Zac

Vårtecken!

Posted on Updated on

Det går lite trögt här på bloggen, vilket kan ses som underligt med tanke på att jag ”bara” går hemma om dagarna och fixar med exjobbet, men när man väl hamnar efter blir det plötsligt så mycket man sedan vill prata om, att man drar sig för att skriva något av den anledningen.

Så istället för att dra upp allt som hänt och Arthurs utveckling, så kommer här en radda med bilder från i lördags, då vi åkte ut till Oxhagen och blev skrämda av vildsvinsspår och fikade på Storvretaåsen innan vi badade i bäck och åkte hem. I stort sett. Killarna hade det jättekul ihop – de börjar få ett jättefint utbyte sinsemellan, där den ene följer efter den andre när den är något på spåret, och den andre hoppar efter den ene när den har hittat något spännande.

Och för en gångs skull lyckades jag fånga deras lek på bild! Arthur ser helt skräckslagen ut på vissa av bilderna, men kan försäkra er om att det var han rakt inte! Zac-utan-kondis fick knappt en lugn stund då han försökte hämta andan, för då var Arthur framme igen och eggade honom till att springa ett par varv till.

Sa ju det – de kommer bli bästa vänner dessa två tokskallar <3

Årets första blåsippor!

_MG_4022

Mitt alltid gladaste hjärta <3
(Med lillhjärtat hack i häl efter)_MG_4032

Han är på väg att bli så galet fantastiskt snygg alltså. Om jag får säga så själv.

_MG_4033

Så vidunderligt stor den vida världen är, när man är så fantismatiskt liten…

_MG_4039

Vatten är en STOR favorit hos den lilla. Vattendrag och vattenpölar…
Ska bli intressant att se vad han tycker om hundbadet sedan.

_MG_4057

Sen var de igång! Hade helt fel objektiv (50mm bara) och Arthur är aaaalldeles för snabb för min kamera xD

_MG_4058

Zacs taktik att skaffa sig själv papillonöron för att lura Arthur närmre fungerade dåligt…

_MG_4073

”Shit shit shit shit shit shit shit…”

_MG_4084

Vattenpaus.
(Och Zac har redan samlat på sig attiraljer i pälsen)

_MG_4091

Kallt om tassarna ;)

Noseworkproffs!

Posted on Updated on

Fast nej, inte riktigt än, kanske. Men i framtiden, måhända?

Jag har missat att skriva ned de senaste tillfällena på Noseworkkursen här i bloggen, och även om jag försöker vara ärlig med mig själv och min träning, så tar det ändå emellanåt emot att skriva ned när saker och ting går dåligt.

Zac skötte sig utomordentligt vid första tillfället och han visade tydligt att han uppskattar det här med att arbeta med näsan något enormt. Vid andra tillfället sket det sig redan från första början, då en annan hund for ut och skällde på honom när Zac var på golvet för att göra uppgiften (som vi gör en i taget). Zac kände genast sig osäker av detta och spenderade resten av tillfället med att då och då släppa ut ett skall när andra hundar kom för nära. Hans fokus blev också påverkat av detta.

Näst sista tillfället gick mycket bättre, fram till sista övningen. Då var det två hundar som gjorde utfall mot Zac, som i sin tur tog det hårt, och som därefter inte kunde koncentrera sig det allra minsta. Jag var så himla ledsen när vi kom hem från den träningen, då det hade gått så bra fram till dess de andra hundarna skrämde Zac.

Sista tillfället hade vi alltså då i torsdags och då var det både rumssök och utomhussök, och till följd av att de tidigare två tillfällena lämnat en bitter smak i munnen, var det nära att jag inte åkte. Som TUR var åkte jag ändå, och jag är så glad att jag kom iväg för återigen visade Zac upp sig från sin bästa sida. Vi har då bara tränat med eukalyptus på tops under burkar hemma, dels för att jag saknat material för annat men mest för att jag inte haft tid. Nu skulle vi alltså göra rumssök – doft på möbeltass på olika saker – och jag trodde aldrig Zac skulle förstå vad han skulle göra utan burkarna.

