Allmänt

Så att det kniper i aortan

Posted on

(…för visst måste det ändå vara aortan man menar när man säger ”hjärteroten”?)

Ute på promenaden idag hamnade vi efter en äldre herre med en riesenschnauzer (insert små hjärtan här) och en papillon. I flexikoppel.

Den här mannen hade en väluppfostrad riesen och en väldigt glad och högljudd papillon (ingenting ovanligt där). Men mannen var varken väluppfostrad eller glad; så snart den lilla fjärilshunden gav ett skall på Zac så låste mannen flexikopplet, vrålade ”TYST!” och släpade med sig den fem kilos tunga, jättehemska monstret en bit. För ett monster måste ju hunden ha varit, eftersom den blev så glad av att se Zac att den skall till med viftande svans. Och ett monster måste den ha varit, för bara med monster måste man rycka så tvärt i kopplet att den lilla vita nästan gör en volt i luften.

Tre meter senare. ”Bjäbb – TYST! – draaaag.”

Jag är ingen hänsynslös människa, än mindre som hundägare. Hade jag kunnat hade jag tagit en annan väg. Inte för mannens skull, som uppenbarligen skämdes så pass för sin glada hund att han var tvungen att visa vilka stora kulor han hade genom att slita och dra och vråla på den jättehemska fjärilshunden – utan för att den lilla hunden skulle slippa få whiplashskador. Varannan meter var det  ”bjäbb – TYST! – draaaag” som gällde, utan att hunden tog lärdom av vad nu ryck och volt och slit och släp ville mena.

Jag gillar inte ryck och slit. Oavsett storlek på hund. Framförallt gillar jag inte ryck och slit om det är för att hunden är glad. Då gör det som sagt ont där inne i aortan, och jag blir på väldigt, väldigt, väldigt dåligt humör.

Lyckligtvis innebär det också att jag blir dubbelt så snäll och glad i min egen hund, som äntligen blivit glad vid hundmöten än rädd, men jag hade nog hellre sett den där lilla fjärilshunden få en klapp och lite engagemang av sin stelbente ägare. Vem vet, kanske hade den lilla vita inte behövt vara ett slit-och-ryck-monster då?

När livet stukats…

Posted on

…och man trillar upp och ned. Det är lite så det är just nu. Tumult, är väl ett passande ord som jag kan använda mig av. Det är stökigt. Mycket som händer och väldigt litet av det är enskilt positivt. Men jag vet vad som måste göras, vilket är en fördel och en enorm hjälp.

Det är bara att linda om det stukade livet, sakta börja stödja sig på det igen och hoppas att det hellre bär än brister. Tur då att man har sin bäste, fyrbente vän som låter en somna med ansiktet grävt i rumpan på honom och som väcker en med sin nätta tyngd av femton kilo över bröstkorgen på mornarna. Det, om något, är väl äkta vänskap? ;D

När man talar om trollen…

Posted on Updated on

…så får man ett brev på posten? Nej, igår nämnde jag ordet kontroll. Jag tror att, precis som människor (och konstigt vore det väl annars), vill också hundar ha åtminstone känslan av kontroll. Genom att Zac själv kan kontrollera det ljud som i början gjorde honom illa till mods, försvann snart obehaget för ljudet helt och hållet. Samma sak gäller för hundmöten – tidigare har Zac behövt säga åt mötande hundar att de ska hålla sig på sin kant, för det har gett honom viss kontroll av situationen. Kom inte närmare, tack så mycket. Det var först när jag lyckades övertala honom att inte alla mötande hundar är bergerslukande monster och att genom att stämma av med mig (genom skvallerträning) upptäcka att jag hade precis lika mycket kontroll. Han lärde sig kontrollera situationen genom att dela den med mig.

