Zac

Ljuvliga livste… nej, vänta…

Posted on Updated on

Jag hade tänkt ta i från tårna och lova och svära på barnsligt vis att nu ska det minsann bli liv i bloggen igen, men så halkade jag förbi de tidigare inläggen som i stort sett lovade samma sak, och vi ser ju alla hur bra det gick (två år sedan senaste inlägget, hack, ahem, host). Istället kör vi en textbaserad ”Previously on…” för att sammanfatta vad som hänt under dessa två år då.

Jag fortsätter min utbildning som sjuksköterska, och istället för att bara ha pluggat fem veckor har jag nu bara typ liksom asså kanske sju månader kvar tills jag får min långt efterlängtade legitimation. För tillfället har jag VFU på en kirurgavdelning på Akademiska Sjukhuset, och jag trivs som fisken i vattnet, som prickikorven på mackan, som hästen i hagen och tofflan på foten. This is my shit.

Vad gäller livet med Zac så är allt som det i stort sett alltid varit – ibland är det uppåt, ibland är det nedåt, ibland sliter jag hår, ibland skrattar jag så jag viks dubbelt och kippar efter andan. Att ha berger är som att vara på en emotionell bergochdalbana – det enda man kan vara riktigt säker på är att det alltid går fantismatiskt fort, och kantas av pur skräck emellanåt (som här om helgen då han hoppade upp på kanten av ett högt staket via en bänk… som stod på en spång på en myr… och det var minst tre meter ned till marken… Hrm… Innan dess var han och klättrade på taket på vedstugan, wat…)

Undertiden vi varit borta har vi hunnit få Zacs ben kollade – han fick två stukningar sommaren 2013, tätt inpå varandra, och jag ville då få saken utredd. Det visade sig att han dels är överrörlig i sina leder (ingen är förvånad, berger är ju uppfödda med gummi och studsbollar, det vet alla) och att hans hasartros nu ackompanjeras av artros i knäet på samma ben. Eftersom det bara är det vänstra bakbenet som är påverkat, alla andra ben och leder är kyssafingertopparnaperfekta, så gissar jag och veterinär på att det är till följd av staffeattacken han var med om när han var ett år, som nära på kapade hans akillessena men som måste ha stökat till vid leden trots det. Knäartrosen är troligtvis till följd av den externa fixation han hade vid benfrakturen 2010, då veterinären sade att ett stift låg och skavde mot ledkapseln, men uppenbarligen inte tillräckligt för att göra något åt det.

Jag vet inte, jag. Enda jag vet är att jag önskar att jag varit lika mycket av en jävlig och ifrågasättande hundägare då, som jag är idag. Djursjukvården är i stort väldigt likt den mänskliga sjukvården – det vill säga, inget blir gjort och allt faller under standardbehandlingar, om man inte ligger på som patient själv.

Detta blev vi varse när Zac i januari 2015 spräckte en klo. Det gick under diagnosen ”klokapselbrott”, medan jag hellre kallat det ”spricka på tvärsen som orsakar vare sig hot eller obehag”. Eftersom man skriker infektionsrisk på nätet när det gäller klokapselbrott (detta särskilt om sprickan går in i klofästet, vilket det inte gjorde på Zac) så åkte jag ändå in till veterinären. Vid det laget hade toppen av klon torkat, pulpan var torr och mörk och Zac hyste fortfarande inga obehag med saken.

Vi åkte därifrån med en hund som gnölade av smärta, som inte ville gå på benet och som fick en infektion strax därefter. Efter ytterligare några veckor och antibiotikabehandling, började klon återgå till sitt forna jag, och efter typ fyra veckor med en smärtad hund och jobbig infektion (jag vill här påminna läsarna om att Zacs två sporrar blev amputerade 2010, till följd av en elak infektion, i samband med hans benbrott, så ni kan tänka mig hur noga jag var med att nämna detta och hans infektionshistoria vad gäller sår på klorna) så såg klon ut… som när vi kom in. Toppen borta, pulpan torr.

Lyckligtvis och ta i trä och pussa alla hartassar som finns, så har herrn lyckats hålla sig frisk efter denna kalabalik. Vi gick hos hundfysio på UDS och vattentraskade hela förra hösten, fick stretchövningar och goda tips och råd, och hela det här året har Zac återigen fått springa i skogen som en idiot och njutit av livet som livet bäst bör avnjutas – med vind i ansiktet och aldrig en lugn stund.

Lämnar detta onödigt långa inlägg med en video på herrn och en av de övningar vi fick för att sträcka ut hans artrosknä- och has och hålla dem rörliga och mjuka, samt bygga de muskler som behövs för att stötta lederna så att smärtsam friktion och belastning blir mindre.

