Träning

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D

Saker man glömt och saker man minns

Posted on Updated on


Tioveckors-Arthur i skogen för första gången.

Vi är inne på fjärde veckan med Arthur nu och lika mycket som jag kommit att lära känna honom, har jag behövt rannsaka mig själv som hundägare. Jag har alltid ansett mig själv vara en person som kan anpassa min hundträning efter hunden jag tränar, men de senaste veckorna har jag bevisat mig själv fel gång på gång, och det är lite det som det här handlar om. Att glömma och minnas.

Jag hade glömt hur mycket energi valpar har och vilken förödelse de kan göra när de är på det humöret.
Och med det minns jag hur Zac inte tuggade sönder någonting alls när han var liten, inte mer än en penna som någon tappat på golvet och ett par gamla skor. (Inte för att det var helt till 100% säkert så, man har en benägenhet att bara minnas det bra än det dåliga, as time goes by~)

Medan jag försöker hitta sätt att motivera Arthur till att träna, har jag glömt att det finns andra sätt än de jag använt på Zac de senaste nio åren och det är Arthur som blir lidande då jag blir frustrerad att saker och ting inte fungerar och jag ger upp.
Och när jag ändå är i dessa tankebanor minns jag plötslig hur. mycket. arbete. jag lagt ned på Zac. Hur många tårar. Hur mycket slit. Vi nötte den där långlinan i år innan han till sist kunde gå lös utan att springa och skälla på människor och faktiskt komma på inkallning. Vi slet med hans separationsångest. Vi arbetar fortfarande med hans osäkerhet kring andra hundar. Sådant som numer är det förflutna eller blivit min vardag, sådana saker minns man plötsligt med klarhet. Det kom inte gratis, och det kom definitivt inte över en natt, och absolut inte på tre veckor.

Jag har ju glömt alla hjärngympegrejer jag gjorde med Zac när han var yngre, innan han lärde sig alla knep och inte längre tyckte saker och ting var roliga. Saker jag därför inte tänker på längre.
Och sedan minns jag plötsligt toarullarna med godis i, petflaskorna med godis i, russinpaketen med lock, att gömma saker, godis i filten, och jag blir plötsligt varse (vilket BORDE varit uppenbart sedan dag ett) att det här är en helt ny hund. Det här är en helt ny personlighet Det här är en kille som bara funnits i livet i elva veckor och precis allting är nytt för honom. Från att leka badkar i vattenskålen till att uppleva både regn och snöfall de senaste dagarna. Första gången han kände gräs under tassarna blev han totalt skogstokig och han kan fortfarande inte gå på gräs utan att vilja rusa omkring som en förrymd månraket. Varje intryck som är vardag för Zac och mig, är en helt ny upplevelse för Arthur.

Jag trodde att jag var en person som kunde se till individen och anpassa mig till efter dem, men i mitt huvud är vi så långt framme i vår träning att jag glömmer bort att Arthur bara är en valp. Han känner igen sitt namn och han kan sitt och vänta. Han hatar sin sele och han tycker den är helt dum i huvudet eftersom den hindrar honom från att springa dit han vill, vilket är precis överallt. Den här valpen vill vara, överallt. Så jag måste lugna mig själv och tänka att vi är här och vi är nu. Bara för att han inte kommer när jag ropar när vi är ute, för han är för upptagen med att gräva ett stort hål och kasta omkring på mossbitar, så innebär det inte att han aldrig kommer att lyssna på mig på agilitybanan. Det är Arthur om några år. Mossgrävaren är Arthur elva veckor.

Jag har fokuserat så hårt på de saker som är typiska Zac, att jag glömt bort att det här är Arthur. Jag har aldrig behövt arbeta för att få kontakt med Zac – han satt hela vägen hem från Skåne och såg mig i ögonen och han har aldrig slutat se mig i ögonen sedan dess. Jag vet var han befinner sig, hela tiden. Jag behöver inte ens se ned för att veta exakt var jag har hans huvud att stryka, och känna fingrarna ömsint bli slickade. Jag kan viska hans namn i sömnen och han kommer genast inrusande från andra sidan lägenheten. Det har alltid varit Zac och jag. Jag har varit Zacs mitt, centrum och allt. Det har jag fått gratis och det är det jag felaktigt fokuserat på med Arthur.