Och lustigt nog fick jag ett mail idag från foderbilen.se där de bland annat visade upp en artikel av Anders Hallgren. Som vanligt kan jag tycka att formuleringen är lite sned (för vad gäller hundmänniskor måste man uttrycka sig exakt och precist och inte använda sig av fel ord eller lämna påståenden öppna för tolkningar om man vill ha ursprungstanken klar och inte avvika på sidospår), men mycket av det han skriver håller jag med om.

Zac kan gå vid min sida med slakt koppel. Inga problem. Det ser kanske snyggt ut. Det ser ut som om jag har kontroll på min hund. Men han gör det inte med glädje. Huvudet hänger tungt, öronen hänger tungt, svansen vispar håglöst fram och tillbaka. Jättekul. Whopdido. Rakt fram bara? Varför inte. Asfalt är alltid roligt att gå på.

Nej, för mig syns kontrollen femton kilohekto bättre om hunden hoppar och studsar, står och nosar, far omkring som ett galet yrväder i kopplet – men ändå lyssnar på matte eller husse när denne ber om fotgående, och med glädje och vakenhet faller in vid sin ägares sida. Utan ryck i koppel. Utan tvång. För att hunden vill. För att hunden vet att går man fint ett par, femtio meter får man snart hoppa och skutta och nosa och yra igen. För att hunden får känna att det är ett val den själv gör.

Och hela tiden påminns jag om den text jag läste, någonstans, någon gång, i någon tidning jag inte längre minns (och om det är någon som har bättre minne än jag, var god uppdatera minnesbasen här). Man kan i stort göra en grovfördelning mellan hundägare. De som skaffar hund för sällskap och därmed inte eftersträvar större kontroll – och de som skaffar hund enkom för att känna det där kontrollbehovet. För jag håller med, det finns ingen känsla så total som när man visslar lågt och hunden vänder på en femöring, eller man kommenderar runt den som en militärofficer och den lyder ens minsta vink. Människor älskar kontroll. Det gör hundar med.

Jag befinner mig någonstans mittemellan, har jag märkt. Jag har exakt så god kontroll på min hund att han kan leva livet. Enda anledningen han kommer på inkallning är för att det är det enda kravet jag har för att han ska kunna springa lös och tömma sina enorma energireserver. Sedan, om han ligger längst ut i kopplet åt ena eller andra hållet, om han studsar upp och ned eller propellerar svansen när vi träffar andra hundar, om det tar en halvtimme för oss att gå en sträcka som vanligtvis tar en kvart för att han ska nosa på vartenda litet löv som kunnat vändas överkant under natten… Må så vara.

Vi promenerar för hans skull. Jag har bara ynnesten av att få följa med.

Min jättelydiga olydiga hundknast.

Livet som det är

Posted on Updated on

Livet går sin stilla gång vidare här hemma i Uppsala. Nu när den värsta värmen är över kan vi återigen ta våra härliga långpromenader och träna på alla våra underbara sportfält. Zac har blivit något abnormt mycket bättre med främmande människor igen; nu när folk hälsar så går han hela vägen fram och kan till och med låta de klappa honom. Om han är på humör. Det gör mig sugen på att försöka med den där lydnadsettan igen, om tandvisningen inte kommer skapa lika mycket stress för honom som det tidigare gjort.

På lördag är det öppet hus vid Hundens Hus ute i Svista. Jag, Milla och hundarna ska åka dit och kolla lite. Är för vår gamla (eller föredetta heter det, om det ska vara artigt och snällt) instruktör Kicki, som hjälpte oss mycket i de unga åren. Dessutom är det skyddshundsuppvisning och tipspromenad, och jag ska höra mig för om kantarellsökskursen som hon håller. Skulle vara någonting för Zac – vara i skogen och få arbeta med nosen? Paradis! Ni som bor i närheten av Uppsala kan ju kolla in det, tycker jag ; )

Annars är det inte så mycket mer som händer just nu. Jag har bytt tillbaka till gamla layouten här på bloggen, som ni kanske märkt, för jag var inte helt nöjd med texten på förra. Ja, det blev bättre med liggande bilder, men nej, det blev bara jobbigt att läsa. Jag kanske gör om den förra layouten till en renodlad fotoblogg istället, jag vet inte.