(…och kanske bara, en liten viskande förhoppning, om att bli mer aktiv här igen…?)

Ljuvliga livstecken!

Posted on Updated on

Det är så tragiskt som femton månader sedan jag sist skrev någonting här. Femton månader som rusat förbi som en skenande häst, fast på ett bra sätt. Så, som en skenande häst med ett tivoli och en dansande apa på ryggen, till glad musik och på en väg gjord av kolaremmar.

Jag har då först jobbat, som det görs när man inser att man inte kan leva på luft och vatten, och det har varit fint, på sitt sätt. Jag gillar verkligen att arbeta med barn (fritidspedagog, resurspersonal, elev/klassassistent, och liknande titlar har jag burit upp), men det är lika sant som amen i kyrkan att barnarbete (hah) verkligen gör hjärnan till mos efter en arbetsdag. Jag är en sådan där person som måste ha min hjärna intakt, helst, eftersom jag skriver mycket och förutom det har en ful ovana att tänka väldigt mycket. Har hjärnan åkt i en mixer så finns det inte så mycket tänkande kvar.

Så. Jobb. Därför var det tyst då. Efter jobb då? Jo, då blev det tyst för att jag hittat vad andra skrutit med men som jag nu också kan kanske viska lite om, nämligen ”mitt sanna kall”. Nu är jag bara fem veckor in på utbildningen, men än så länge känns det helt rätt. När man gör insikt på insikt att det är det här jag vill hålla på med, som jag varit menad för utan att veta om det, ja, då är livet gott.

Jag har då börjat min utbildning som sjuksköterska vid Uppsala Universitet, och det är fabulastiskt och fantismatiskt (två ord jag fortfarande försöker få ut i etern så sprid gärna ;3) skoj ska ni veta! Nu har jag ”slösat” bort tre år av mitt liv på en tidigare utbildning som inte gav mig jobb och som jag allt mer insåg inte var för mig, så på den ekonomiska fronten är det kärvt. Sverige är ett helt makalöst bra land att studera i, eftersom landet är smart nog att inse att pengar de lägger ut med nu på studenter, får de tillbaka senare när studenterna får jobb och kan börja bidra till landet i stort. Jag har aldrig haft någonting emot CSN och alla duster jag haft med dem har varit för blunder jag gjort – men de har sina regler och sina begränsningar, och när man slösat bort över tre års studiemedel på fel slags utbildning… Ja, då får det bli kärvt och hårt och Äkta Varan av studentliv. Men det är det värt :D

Nog om det nu, det här är ju Zacs blogg så då kör vi en uppdatering om vad som hänt under året.

Jag hade tänkt starta rallylydnad i våras, men som nämnt ovan kom jobb i vägen. Många jobbar samtidigt och tävlar, så det är ingen egentlig ursäkt enligt folk kan jag tänka mig, men eftersom jag inte är en natural born tävlingsmänniska så prioriterar jag annorlunda och helgerna och den lilla lönen ville inte slösas på tävling. Helt enkelt.

Under året som gått har jag tvingats igenom lite insikter. Ända sedan Zac var liten har jag alltid varit inställd på att ha två hundar. Det var så livet skulle vara. En riktig flock. Nu med utbildningen har jag tvingat svälja besk fakta och inse att det inte kommer bli Zac, jag och en till vovve. För utbildningen pågår i tre år, varför Zac kommer vara tio år när den är slut. Då ska jag börja jobba. Även om jag får möjlighet att hitta sätt att skaffa valp medan man bollar nytt jobb, så kommer Zac ha spenderat tio år av sitt liv som ensamhund och – såsom jag åtminstone känner det nu – kommer jag inte vilja utsätta honom för en bråkstökig valp när han är i den respektabla åldern av 10+ och i hela sitt liv varit van att det är Han och Jag och Ingen Annan. Så förjävligt är det, ursäkta franskan.

När den insikten var gjord så passade jag på att inse att agility och lydnaden är kört för oss med. Zac har blivit så ENORMT mycket bättre med främmande människor, men han kommer inte vilja visa tänder för en domare på lydnaden och även om han därmed backar, skäller ut domaren och totalvägrar och därigenom nollar momentet, så är stämningen redan satt. Zac är en hund med otrolig integritet och kan bli riktigt grymt förnärmad (xD), varför han kan hysa agg ganska länge efter att ha blivit förorättad. Sedan känns det helt enkelt inte lönt att utsätta honom för obehaget det innebär för honom när främmande människor vill ta i honom för… vaddå? Som sagt, jag är ingen tävlingsmänniska per se, så jag ser inte hur man kan rättfärdiga obehag med att resten är skoj. Allt ska vara skoj! Annars får det va’.