Men döm om min förvåning när han genast fångar upp doften och hittar tassen på ingen tid alls!

Samma sak när vi gick ut. Tänkte att första gången kanske bara var ren och skär tur, ute är det trots allt bra många fler störningar, men nej – nosen gick igång på kommandot (som vi tränat typ två gånger, max) och han hittade alla dofter som ett fucking pro. Och jag svär lite bara för att han imponerade så sjukt mycket på mig.

Vi åkte hem från sista tillfället med bubbligaste känslan i magen och en fantastiskt nöjd hund samt ett snyggt diplom och sikte ställt på doftprov i april (det ska vi nog klara!). Här hemma har vi letat fram möbeltassar för att köra lite rumssök, och när tillfälle ges ska vi definitivt testa det ute, på både saker och fordon.

Det här kan bli riktigt fint det här! :D

Nosework – första tillfället

Posted on Updated on

När man varit duktig och spenderat nästan två timmar i samma rum som fem andra hundar, och dessutom behövt fokusera sig och träna, men framförallt använda nosen … Ja, då blir man så här trött <3

Idag hade vi första tillfället på vår noseworkkurs vi anmält oss till vid Hundens Hus här i Uppsala, med den alltid så underbara Kicki Renlund som ledare. Ärligt talat? Jag hade noll och ingen aning om vad nosework gick ut på när jag anmälde mig och kom dit – jag antog att det hade någonting med att nosa och markera att göra, men jag visste inget mer än så.

Och i stort sett är det ju det, nosa och markera, samtidigt som det är så mycket mer. Jag har inte haft så här roligt och intressant på jättelänge! Att kunna träna med Zac, något som faktiskt utmanar honom (för trick och sådant lär han sig på tre klick, så det är (i brist på bättre ord för det) skittrist att träna sådana saker med honom då det inte finns någon egentlig utmaning i det) är helt guld värt. Han älskar att använda nosen, personspår är det bästa han vet, så att koncentrera detta till något kort och fokuserat som det här verkar vara… *kysser fingertopparna* Detta kommer bli så bra!

Som vanligt så kunde Zac inte ta det lugnt en sekund ens. Allteftersom tiden gick så började en hund efter den andra att lägga sig ned, utmattade av alla intryck och allt nytt. Zac fortsatte utforska rummet och spana och hålla koll på Kicki (som ju skötte allt det roliga). Till syvende och sist, de sista fem minuterna – jag skämtar inte, just som Kicki börjar säga hejdå – DÅ lägger han sig ned självmant! Hallelujah! Så inte nog med att han kommer få massa träning på att fokusera i stökig miljö, träna nosen, utan han kommer få träna passivitet också. Win, win, win!

Än så länge så har vi inte börjat med några dofter, utan bara gjort hundarna intresserade av att använda nosen genom att de fått lukta på lådor med frolic. Vi får se hur det går nästa gång när vi ska börja använda eukalyptus.

Men det kommer nog gå vägen.

Sedan kommer vi rocka på det här, Zac och jag :D

Tips och trix att få ut så mycket godis som möjligt, en guide av Zac

Posted on Updated on

Här följer en kort redogörelse av en av huvudpersonerna i denna blogg.

”För nio år sedan kom ett litet, litet knyte till världen. Minst i kullen, men först på benen att ställa till med otyg och otingad fram till dess en tjugoårig tjej från Uppsala kastade sig över honom. Det lilla knytet var jag, så med nio år i bagaget kan ni förstå vidden av min erfarenhet i dessa särskilda spörsmål.

Vad ni främst behöver veta är att jag älskar godis. Jag älskar allt som går att äta. Förut ratade jag det mesta, men nu har jag insett att allt, till och med isbergssallad, broccoli och råa morötter, är så in i bombens gott. Tyvärr så räcker ju maten inte särskilt långt som jag får, utan den tar slut ganska snabbt. Jag är säker på att det finns fler hundkamrater där ute som känner igen sig i detta tragiska scenario, och därför tänkte jag dra upp lite exempel på hur man som gatusmart byracka på snart nio år fyllda, kan lura till sig mer godis eller mer mat. Så lyss opp!

