Efter kastrationen har Zacs päls blivit … inte tunnare, men den har definitivt skiftat karaktär och jag har upplevt att han fått lite tjockare, tunnare päls. Om den motsägelsen ens är möjlig att göra. I vilket fall har han haft lite tovor (i det tunna fjunet bakom öronen och vid armhålorna där pälsen är så ruskans tjock), så jag tänkte försöka något som jag aldrig gjort under de fem år jag haft Zac.

Nämligen försöka trimma hans päls.

Bara litet, tänkte jag, så där att de längsta stråna på magen inte behöver bli så jätteblöta och bara tunna ut lite över armbågarna, ta bort de där fula snuttarna som växer ut på öronen och så stråna framför ögonen. No biggie. Jag köpte en effileringssax och tovutredare, plockade fram borste och stålkam och satte igång med en tålmodig och fullt ut uttråkad berger som inte alls begrep nyttan i att stå stilla. Lyckligtvis har vi tränat mycket omvänd lockning så en korvbit på ett bord hjälpte mig ha honom stillastående medan jag borstade, redde ut, tunnade ut, klippte, borstade lite mer, såg mer och mer päls yra.

Nu fotade jag inte högen som blev, men kan ju låta säga att efteråt blev jag nästan förskräckt över hur stort pälsberget växte sig. För långa, långa sekunder greps jag av snarlik panik att jag tagit för mycket, att min hund numer blivit naken efter att jag blivit allt för upphetsad med saxen och att jag helt enkelt inte märkt att jag förvandlat mitt trasselsudd till nakenfis.

Lyckligtvis var jag så smart att jag fotade före- och efterbilder, bara för att kunna se skillnaden.

Är Ni redo att se den makalösa skillnaden mellan min aldrig-förr-trimmade-hund och min alldeles-nyss-trimmade-hund?

Visst. Här har ni honom.

Så, min ögonblickliga ”jösses, nu har han blivit kal!”-panik blev istället till ett nästan besviket ”vänta nu här, trekvarts borstande och donande för det här?”. För yes, kära och bekanta, den pyreneiska vallhunden avlades fram för att klara den hårda blåsten och kylan på de ruggiga bergssidorna; det är därför de älskar att klättra, därför de inte låter sig skrämmas av väderlag, och det är därför det inte går att betvinga en bergerpäls.

Fluffet som ni ser på efterbilden lade sig efter ett par ruskningar och efter första turen ut i snön så var han tillbaka att se lika raggig och trasslig som vanligt. Precis som det ska vara, helt enkelt.

Huvudet gick lite bättre, även om det inte heller syns jättebra. Öronen blev snäppet lättare och mindre spöken kan nu ses eftersom stråna framför ögonen klipptes bort. Måste säga att effileringssaxen och tovutredaren var de bästa köpen på länge – när man har en så pass vädertålig hund som ser otrimmad ut ens när den är trimmad, så står raka snitt med en vanlig hushållssax verkligen ut. Effileringssaxen fick verkligen öronen att se lika otrimmade ut som innan, fast med mindre päls, och tovutredaren gjorde sitt jobb utan anmärkningar i armhålorna.

Resultat då; värt trekvarts arbete? Nej, kanske en kvart. Resten hade vi kunnat leka, gosa, brottas, busa, träna, trixa, pinka, snarka, dansa, rulla runt eller äta istället. Det hade varit time better spent. Däremot blev pälsen mjukare (de första timmarna efter borstning) och det var skönt att kunna dra fingrarna genom fjunet bakom öronen igen utan att fastna.

Men ja, vi kanske kan få dem att hoppa genom armar och stå på bakbenen, vi kan få dem att gå fint i ringen och springa en agilitybana, vi kan få dem att skälla på kommando, krypa, söka, spåra och springa genom skogen som galningar – men let’s face it folks, är det något vi aldrig lär kunna göra, så är det att kontrollera den där pälsen. Den är helt enkelt menad att vara lika vild och galen som hundarna själva. :D

Jag är rent förskräckligt mycket efter med det här, men det bör ändå sägas. Tisdagen den sjätte december fyllde nämligen världens bästa bergerbatteri (och hans syskon, men huruvida de är bäst kan jag inte uttala mig om) hela fem år. Fem år!

