Film och video

Scarftuggande

Video Posted on Updated on

En liten video hann man ju med att ta också under besöket hos valparna. Passade på medan Arthur lekte i mitt knä och bröderna snosade i sin korg ;)

Ljuvliga livste… nej, vänta…

Posted on Updated on

Jag hade tänkt ta i från tårna och lova och svära på barnsligt vis att nu ska det minsann bli liv i bloggen igen, men så halkade jag förbi de tidigare inläggen som i stort sett lovade samma sak, och vi ser ju alla hur bra det gick (två år sedan senaste inlägget, hack, ahem, host). Istället kör vi en textbaserad ”Previously on…” för att sammanfatta vad som hänt under dessa två år då.

Jag fortsätter min utbildning som sjuksköterska, och istället för att bara ha pluggat fem veckor har jag nu bara typ liksom asså kanske sju månader kvar tills jag får min långt efterlängtade legitimation. För tillfället har jag VFU på en kirurgavdelning på Akademiska Sjukhuset, och jag trivs som fisken i vattnet, som prickikorven på mackan, som hästen i hagen och tofflan på foten. This is my shit.

Vad gäller livet med Zac så är allt som det i stort sett alltid varit – ibland är det uppåt, ibland är det nedåt, ibland sliter jag hår, ibland skrattar jag så jag viks dubbelt och kippar efter andan. Att ha berger är som att vara på en emotionell bergochdalbana – det enda man kan vara riktigt säker på är att det alltid går fantismatiskt fort, och kantas av pur skräck emellanåt (som här om helgen då han hoppade upp på kanten av ett högt staket via en bänk… som stod på en spång på en myr… och det var minst tre meter ned till marken… Hrm… Innan dess var han och klättrade på taket på vedstugan, wat…)

Undertiden vi varit borta har vi hunnit få Zacs ben kollade – han fick två stukningar sommaren 2013, tätt inpå varandra, och jag ville då få saken utredd. Det visade sig att han dels är överrörlig i sina leder (ingen är förvånad, berger är ju uppfödda med gummi och studsbollar, det vet alla) och att hans hasartros nu ackompanjeras av artros i knäet på samma ben. Eftersom det bara är det vänstra bakbenet som är påverkat, alla andra ben och leder är kyssafingertopparnaperfekta, så gissar jag och veterinär på att det är till följd av staffeattacken han var med om när han var ett år, som nära på kapade hans akillessena men som måste ha stökat till vid leden trots det. Knäartrosen är troligtvis till följd av den externa fixation han hade vid benfrakturen 2010, då veterinären sade att ett stift låg och skavde mot ledkapseln, men uppenbarligen inte tillräckligt för att göra något åt det.

Jag vet inte, jag. Enda jag vet är att jag önskar att jag varit lika mycket av en jävlig och ifrågasättande hundägare då, som jag är idag. Djursjukvården är i stort väldigt likt den mänskliga sjukvården – det vill säga, inget blir gjort och allt faller under standardbehandlingar, om man inte ligger på som patient själv.

Detta blev vi varse när Zac i januari 2015 spräckte en klo. Det gick under diagnosen ”klokapselbrott”, medan jag hellre kallat det ”spricka på tvärsen som orsakar vare sig hot eller obehag”. Eftersom man skriker infektionsrisk på nätet när det gäller klokapselbrott (detta särskilt om sprickan går in i klofästet, vilket det inte gjorde på Zac) så åkte jag ändå in till veterinären. Vid det laget hade toppen av klon torkat, pulpan var torr och mörk och Zac hyste fortfarande inga obehag med saken.

Vi åkte därifrån med en hund som gnölade av smärta, som inte ville gå på benet och som fick en infektion strax därefter. Efter ytterligare några veckor och antibiotikabehandling, började klon återgå till sitt forna jag, och efter typ fyra veckor med en smärtad hund och jobbig infektion (jag vill här påminna läsarna om att Zacs två sporrar blev amputerade 2010, till följd av en elak infektion, i samband med hans benbrott, så ni kan tänka mig hur noga jag var med att nämna detta och hans infektionshistoria vad gäller sår på klorna) så såg klon ut… som när vi kom in. Toppen borta, pulpan torr.