Agilityn är ju körd på grund av artrosen, så där finns det inget att orda om. Det är knappt att jag låter honom leka med kongen, för de tvära svängarna han slänger sig in i är inte bra för hans has. Så… Ja. Så kan det va’.

MEN, eftersom lång text redan är lång kommer lite mer text – vi testade nämligen på SPÅR nu senast. Gick kurs för någon här i Uppsala (det var kompisen Milla som fixade allt, jag bara betalade och var med) och Zac visade sig ha helt underbar fallenhet för det där med spårande. Vi har testat spårande tidigare, på allmänlydnadskursen vi gick när han var yngre och vi bodde i Skövde, och efter det har jag väl gått några spår i skogen, några gånger om året. Visst har han visat intresse, men nu när vi lade ”ordentliga” spår och fixade utmaningar i form av korsande stigar och vinklar och apporter mitt i spåret… Herreminjösses. Hunden stod på bakbenen och skrek när man gick iväg för att gå spår, och han drar som jag-vet-inte-vad i själva spåret för att han tycker det är så satans skoj. Jag och kursledaren anmärkte detta, hur han i sin vardag är en så pass osäker kille i stort – men i spåret blir han istället övermodig. Han tuffar på som värsta skenande lokomotivet med en skinande ”Jag kan själv!”-attityd! Förvånade mig enormt!

Därför, efter denna långa inledning, har jag nu nästan officiellt bestämt mig för att satsa på appellklass spår med honom. Brukslydnaden innehåller ingen tandvisning och Zac kan alla moment som handen i handsken (eller vänta, va?), och vi får ett mål igen, något att sträva mot, något skoj, något som inte anstränger hans ben på fel sätt och som han så uppenbart tycker är mer än fantismatiskt skoj!

På tal om ben så stukade han ena frambenet för några månader sedan. Han blev bättre inom en vecka, men för några veckor sedan var det dags igen. Denna gång var det andra frambenet. Jag har ingen aning om varför han är så skadebenägen på detta sätt, men har bestämt mig för att försöka boka tid hos fysioterapeut som får klämma igenom honom ordentligt, känna på musklerna och se så att allt är som det ska. Jag är inne på över/snedbelastning efter det brutna benet, eftersom vi fick gå hem från sista besöket hos vetten med orden ”nej, han behöver ingen rehab, han har använt benet så fint så han har inte tappat särskilt mycket muskler alls”. Vid tillfället var jag ju så lycklig att få hem en friskförklarad hund att jag inte tänkte mer på saken, men nu har det gnagt mig så enormt på sistone att jag f*n måste göra något åt det. Han gick ju två månader på tre ben, klart det blir snedbelastning och annat jox som måste ses över!

Så, för att sammanfatta för de läsare som inte orkat allt:

1) Börjat plugga.
2) Gett upp hoppet om hund nummer två.
3) Ingen lydnad eller agility för Bus.
4) Rally och spår kör vi på istället!
5) Tid hos fysioterapeut ska bokas.

Så hoppas vi på att det inte tar lika lång tid till nästa uppdatering igen ;)

Gubbhund eller hundgubbe

Posted on Updated on

Min hund har blivit gubbig. Inte på det där sättet att han blivit gammal och klok och erfaren, utan på det där sättet att på vissa promenader knyter han de mentala händerna bakom ryggen, föser ut glasögonen längst ut på nästippen och strosar och kontemplerar över världens alla besynnerliga fenomen i rullatormaklig takt. Så far det förbi ett par högljudda barn på skramlande cyklar, och han ger ifrån sig ett buttrande gruff. ”Dagens ungdomar”. 

Eller som när man är inomhus och det låter i trapphuset. Då kan man se de vita mustaschtipparna borsta fram och tillbaka under en upprörd näsa och hur ett fårigt gubbansikte blir alldeles högrött. ”Annat var det på min tid, minsann. Bah! Humbug!”

Synd bara att han har en matte som blir skogstokig av hundar som lunkar bakom hälarna. Som strosar. Ibland går det för sig, då vi inte har annat att göra och jag har musik i öronen och Zac har massa filosofiska tankar han måste reda ut, självklart under morgonpromenaden och vid varje fläck och varje tuva. Då blir jag den där tålmodiga tanten som går bredvid sin gubbe och ler fromt åt alla förbipasserare, som en ursäkt till att min gammelgubbe står och muttrar ned i en grästuva eller blänger på humlorna i blåklockorna.