För i Arthurs värld så är Zac nummer ett, än så länge. Nummer två är leksakerna, dessa kan man inte leva utan. Kanske på en tredjeplats kan han erkänna att jag existerar och tur är väl det eftersom det är jag som både leker, tränar och matar honom. På dessa tre veckor har mitt värde dock sakteligen ökat, och främst under dagar som dessa – då jag påminns om att Arthur är inte Zac, och Zac är inte Arthur, och jag ser Arthur. Jag ser alla hans positiva sidor och hans personlighet. Tar tillvara på all hans energi och gör träningen till en lek – då känns det bara så bra. I magen och i hjärtat. Då lyckas jag se möjligheterna igen och hitta tillbaka till allt det jag glömt.

Arthur är en helt fantastisk hund, på absolut alla sätt och vis. Alla som träffat honom blir helt förälskade, liksom han blir förälskade i dem. Han är orädd, framåt, otroligt viljestark och har ett jävlaranamma som heter duga. Han är påhittig som tusan och busig ut i klospetsarna. Han älskar att gå på nya ställen och se nya platser. Han somnar i bilen efter bara en halv minut och är lika glad att komma ut ur bilen som hoppa in i den igen. Om nätterna sover han minst sju timmar och även om det går lite sisådär med rumsrenheten så minskar antalet olyckor ändå stadigt varje dag. Borsta pälsen och klippa klorna är inga problem, och vi har till och med hunnit duscha av jordsvarta tassar med bara det minsta av skutt och ”ta mig ur badkaret, tacksåmycket!” ;)

När han träffade en kanin första gången blev han förälskad, precis som jag kan tänka mig att han kommer bli i vartenda djur vi ser när vi går till 4H-gården sedan. När han såg en kråka första gången blev han misstänksam, och sedan hoppade han efter den med svansen höjd. Han vet precis hur han ska utnyttja folk för att få det han vill ha. Han är så smart så det förslår och om jag bara kan sluta jämföra honom med Zac och ta tillvara på alla dessa fantastiska egenskaper, så finns det i nuläget absolut ingenting vi inte kan göra.

Arthur är helt enkelt otrolig, och jag ser mer och mer fram emot att lära känna honom och se vilken underbar individ han kommer växa upp till.

Bild från Instagram, där aktiviteten är bra mycket högre än här. Indigoparaflax, heter jag där.

Nosework – första tillfället

Posted on Updated on

När man varit duktig och spenderat nästan två timmar i samma rum som fem andra hundar, och dessutom behövt fokusera sig och träna, men framförallt använda nosen … Ja, då blir man så här trött <3

Idag hade vi första tillfället på vår noseworkkurs vi anmält oss till vid Hundens Hus här i Uppsala, med den alltid så underbara Kicki Renlund som ledare. Ärligt talat? Jag hade noll och ingen aning om vad nosework gick ut på när jag anmälde mig och kom dit – jag antog att det hade någonting med att nosa och markera att göra, men jag visste inget mer än så.

Och i stort sett är det ju det, nosa och markera, samtidigt som det är så mycket mer. Jag har inte haft så här roligt och intressant på jättelänge! Att kunna träna med Zac, något som faktiskt utmanar honom (för trick och sådant lär han sig på tre klick, så det är (i brist på bättre ord för det) skittrist att träna sådana saker med honom då det inte finns någon egentlig utmaning i det) är helt guld värt. Han älskar att använda nosen, personspår är det bästa han vet, så att koncentrera detta till något kort och fokuserat som det här verkar vara… *kysser fingertopparna* Detta kommer bli så bra!

Som vanligt så kunde Zac inte ta det lugnt en sekund ens. Allteftersom tiden gick så började en hund efter den andra att lägga sig ned, utmattade av alla intryck och allt nytt. Zac fortsatte utforska rummet och spana och hålla koll på Kicki (som ju skötte allt det roliga). Till syvende och sist, de sista fem minuterna – jag skämtar inte, just som Kicki börjar säga hejdå – DÅ lägger han sig ned självmant! Hallelujah! Så inte nog med att han kommer få massa träning på att fokusera i stökig miljö, träna nosen, utan han kommer få träna passivitet också. Win, win, win!

Än så länge så har vi inte börjat med några dofter, utan bara gjort hundarna intresserade av att använda nosen genom att de fått lukta på lådor med frolic. Vi får se hur det går nästa gång när vi ska börja använda eukalyptus.

Men det kommer nog gå vägen.

Sedan kommer vi rocka på det här, Zac och jag :D