Lyckligtvis och ta i trä och pussa alla hartassar som finns, så har herrn lyckats hålla sig frisk efter denna kalabalik. Vi gick hos hundfysio på UDS och vattentraskade hela förra hösten, fick stretchövningar och goda tips och råd, och hela det här året har Zac återigen fått springa i skogen som en idiot och njutit av livet som livet bäst bör avnjutas – med vind i ansiktet och aldrig en lugn stund.

Lämnar detta onödigt långa inlägg med en video på herrn och en av de övningar vi fick för att sträcka ut hans artrosknä- och has och hålla dem rörliga och mjuka, samt bygga de muskler som behövs för att stötta lederna så att smärtsam friktion och belastning blir mindre.

(…och kanske bara, en liten viskande förhoppning, om att bli mer aktiv här igen…?)

Vardagsagility

Posted on

Varför det är så skoj att gå på promenad med le Zacharia-Zac-A-Roo:

Monstret i bokhyllan

Posted on

Huuuuvva, vad läskigt ;D

OBS, skruva ned ljudet i mitten någon gång, för jag skrattar till och micken är aningens för nära munnen vad det verkar.

Fröken dubbelmoral…

Posted on

…det är jag, det.

Jag har alltid varit emot flexikoppel, och jag är det ännu. Jag har på hundra möten kanske träffat som mest två som hade hundar som kunde uppträda i flexikoppel. Än idag är jag otroligt skeptisk mot folk som använder flexikoppel. Varför? För jag använder flexikoppel, vilket gjort mig än mer skeptisk mot det.

Jag vill inte låta som om jag på något sätt står över allt annat eller att Zac är så pass perfekt så att han är ett godtagbart undantag. Vi tar det från början:

Sedan Zac var mycket liten har vi tränat inkallning och att gå lös. Detta har vi gjort i så många olika miljöer som möjligt, för att ha så många olika störningar som går. Och, vi har alltid gjort det i långlina. Detta för att han aldrig ska få chans till självbelöning och för att minska risken för eventuella skador, om det vore så att instinkter skulle grabba tag i honom och kasta honom rakt ut i en trafikerad väg. Det är det inte värt.

Jag använde långlina i samtliga miljöer (med undantag för inne i stan) och i takt med att inkallningarna blev allt säkrare så kunde jag snart varva långlina med att gå helt lös. Jag ser inkallning som en färskvara – det är något man hela tiden måste träna på, annars blir den gammal och overksam – och ett säkert inkallande är det enda kravet jag har för att Zac ska få gå lös. Detta vet han om, det är jag säker på, och därför vet han också att så länge han kommer när jag ropar får han fortsätta gå lös. För den sakens skull gör jag inte inkallningar till ett tvång, utan jag försöker fortfarande göra inkallningarna till något spännande – han ska komma till mig för att han förväntar sig något skoj.

Så, förra vintern bestämde jag mig för att pröva flexikoppel. Detta efter att vår långlina blivit både stel och otymplig av alla de trettio minusgraderna som var, och för att jag var trött på att hela tiden behöva ha båda händerna upptagna på promenaderna; i stan kan man inte låta dem femton meter långlinan löpa som man kan göra när man går i skogen, för man har gångtrafikanter och cyklister efter sig som inte ska behöva hoppa och studsa och akta sig för min långlina. Därför var långlinan slak, men den del som blev över hopvirad i ena handen.

Jag köpte ett billigt flexikoppel på Biltema, för jag ville helst inte slösa mer än femtio spänn på något jag mycket väl kunde kasta i soporna redan nästa dag. På kvällen testade vi flexikoppel, och jag blev fullständigt skräckslagen.