I fem års tid har han varit mitt allt och litet till. Min pälskade fis. Jag vore ingenting utan din hjälp och ditt stöd och din enerverande stämma som ska lufta åsikter i tid och otid. Vad vore väl jag utan dig, som hela tiden tittar upp på mig och förväntar sig äventyr. Som tycker att det är lika världsligt bäst att ta soporna alla de tjugo meter till sophuset som att vara ute på en sex timmar lång vandring i tidigare outforskad terräng. Som dagligen bereder oss med skratt och kärlek. Som är så kräsen med vem som ska bli älskad men älskar sedan sjutton gånger mer än alla andra. Som slår kullerbyttor när du är glad och knyter knut på dig själv när du är lycklig. Som kan stå och filosofera som en gammal gubbe i flera minuter och helt plötsligt inte ha bråttom alls, någonstans. Som kan väcka så starka känslor, är det bara att sätta sig ned bredvid, titta upp, möta ens blick och så sakta, sakta börja vifta på svansen när han möts av ett leende.

Fem år har gått. Fem fantastiska år. Fem år jag inte skulle vilja byta bort för allt i hela världen. Fem år, och må det bli hundrade år till!

Zac är en sådan där hund som tänker. Väldigt mycket. Händer det saker ser man på honom hur han analyserar situationen, orsaker och verkan. Han är väldigt konsekvensmedveten, kan man säga. Därför är hans rädslor eller obehag aldrig irrationella. Bara för att jag inte förstår varför han tycker något plötsligt är obehagligt, vet jag att han tycker det och jag respekterar det.

Man märker också vilka slags obehag det är han lider av. Det är aldrig sådant han kan se, sådant han förstår. Det låter logiskt när man sitter här och skriver om det, visst, men ändå är det många som vill förringa rädslorna och kalla honom löjlig. Han gillar till exempel inte när grannarna borrar i betongväggarna. Han har inga som helst problem när vi borrar i betongväggarna. Skillnaden? När vi borrar ser han varifrån ljudet kommer = inga problem. När grannarna borrar = varifrån kommer ljudet och varför låter det illa?

I somras när alla fönster och dörrar stod vidöppna för att inte förvandla lägenheten till en bastu plågades vår arma badrumsdörr av kroniskt drag. Det innebar att om dörren inte var ordentligt stängd så stod den och ”tap… tap…. taptap…. tap…”:ade. Det är ett sådant där litet, obestämt ljud som människor inte reagerar på (förutom när man ska sova, förstås), men för Zac var det en obekväm historia. Vi kunde sitta i soffan och titta på tv, när han plötsligt tittade upp, blev vaksam, och gick ut ur rummet för att lägga sig längst bort i lägenheten.

Eftersom jag känner min hund utan och innan hörde jag genast vad det var för ljud han reagerade på. Och lösningen? Varje gång han blev stel och vaksam på det där ljudet, gick vi tillsammans till dörren och stängde den. Ljudet upphörde. Vi satte oss i soffan igen och han somnade om. Inom kort behövde han bara titta upp när dörren stod och slog, och ibland reagerade han inte alls.

Det är en liten sak att göra, tycker jag. Man ger hunden en chans att känna kontroll, man ger hunden tillfälle att bli förklarad vad det är som händer, så att den slipper känna obehag. Framförallt i sitt eget hem. För andra skulle detta vara helt orimligt. En hund som inte gillar när korsdrag slår i dörrar? Absurt! Nej, då ska de ligga i soffan och härda ut och de ska vänja sig och vi ska ignorera deras obehag. För det är trots allt bara en hund, och de ska inte bestämma hemma och vi ska minsann inte behöva visa hänsyn. Inte till en hund.

För hundars rädslor är irrationella. De är löjliga. Så det så.