För det första – bor du tillsammans med mer än en människa, spela ut dem mot varandra. I synnerhet om den ena börjar sitt jobb tidigare än den andra. Då går du till den som vaknar först och ser så utmärglad och hungrig ut att den ger dig frukost. När frukosten är uppäten kan du gå och lägga dig igen, för det är ingen idé att tigga till sig mer – de har så bråttom till jobbet att de inte ens hinner ut med en. Nej, då går du och lägger dig och sover ett slag, tills person nummer två vaknar. Nu gäller det att inte verka för mätt (hah! Som om det vore ett problem?) och följa efter personen i hälarna, och sedan slå på den tomma matskålen och se lika utmärglad ut som tidigare. Ibland verkar personerna kunna ha kommunicerat sinsemellan utan att jag hört det, för det händer tyvärr att det här tricket inte fungerar – men, om det blivit brist i deras kommunikation kan du vara säker på att du får en till frukost serverad! Katching!

För det andra – får du ett tuggben någon gång eller något som är ämnat just dig, det vill säga, inget som någon annan kommer äta upp för dig, så har jag ännu ett smaskigt trick att ta till. Ta tacksamt emot vad du nu än får, säg, ett grisöra. Bär detta utom synhåll för de övriga, liksom du var till att äta upp det. Vänta ett par sekunder, lämna det bakom dig (detta är lugnt, om du inte råkar ha kompiskonkurrens hemma, för mig händer det bara ibland att jag blir av med saker till Bella) och gå tillbaka till personen. Nu kommer de tro att du ätit upp din sak (reds. anm. Nej, det tror vi aldrig, man kan inte äta upp ett tuggben/grisöra på ett par sekunder) och då kan du tigga till dig något som de kanske äter, kanten på en bit macka eller lite sallad eller vad de nu själva tuggar på. När du sedan ser att de ätit upp och det finns ingenting kvar de kan bjuda på, så kan du återvända till det du gömde undan. Tada! Win-win, för mig då.

En tredje grej fungerar kanske inte för alla, men det fungerar för mig. När jag var yngre (och fortfarande ibland) så kunde jag tycka att vissa människor var läskiga. Och eftersom allt läskigt måste konfronteras, så att det blir varse att det är läskigt och det borde sluta vara läskigt, så skällde jag helt enkelt ut dem. För att sätta dem på plats. Detta uppskattade inte matte, som började be mig att säga till innan jag började skälla. Ja, så snart jag såg det som var läskigt eller udda skulle jag säga till henne. Då fick jag godis. Idag är det inte särskilt mycket som är läskigt, men vet jag att matte har godis i fickan och om jag är lite extra hungrig, så kan jag använda mitt supersnille och skälla ett par gånger på folk, bara för att få godis vid nästa möte när jag inte gör det. Eller så kan jag låtsas bli rädd av andra grejer som egentligen inte är läskigt alls. Briljant, eller hur? Sådant krävs det ett supersnille till.

I samma veva kan jag tipsa om att hoppa upp på saker – matte älskar när jag balanserar på grejer, och det brukar vara ett smidigt och enkelt sätt att få en godisbit.

Eller när man träffar andra hundar! Vissa tycker jag är asläskiga, och de måste jag ju skrika på så att de förstår att de ska hålla sig på sin sida. Andra måste jag ropa på, så att matte förstår att jag vill hälsa och så att de ser mig (för de är så himla söta, så vill ju inte råka gå förbi utan att få säga hej). Vissa bryr jag mig inte om, men det är här det smarta kommer in. Om du skäller på en annan hund, det behöver inte ens vara med känsla, och får din matte att be att man ska vara tyst, så får du godis på det sättet med. Förstå hur smidigt! Bara att gruffa lite, vare sig du bryr dig om den andra hunden eller inte, så får man godis – hur enkelt som helst!