Flexikoppel inger föraren med en något otroligt falsk säkerhet. Istället för att ha en hund som far fram och tillbaka över gångvägen på en radie av två meter från föraren, har man en hund som plötsligt har en femton meter radie att röra sig på. Det är en diameter på trettio meter, vet ni. Zac, som jag tränat så mycket på att gå lös och i långlina, for runt, lycklig och överexalterad över friheten – och jag kände för första gången på många år att jag inte hade någon kontroll alls. För dosan i min hand sade att ”den här hunden är kopplad”, men min hund betedde sig som om han vore lös och mitt öga såg att han var lös.

I den stunden, och fortfarande, började jag nästan hata flexikoppel ännu mer. För om jag, som ändå har en hund som kommer på inkallning och som jag har koll på, känner mig rådvill med flexikoppel – vad gör inte då gamla tant Gerda med sin lilla krabat Nils, eller herr Sture med den tvära taxen Carl, eller varför inte Tommy med den starka rottisen Bullen, eller snälla Märta med den översociala golden Smulan?

Från det att en hund fått nys på något och stuckit iväg, till dess att föraren reagerar och får tummen att hitta stoppknappen, kan många meter redan ha tillryggalagts och stor skada redan skett. Därför gillar jag inte flexikoppel.

Och därför är jag fröken Dubbelmoral, för jag använder flexikoppel.

Men jag vill som sagt inte påstå att jag är perfekt eller att min hund står över samhällets regler. Däremot vill jag ändå säga att jag gör en fundamental skillnad när jag går med min hund i flexikoppel. För jag använder det inte som ett koppel. När min hund går i flexikoppel, då är han lös. I mina ögon är han lös, med viss säkerhetsmarginal. Jag går inte och lyssnar på musik när jag har min hund i flexikoppel, för jag går inte och lyssnar på musik när han är lös. Jag använder inte flexikoppel när jag går med kompisar och absolut inte när jag går med kompisar och deras hundar, skaderisken är alldeles för stor. Jag använder inte flexikoppel i stan, för jag har honom inte i lös i stan.

Men när jag och Zac är ute och går, här, kring oss, och jag vill ha den där ynka procenten av säkerhet som man saknar när hunden är helt lös och som man vill ha när man går med trafikerade vägar tio meter bredvid, då använder jag flexikoppel.

Och när jag använder flexikoppel, då ser det ut så här:

Jag vill också poängtera att jag aldrig någonsin skulle använda flexikoppel om inte min hund kunde fyra väldigt viktiga regler. Dessa är att han kan stanna när jag ber honom – jag använder aldrig stoppknappen, när en hund är helt lös finns ingen stoppknapp. Han kan passera andra hundar utan att jag ska behöva låsa kopplet. Han kan två oerhört viktiga kommandon – rätt sida och andra sidan. Rätt sida betyder att han ska gå på vänster sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till vänster (vi använder samma kommando när vi cyklar, nämligen). Andra sidan betyder att han ska gå på höger sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till höger. Jag kan alltså styra var han ska gå även om han är femton meter ifrån mig.

Zac är tränad att alltid gå på vänster sida, oavsett om han är en meter ifrån mig eller hundra meter ifrån mig. Och han får inte kasta sig över till andra sidan. Vare sig han är i koppel, flexikoppel eller lös. Det går inte att ha en sådan hund när man bor inne i stan. Jag vill inte ha min hund påkörd av cyklister eller mopeder, och jag är säker på att cyklister och mopedister inte vill köra på min hund heller.

Utan dessa regler och utan det här förhållandesättet till flexikoppel hade jag alltså aldrig använt flexikoppel. För jag hatar verkligen flexikoppel när det används som flexikoppel. För jag, liksom många, många andra, är spyless på hundar som hinner hela vägen fram till oss innan hundföraren hinner trycka på stoppknappen.

Så därför är jag, med skam och genans, fröken Dubbelmoral. Trevligt att råkas!