort, faktum är att han aldrig varit längre bort från mig än trettio meter, men man vet ju aldrig, som det heter. Och man ska aldrig säga aldrig, som det också heter. När vi blivit överraskade med skott och fyrverkerier har han hoppat till men Zac är (lyckligtvis!) en hund som söker sig till mig när han blir skrämd än drar på instinkt.

Med det sagt kan ju vad som helst hända. Han blev jagad in i skogen av en rabiat blandis en gång, det kan mycket väl hända igen med tanke på vilken otursmagnet Zac är vad gäller andra hundar och framförallt andra hundars aggressioner. Sedan kan jag mycket väl gå och bli påkörd, få hjärtattack, bli kidnappad, bli upptagen av utomjordingar eller trilla ned i en brunn. Då kan det vara bra att ha ett namn och mitt telefonnummer på baksidan av namnbrickan så att han likt Lassie kan springa och berätta för världen att matte ligger i en brunn eller är på väg till Mars.

Brickan sitter också på ett rundsytt läderhalsband jag köpte på Brukhundscentret vilket är det skönaste förbenade halsbandet jag känt! Köpte det enkom för att det ska glida bra kring Zacs hals och inte nöta på pälsen eller tova den. När vi går promenader använder vi ju sele, halsband är så träligt, säg ;D

Bilden till höger avslöjar den andra statshemligheten. Bilder kommer imorgon, då den förhoppningsvis hittat hem till sin nya matte, men till dess får ni bara smakprov :D

I en sista fotnot kan jag avslöja att jag funderar på att byta layout. Bara en heads up, så där, även om hemsidan inte är lika aktuell eller lika välbesökt som den en gång i tiden var.