Zac är en sådan där hund som tänker. Väldigt mycket. Händer det saker ser man på honom hur han analyserar situationen, orsaker och verkan. Han är väldigt konsekvensmedveten, kan man säga. Därför är hans rädslor eller obehag aldrig irrationella. Bara för att jag inte förstår varför han tycker något plötsligt är obehagligt, vet jag att han tycker det och jag respekterar det.

Man märker också vilka slags obehag det är han lider av. Det är aldrig sådant han kan se, sådant han förstår. Det låter logiskt när man sitter här och skriver om det, visst, men ändå är det många som vill förringa rädslorna och kalla honom löjlig. Han gillar till exempel inte när grannarna borrar i betongväggarna. Han har inga som helst problem när vi borrar i betongväggarna. Skillnaden? När vi borrar ser han varifrån ljudet kommer = inga problem. När grannarna borrar = varifrån kommer ljudet och varför låter det illa?

I somras när alla fönster och dörrar stod vidöppna för att inte förvandla lägenheten till en bastu plågades vår arma badrumsdörr av kroniskt drag. Det innebar att om dörren inte var ordentligt stängd så stod den och ”tap… tap…. taptap…. tap…”:ade. Det är ett sådant där litet, obestämt ljud som människor inte reagerar på (förutom när man ska sova, förstås), men för Zac var det en obekväm historia. Vi kunde sitta i soffan och titta på tv, när han plötsligt tittade upp, blev vaksam, och gick ut ur rummet för att lägga sig längst bort i lägenheten.

Eftersom jag känner min hund utan och innan hörde jag genast vad det var för ljud han reagerade på. Och lösningen? Varje gång han blev stel och vaksam på det där ljudet, gick vi tillsammans till dörren och stängde den. Ljudet upphörde. Vi satte oss i soffan igen och han somnade om. Inom kort behövde han bara titta upp när dörren stod och slog, och ibland reagerade han inte alls.

Det är en liten sak att göra, tycker jag. Man ger hunden en chans att känna kontroll, man ger hunden tillfälle att bli förklarad vad det är som händer, så att den slipper känna obehag. Framförallt i sitt eget hem. För andra skulle detta vara helt orimligt. En hund som inte gillar när korsdrag slår i dörrar? Absurt! Nej, då ska de ligga i soffan och härda ut och de ska vänja sig och vi ska ignorera deras obehag. För det är trots allt bara en hund, och de ska inte bestämma hemma och vi ska minsann inte behöva visa hänsyn. Inte till en hund.

För hundars rädslor är irrationella. De är löjliga. Så det så.

Min hund är slut. Totalt däckad. Och varför? För att det har varit en sådan där underbar dag, fullt med liv och rörelse och aktiviteter som kan fälla även det mest energiska lilla bergerbatteriet.

På morgonen var vi ute och sprang. Bra start på morgonen tycker både jag och Zac, som är lagom pigga och lagom urvarvade när vi väl är hemma igen. Zac fick springa lös vissa delar, men jag har märkt att han lyssnar sämre när jag springer med honom (antagligen för att han känner sig alldeles för fri), så det blir att vi springer i flexikoppel med tonvikt vid att han inte ska stanna och lukta eller kissa eller bajsa eller rulla sig eller göra någonting som helst annat förutom att springa, när matte springer. Det går framåt. Det gick ju att lära in när vi cyklar, så det ska nog inte ta så lång tid nu när vi springer.

Därefter blev vi upphämtade och brummade ut till Svista där det var öppet hus vid Hundens Hus. Hur mycket hundar som helst – av olika storlekar och raser. Zac gick in i sitt underbara ”jag älskar livet”-mode och ville hälsa på alla hundar han såg och tigga av alla människor som åt. Det gör mig så otroligt glad att se hur han blivit hundglad igen, efter att ha varit så grymt osäker kring andra hundar. Nu viftade han på svansen och hälsade på alla hundar han fick (och inte fick, det ville säga medan matte tittade åt ett annat håll) och lekte till och med en sväng med en liten fjortonveckorsvalp.

Vi träffade en annan berger också, en hobnobbare vid namn Ozzy. Ett galet litet krutpaket det med. Gud vad jag älskar min ras <3 Bergern är så fin och så galna och så tossiga och så bäst. Zac blev förälskad i en King Charles Spaniel, och bondade lite med en rumänsk gatuhund. Han fick köra lite tester med ”hur väl känner du din hund” där han presenterades för olika val och jag fick gissa hur han skulle välja. Han träffade också en kelpiebrud som var störtskön, och jag blev väl så smått betuttad i den rasen igen ; )

Det var också uppvisning av skydd, med en riktigt duktig men smått oerfaren schäfer. Han såg allting fortfarande som en enda stor lek och hade inte den där glasklara fokusen man sett hos andra skyddshundar – men trots det var det helt klart imponerande att se. Nästan så att man blev lite sugen på att börja med skydd själv. Den dagen då jag jobbar hemifrån och har massa tid över att lägga på sådant xD

Vi åkte förbi det nyöppnade Djurmagazinet innan vi åkte hem; där köpte vi oss ett grisöra och lite viltburgare och sedan hade jag en helt utslagen hund resten av dagen.