En annan och den sista grejen som jag tycker fungerar absolut bäst, det är när personerna sitter vid matbordet och äter middag. Man själv har ju redan ätit upp sin, för det går ju så snabbt, och sen ska man bara sitta där och stirra på dem medan de äter. Jag har märkt att det inte är någon idé att börja be om allmosor förrän de börjar skrapa besticken mot tallrikarna, så till dess brukar jag ligga bredvid och inte märkas. Men så snart de ätit upp så är jag där! Sittande vid sidan av bordet. Ibland så får jag bara för att jag är så hejdundrans söt (kan ju vem som helst se), men emellanåt krävs det lite mer sinnesrikedom. Jag tänker nu inte avslöja hur mina tankar går när jag väljer ut mina offer, men har du tur så har du en stor lägenhet eller hus som du kan hitta massa saker i. Ta något du kan bära eller släpa, och så bär du det till matbordet. Om du har tur har du tagit något som du inte får, och då vill de genast ha tillbaka saken. Sätt dig då en bit bort och låtsas som att du inte begriper vad de pratar om, till dess de blir så frustrerade att de tar upp en matbit eller något att betala med, varpå du kan lämna över grejen (lugn bara, det finns mycket mer i lägenheten du kan hämta!).

Om det skulle vara så att de inte går på dina knipsluga knep (vilket händer även den bäste, nämligen mig, tro mig) så skit i att bära sakerna till dem. Du kan för all del gå in och visa vad du har,  men om de inte bryr sig så ta med dig saken in i nästa rum och de kommer snart ropa på dig. Denna effekt blir extra stor om du har ett förflutet i att ha sönder saker, förstås.

Det var mina superbriljanta tips och tricks för alla godissugna hundar där ute i cybervärlden! Håll till godo!”

– Mr Zac-Zacharia-Zac-A-Roo, a.k.a herr Bus, numera erkänd som Grisen

Att balansera på saker utomhus är också det ett ypperligt tillfälle att både ha skoj och få godis på samma gång!

Vikten (höhö) av att hålla vikten

Posted on Updated on

Den vackraste i hela vida världen <3

Det är ett känsligt ämne, den där vikten, både när det kommer till oss tvåbenta som när det gäller de fyrbenta. Vad man än tycker om övervikt hos oss människor, vare sig man vill ursäkta den, glorifiera den eller inte ens erkänna den, så måste man skilja mellan övervikt hos människor och hos våra djur, av uppenbara anledningar.

När djur är överviktiga blir det känsligt och genast personligt. För medan övervikt hos djur kan vittna om att de är ytterst bortskämda, är de bortskämda på fel sätt. De är så pass bortskämda att det nu istället hotar deras hälsa, och då är de inte bortskämda längre – då är vi inne och sniffar på det farliga ordet djurplågeri, som på alla plan är mångt mycket värre än ordet fetma.

Ett husdjur kan inte bestämma vad det ska äta. Vad den äter beror helt och utan undantag på dess ägare. Punkt. Det finns inga ursäkter för överviktiga djur, för medan man själv kan vara överviktig så är det bara en själv som i slutänden lider av det. Ingen annan lider av att en person bär omkring på extra kilon. Det påverkar inte dem.

Med ett husdjur gäller andra regler. I samma stund du skaffar ett djur, så tar du på dig ett ansvar, och det ansvaret kräver att du ser till djurets bästa. I alla avseenden och alltid. Ett husdjur kan inte bli överviktigt om inte du hjälper till och blir ett husdjur överviktigt så är det inte husdjurets fel. Det är ditt fel som ägare. Det finns inga ursäkter till detta och det finns inga bortförklaringar.

Därför är det känsligt. För det handlar om skuld och anklagelse. Och ingen människa är så snar att gå i försvarsställning när det handlar om skuldkänslor, för inga känslor får oss att må så dåligt som när vi känner oss skyldiga och plågas av dåligt samvete. I synnerhet om det är vår egen lättja eller okunskap som hindrar oss från att göra rätt.

Så när folk insinuerar att min hund är överviktig har jag tagit det väldigt personligt, inte för att det inte stämmer – Zac har burit på en onödig övervikt och det har inte varit någon annans fel än mitt – och ja, jag har också skyllt på yttre faktorer. Kastration, val av foder, brist på tid till motion, ”det är mest muskler” och ”de kan gott ha lite övervikt under vintern, så slipper de frysa”. Men trots att jag varit medveten om det, eller kanske just därför, har jag tagit mig illa vid när man sagt att han skulle behöva gå ned i vikt.