Men det är förstås bara ibland. Resten av tiden har Zac glömt bort att han snart är sex år gammal och borde bete sig som det – det vill säga sansad och väluppfostrad. Men med en berger är det förstås inte konstigare än att man, så här med en sexårig gubbe i kopplet, ändå får höra ”är det där en valp?” eller ”vänta tills han blir könsmogen ska du få se” eller varför inte ”han är väldigt duktig för att vara så ung. Va? Fem år? Näääää, är du säker?”.

Så då är det helt okej om han har sina filosofiska gubbstunder, där han muttrar, buffar, fnyser och grumsar över allt det han tycker är befängt här i världen.

Klet, kladd och bäst i världen

Posted on

I ett par dagar har Zac, annars mer känd som Herr Aldrig-kladd-i-ögonen, haft besök av lite vitt/genomskinligt kladd i ett av sina ögon. Jag tänkte inte mer på det, annat än störde mig på kladdet (jag tååååål inte kladd i ögonen!) och Zac märkte inte ens själv av kletet. Han var inte röd, inte öm, inte svullen, inte varm, inte illaluktande, ingen feber, inte irriterad – hade jag inte tagit bort kletet hade han inte ens märkt att han haft det där till att börja med.

Efter att det återkom ett par gånger om dagen i några dagar hörde jag mig för bland kompisar, forum och veterinär (när man ska nojja sig, ska man så klart göra det på sådant sätt att så många människor som möjligt involveras). Veterinärer anser samtliga ögonfall vara akut, eftersom – som de själva uttrycker det – när det väl går fel så går det fort fel, och riskerna kan bland annat vara blindhet.

Så, det blev inte bättre än att jag ringde i morse, fick tid några timmar senare och in till vetten med en hund som glad i hågen springer in fastän han knappast upplevt trevliga saker där inne.

Och det är här bäst i världen kommer in.

Ja, Zac har svårt för främmande människor. Nä, Zac gillar inte när främlingar ska tafsa på honom. Jo, så klart han hatar att vara hos veterinären. Men varje gång vi är hos veterinären sköter han sig så fantismatiskt duktigt och idag var inget som helst undantag. Idag var han till och med dubbelt så duktig.

Veterinären frågade (som vanligt?) vad det var för raser i honom och efter att ha presenterat honom som pyreneisk vallhund (för när man säger berger des pyrénées får man alltid ett sådant där osäkert leende, som om folk inte är säkra på om man fortfarande pratar om hunden eller en maträtt) så blev hon totalcharmad. Min fjompiga lilla sissy stod på britsen, lät henne klämma och känna och lyfta och bända och gräva och räkna och kisa och slita. Han fick papper i ögonvrårna för att kolla tårproduktion, han blev lyst i ögonen, han fick vätska i ögonen, han blev sköljd i ögonen…

…och hela tiden stod han stilla, tryckt mot mig förvisso, men stilla. Och tittade på veterinären med sina stora, bruna ögon mycket, mycket undrande.

Så ja, min hund är inte den lättaste och ja, han är allt som oftast den galnaste. Han skäller på dörren när det kommer folk och det tar ett tag innan man vinner hans förtroende. Men – när det verkligen gäller – ja, då är han bäst i hela världen.

Så jag åkte till vetten med en frisk hund och fick åka hem med en frisk hund. För yes, diagnosen som skrevs ut på kvittot säger det tydligt;

Så det är ju tur. När man har världens bästa hund, så vore det verkligt tråkigt om han var sjuk ; )

Ett hårt liv, det livet

Posted on Updated on

Jag kan inte uttala mig om bergersläktet i stort, men nog är de anpassade till ett hårt och kargt väder i alla fall. Det har formligen vräkt ned hela dagen idag och efter massa bestyr på stan så kändes det som en klar sak att spendera resten av tiden inomhus. Har man en berger, det vill säga har man en Zac, så finns det inga sådana självklarheter.

Vind, rusk och regn biter inte på en Zac – hans stackars matte får sätta täcke på honom eftersom det blir för mycket att torka efter varje promenad under en hel dag. Pust!

Annars har man gått och skaffat sig ett akvarium efter tjugo år av trägen längtan och väntan, och min stackars bortskämda knaslurv har gått och blivit svartsjuk. Så snart man slår sig ned för att kolla på fiskarna eller ta hand om akvariet, är också Zac där för att tigga till sig lite klappar och vara i rampljuset. Får han inte det går han och lägger sig i sin korg och ser sorgligt övergiven och bortglömd ut x)

Tur att man kan pigga upp honom igen med lite träning och långpromenader ;)

Snyggve-trasslet! (Extra fluffig efter att precis ha blivit borstad)