Jag måste säga att jag är så himla glad i min lilla galentass. Han är så oerhört enkel att ha att göra med. Han kan följa med var som helst, han finner sig i det mesta, jag behöver aldrig oroa mig. Han har hakat på när vi åkt och besökt slott under sommaren, han har varit på Furuvik (där han höll på att hoppa ned i apornas hägn, men det är en helt annan historia), han spatserade runt i Skövde med mig en heldag, han har försökt få en liten shettis att leka med honom i tron om att det var en hund, han har åkt bil och bil och bil och bil och varit på platser varken han eller jag varit på förut – och det har varit underbart!

Hade någon petat mig på axeln och sagt att ”du, om två år kommer du ha en hund som fungerar så bra att du kommer undra om någon smygtränat honom bakom din rygg”, hade jag inte trott dem. Inte för två år sedan. Inte när det var som värst. Inte när han var osäker på alla hundar han såg, misstänksam mot alla människor, när han skällde för minsta lilla och stressade upp sig för ingenting.

Det tar tid för en berger att mogna, det inser jag nu. Den hunden jag har i min koppelände idag är inte densamme som för några år sedan. Han behövde den här tiden för att förstå sig på världen och livet. Och jag har gjort mitt absolut bästa, i alla tänkbara situationer, för att ge honom de bästa förutsättningarna här i livet. Och nu, snart fem år senare, så får jag lön för all min möda. Och han får äntligen utbetalning av alla våra ansträngningar.

För nu har jag den perfekta hunden. Och han är bara min <3

Och, som en kompis sade idag;

”Jag blir alltid så imponerad av dig och din hund, han lyder så snabbt och exakt. Han fattar vad du vill redan innan du uttalat kommandot.”

Det är sådant som värmer. Länge.

Greyhoundsnyggingen Curre

Är det inte typiskt? Just som man satt igång bloggen på nytt, blir livet så där fullsmockat med så många saker att man inte har tid eller hinner med att hålla den flytande. Samtidigt upplever man massa sådant som gör sig bäst i bloggen… som man inte har tid att uppdatera. Ironi, någon?

I vilket fall har det varit fullschemade dagar här. Vi har träffat kompisar och gått på millånga promenader i det allt mer behagliga vårvädret (det vill säga när det är cirka 15 grader och svag vind – allt som är varmare än det betackar vi oss för). Zacs kastrering visar sig för var dag vara det bästa som vi någonsin gjort och livet går, i det stora hela, sin mycket livliga gång.

Jag har flera dagar nu försökt tänka ut en formulering på hur jag ska beskriva min tillit i Zac. Jag kan förstås skriva hur mycket oftare han får gå lös nu, hur hundmötena är som stilla rodd på sjö i stiltje, hur han i allmänt och stort blivit en så mycket trevligare, rent harmoniskt stabil hund. Nej, det handlar egentligen inte om att han kan gå lös – han kan gå lös var som helst. Alla hundar kan gå lösa överallt, that’s not it. Det handlar om att jag, som hans matte, vågar lita på honom mer. Jag vågar lita på att han klarar situationer lösspringande som kopplad. Jag vågar lita på att han kommer när jag kallar in honom, oavsett omständighet, oavsett lockelser eller distraktioner. Så det handlar inte så mycket om Zac, som det egentligen handlar om mig. Det är jag som ska våga lita på att min hund klarar av att gå lös – och jag måste våga utsätta honom för nya utmaningar och med stolthet se hur han klarar av dem. Galant.

Några exempel; vi var ute på en av våra dagliga långpromenader och kommer till Gränby Sportfält där en tjej går med sina två Ridgebacks. I vanliga fall hade jag inte ens vågat drömma  om att släppa Zac, så länge jag fortfarande kan se hundarna. Men efter att han tittat på dem, konstaterat att de var där utan vidare intresse än så, kände jag mig säker nog i att äga hans uppmärksamhet att jag släppte honom. Så där gick vi, han och jag, bara trettio, fyrtio meter från två Ridgebacks, och han lyssnade på minsta viskning, hade inte ett öra till övers för de andra hundarna. Hade detta gått tidigare? Nej. Nej, absolut inte.