Men inte längre.

Varför?

För nu är vi på väg.

Här kommer något som kan likna en bortförklaring, men som snarare ska ses som hur det kan gå till när man vill sitt djur det bästa, men på helt fel sätt. När Zac kastrerades fick han fortsätta på sitt superfeta, energiproppade foder eftersom han varit underviktig större delen av livet i och med att han vägrade äta. Han tyckte inte om mat förut. Just nu, när man sitter med en hund som äter precis allt och blivit Världens Största Mattjuv Nummer Ett, är det ett så avlägset minne av en matvägrande hund att det känns underligt att skriva om det, men nej – Zac ville inte äta. I bästa fall åt han maten om man blandade ned lite extra gott i det (som leverpastej eller korv eller annat riktigt smarrigt), och nattmackan (portionen han fick på kvällen) kunde han lämna under hela natten, för att då och då ta ett par foderkulor att knapra på till morgonen kom.

Så, när han nu kastrerades så fortsatte han på detta foder, i denna mängd, med dessa smarriga tillskott, för jag tänkte att den där förändrade metabolismen kommer ju inte påverka honom, och om något så kommer det bara att lägga honom på rätt vikt. (Men mest av allt så tänkte jag nog inte alls, ärligt talat).

Ett bra tag senare visade vågen plötsligt 17 kilo, och det var så surrealistiskt att jag nog inte tog in det till en början. Zac ska inte väga 17 kilo. Det är för många kilon på hans kropp och leder. Och jag skämdes, som det sig borde, och jag skäms fortfarande för det, för än idag känns det som att jag hittar på ursäkter när jag bara vill förklara omständigheterna att det kunde gå så fel.

Herr 17,3 kilo i en bild som jag tycker om att kalla ”hur tusan gick det här till?”

Vi har kämpat länge med Zacs vikt. Han låg på det där sjuttonkilosstrecket länge och vägde, för helt plötsligt hade Zac inte bara aptit, utan han hade för mycket av den varan till och med. Vi bytte foder gång på gång, för att hitta ett som mättade bättre, men ingenting verkade fungera. Vi ökade motionen, men det gjorde honom bara mer hungrig så det gick på ett ut. Minskade vi portionerna stod magen tom och han kräktes galla istället.

Förra året gjorde vi en utredning hos ortopeden, för att kolla vad det var som bråkade med Zacs leder, och remiss till hundfysioterapeuten skickades. Vi började vattentraska, till en början två gånger i veckan, sedan en gång i veckan för att avsluta med en gång varannan vecka. Under den hösten började jag också tänka om vad gällde foder (foderinlägg kommer senare, stay tuned!). Det blev inte längre träningsgodis utöver måltiderna, utan tränade vi med godis drogs det bort från portionerna. Jag började kolla på ett foder med mycket mindre kolhydrater och mer proteiner och fett, för att hålla mättnadskänslan längre.

Från september till december förra året, gick Zac ned ett helt kilo. Sedan dess har han gått ned ytterligare ett halvt kilo, att idag väga 15,4 kilo. När han vägde som mest mätte han 17,3 kilo. Om vi omsätter det i mänskliga mått och proportioner har han alltså gått ned typ tio kilo, på ett år.

Det är fortfarande snäppet för mycket. Jag vill ha honom under femtonkilosstrecket för att vara helt nöjd, men vi stressar inte dit. Det känns som att det kommer helt naturligt nu, när vi tänkt om, och håller oss till detta nya tänk. Och det märks på honom, så himla mycket, att han har gått ned – vilket ökar på den där skammen men också motivationen att fortsätta. Hans nya energi och glädje och min skam tillsammans, hjälper att hålla oss på stigen till detta mycket mer hälsosamma liv, för mitt knas och min livsgnista, som ska leva och hålla i många år framöver :D


Vi avslutar med den senaste instagrambilden på snyggingen <3