Här är min charmapa i en liten mer smickrande bild än de ovan i alla fall ; )

The beginning, again

Posted on Updated on

Hej världen!
Har ni saknat oss?

Som ni kanske har märkt har zic-zac.se legat nere ett bra tag. Jag tror det sista inlägget vi skrev handlade om att Zac precis blivit friskförklarad från sin benfraktur. Det var i juli förra året. Pinsamt, för all del, men man kan nog lugnt säga att det var det sista som hände oss som var någorlunda av intresse. Efter det fortsatte livet, men det i sin stilla gång, och vardagen bjöd inte på något värt att dokumentera eller dela med sig.

Nu är vi tillbaka dock, en helt ny blogg om än samma adress (för enkelhetens skull) och här tänkte jag vara så absolut genial att kombinera mina två största intressen – nämligen Zac (som får representera hundar) och foto (som också får representera naturen då). Vi kan börja med en snabb uppdatering om vad som hänt sedan förra sommaren:

Jag har flyttat hem till Uppsala igen efter avslutade studier nere i Skövde. Ekologtiteln kan jag dock inte med gott samvete tillskriva mig riktigt än då jag fortfarande arbetar med exjobbet, men jag hoppas på att få det klart snart nog. Samtidigt jobbar jag på café och har det riktigt roligt med att stå bakom kassan och servera folk, det är också det som upptog det mesta av vintern då det innebar högsäsong för skidåkare. På Zacfronten har det mestadels stått stilla – vi har inte gått några kurser, inte för att jag inte vill utan för att det har varit svårt att hitta tid. Det absolut senaste gällande honom är att i tisdags blev han lite mindre man – efter ett par års övervägande så gjorde jag slag i saken och han fick bli kastrat.

Detta är ett beslut som mött vitt skiljda reaktioner, men jag, som känner honom bäst och levt med honom i över fyra års tid, tror att detta är det bästa för honom. Förra året var han kemiskt kastrerad medelst suprelorinchip och en mer harmonisk hund fick man nog leta efter. Han har ett sätt till sig som attraherar hanhundars dominans, och då han är väldigt osäker kring andra hundar hjälpte det honom enormt att bli av med andra hundars spänningar och utstirranden. Han har alltså inte några som helst problem med aggressioner och jag skulle kunna sätta mina båda händer på att han aldrig skulle flyga på en hund i uppsåt att döda eller ens skada – sådant är inte hans sätt. Detta gjordes helt enkelt för att underlätta det för honom att bli tryggare i sig själv, vilket är något han behöver. Jag vill inte att han ska vara alla världens hundars bästa vän, faktum är att jag är ganska nöjd med att han har sina hundvänner och att vi stöter på en hund då och då han kan leka obekymrat med – jag vill bara låta honom slippa känna sig hotad när vi möter testosteronstinna hundar och kan han ignorera dem, som han gjorde när han var chippad, så toppen!

I vilket fall – mycket är planerat för framtiden, både för mig som för Zac. Jag arbetar med körkortet, exjobbet och söker samtidigt jobb. För Zacs del ska vi på rasträffen den 21-22 maj, vilket vi missade förra året på grund av benfrakturen. Men i år ska vi dit och fota berger och bara mysa i lurvigt sällskap, samtidigt som jag hoppas på att testa Zac i det franska vallhundsprovet Test de Comportement som rasklubben anordnar på plats! Ska också åka på hundutställningen i Österbybruk som ULKK anordnar. Inte för att ställa utan för att också där titta. I höst funderar jag på att anmäla oss till valläger, i sommar ska vi äntligen få träna agility igen, och vem vet – kanske har vi mod nog att ställa upp i den efterlängtade lydnadsettan innan hösten?

Så med den motivationen inviger jag härmed bloggen på nytt! Må den länge hålla sig flytande.