Här i veckan mötte vi upp kompisen Johanna och hennes Greyhound Curre (bilden). Vi gick längsmed Fyrisån från Sunnersta och åtminstone Zac sprang lös (Curre har koppeltvång due to bad leg). Vi mötte cyklister och joggare och andra hundar, men Zac hade inget intresse. Alls. Jag är inte ens säker på att han märkte av dem. I vanliga fall brukar jag hålla honom kopplad kring joggare och cyklister, om han skulle bli triggad av att jaktleka – men icke.

Så det handlar inte om att räkna tiden han är lös och utifrån det konstatera att han är duktig eller lyhörd. Det handlar om de situationer där jag känner mig trygg nog att kunna släppa honom, och hur dessa situationer blir allt fler. Jag vill ha en relation där jag litar på min hund och genom min tillit i honom förtjäna hans tillit i mig. Han ska kunna söka sig till mig för trygghet och stöd, när han behöver det, och komma på inkallning för att han ser fram emot att vara med mig, för han tycker det är kul att vara med matte och allt hon hittar på.

Han är förvisso fortfarande en gruffig hund, en sådan där som inte gärna vill att andra hundar ska vara på och brottas eller buffas och knuffas. Han säger ifrån när de kommer nära, men jag har på sista tiden märkt att han gör det med bra mycket mindre osäkerhet bakom sitt gruffande. Nu är det mer markerande. Hit men inte längre, tack, och lyssnar den andra hunden kan de gå sida vid sida, nosa på samma fläckar och hoppa och vara glada i gräset. Zac behöver känna att han har kontroll. Att han kan styra situationen och att han inte behöver bli rädd eller osäker när hundar kommer tätt inpå. Att de inte gör honom illa och att de lyssnar när han säger ifrån. Som tur är har vi massa underbara vänner med lika fantastiska hundar som kan hjälpa honom bygga upp denna självkänsla och självsäkerhet – så jag hyser alla förhoppningar om att han en dag ska bli lika glad och lättsam som den där valpen jag en gång hade, som aldrig blivit attackerad eller påhoppad och som litade på andra hundar urskillningslöst.

Ikväll är det final i ESC, och Zac får stanna hemma medan jag åker till kompisar för att titta på det i goda vänners lag. Vi har idag varit ute i över två timmar och förhoppningsvis räcker det tillräckligt för att folket här hemma bara behöver ta en liten kortare runda på kvällen : )

Ursäkta för textbomben, men har man inte skrivit på länge så blir det fördämning i skallen, ni vet ; )

Det bästa i mitt liv <3

Hade en sådan där fantastisk morgon med Zac. Vi var ute i över en timme och 90% av den tiden gick han lös. Jag känner att jag kan börja lita allt mer på honom igen, efter att inte ha kunnat lita på honom alls ett bra tag. Det är en enormt befriande känsla och jag tror han uppskattar tilliten jag också vågar ge honom nu. Han travade på, struntade fullständigt i folk och fä och barn och konstiga gubbar – när vi passerade 4H sprang han till staketet där en shettis stod och betade, tittade på honom ett slag och sprang vidare. Detsamma gällde fåren och barnen som stod och tittade på fåren.

Jag behövde inte ens höja rösten; jag hade kunnat viska hans namn och han hade kommit rusandes, svansen i topp och glädje i blick.

Som det är nu går jag och längtar efter alla hundmöten, bara för att jag kan. Bara för att vi kan. Bara för att vi klarar av det nu. Och jag är så glad för hans skull; äntligen slipper han spänna sig och känna sig hotad. Äntligen slipper han gå och oroa sig vid hundmöten och känna behovet av att säga till dem att hålla sig borta. Äntligen kan han titta på dem, konstatera att ja, där är en hund, och sedan gå förbi som om de vore luft. Det är en fantastisk känsla och det märks också på Zac hur mycket gladare han är nu. Springer och plockar med sin leksak, kastar den och hämtar den och kampar med den så det står härliga tider till.

En annan rolig sak med honom är att han måste plocka undan leksaken. Jag får hålla fram bajspåsen (för jag har kongen i fickan och den är dreglig så den får snällt ligga i en bajspåse) och låta honom själv ”städa” undan leksaken i påsen. Sedan måste han se hur jag stoppar den i fickan. Annars går han bara och väntar på att få leka med den eller tror att vi glömt den och då måste han springa tillbaka och leta upp den. xD Knäpphunden!

Jag har försökt fixa textbredden men inte riktigt kommit underfund med hur jag ska minska den utan att påverka bilderna. Shall look into it later, för nu ska jag iväg och gosa med hästar och ta lite hästbilder, var det tänkt.