Fröken dubbelmoral…

Posted on

…det är jag, det.

Jag har alltid varit emot flexikoppel, och jag är det ännu. Jag har på hundra möten kanske träffat som mest två som hade hundar som kunde uppträda i flexikoppel. Än idag är jag otroligt skeptisk mot folk som använder flexikoppel. Varför? För jag använder flexikoppel, vilket gjort mig än mer skeptisk mot det.

Jag vill inte låta som om jag på något sätt står över allt annat eller att Zac är så pass perfekt så att han är ett godtagbart undantag. Vi tar det från början:

Sedan Zac var mycket liten har vi tränat inkallning och att gå lös. Detta har vi gjort i så många olika miljöer som möjligt, för att ha så många olika störningar som går. Och, vi har alltid gjort det i långlina. Detta för att han aldrig ska få chans till självbelöning och för att minska risken för eventuella skador, om det vore så att instinkter skulle grabba tag i honom och kasta honom rakt ut i en trafikerad väg. Det är det inte värt.

Jag använde långlina i samtliga miljöer (med undantag för inne i stan) och i takt med att inkallningarna blev allt säkrare så kunde jag snart varva långlina med att gå helt lös. Jag ser inkallning som en färskvara – det är något man hela tiden måste träna på, annars blir den gammal och overksam – och ett säkert inkallande är det enda kravet jag har för att Zac ska få gå lös. Detta vet han om, det är jag säker på, och därför vet han också att så länge han kommer när jag ropar får han fortsätta gå lös. För den sakens skull gör jag inte inkallningar till ett tvång, utan jag försöker fortfarande göra inkallningarna till något spännande – han ska komma till mig för att han förväntar sig något skoj.

Så, förra vintern bestämde jag mig för att pröva flexikoppel. Detta efter att vår långlina blivit både stel och otymplig av alla de trettio minusgraderna som var, och för att jag var trött på att hela tiden behöva ha båda händerna upptagna på promenaderna; i stan kan man inte låta dem femton meter långlinan löpa som man kan göra när man går i skogen, för man har gångtrafikanter och cyklister efter sig som inte ska behöva hoppa och studsa och akta sig för min långlina. Därför var långlinan slak, men den del som blev över hopvirad i ena handen.

Jag köpte ett billigt flexikoppel på Biltema, för jag ville helst inte slösa mer än femtio spänn på något jag mycket väl kunde kasta i soporna redan nästa dag. På kvällen testade vi flexikoppel, och jag blev fullständigt skräckslagen.

Flexikoppel inger föraren med en något otroligt falsk säkerhet. Istället för att ha en hund som far fram och tillbaka över gångvägen på en radie av två meter från föraren, har man en hund som plötsligt har en femton meter radie att röra sig på. Det är en diameter på trettio meter, vet ni. Zac, som jag tränat så mycket på att gå lös och i långlina, for runt, lycklig och överexalterad över friheten – och jag kände för första gången på många år att jag inte hade någon kontroll alls. För dosan i min hand sade att ”den här hunden är kopplad”, men min hund betedde sig som om han vore lös och mitt öga såg att han var lös.

I den stunden, och fortfarande, började jag nästan hata flexikoppel ännu mer. För om jag, som ändå har en hund som kommer på inkallning och som jag har koll på, känner mig rådvill med flexikoppel – vad gör inte då gamla tant Gerda med sin lilla krabat Nils, eller herr Sture med den tvära taxen Carl, eller varför inte Tommy med den starka rottisen Bullen, eller snälla Märta med den översociala golden Smulan?

Från det att en hund fått nys på något och stuckit iväg, till dess att föraren reagerar och får tummen att hitta stoppknappen, kan många meter redan ha tillryggalagts och stor skada redan skett. Därför gillar jag inte flexikoppel.

Och därför är jag fröken Dubbelmoral, för jag använder flexikoppel.

Men jag vill som sagt inte påstå att jag är perfekt eller att min hund står över samhällets regler. Däremot vill jag ändå säga att jag gör en fundamental skillnad när jag går med min hund i flexikoppel. För jag använder det inte som ett koppel. När min hund går i flexikoppel, då är han lös. I mina ögon är han lös, med viss säkerhetsmarginal. Jag går inte och lyssnar på musik när jag har min hund i flexikoppel, för jag går inte och lyssnar på musik när han är lös. Jag använder inte flexikoppel när jag går med kompisar och absolut inte när jag går med kompisar och deras hundar, skaderisken är alldeles för stor. Jag använder inte flexikoppel i stan, för jag har honom inte i lös i stan.

Men när jag och Zac är ute och går, här, kring oss, och jag vill ha den där ynka procenten av säkerhet som man saknar när hunden är helt lös och som man vill ha när man går med trafikerade vägar tio meter bredvid, då använder jag flexikoppel.

Och när jag använder flexikoppel, då ser det ut så här:

Jag vill också poängtera att jag aldrig någonsin skulle använda flexikoppel om inte min hund kunde fyra väldigt viktiga regler. Dessa är att han kan stanna när jag ber honom – jag använder aldrig stoppknappen, när en hund är helt lös finns ingen stoppknapp. Han kan passera andra hundar utan att jag ska behöva låsa kopplet. Han kan två oerhört viktiga kommandon – rätt sida och andra sidan. Rätt sida betyder att han ska gå på vänster sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till vänster (vi använder samma kommando när vi cyklar, nämligen). Andra sidan betyder att han ska gå på höger sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till höger. Jag kan alltså styra var han ska gå även om han är femton meter ifrån mig.

Zac är tränad att alltid gå på vänster sida, oavsett om han är en meter ifrån mig eller hundra meter ifrån mig. Och han får inte kasta sig över till andra sidan. Vare sig han är i koppel, flexikoppel eller lös. Det går inte att ha en sådan hund när man bor inne i stan. Jag vill inte ha min hund påkörd av cyklister eller mopeder, och jag är säker på att cyklister och mopedister inte vill köra på min hund heller.

Utan dessa regler och utan det här förhållandesättet till flexikoppel hade jag alltså aldrig använt flexikoppel. För jag hatar verkligen flexikoppel när det används som flexikoppel. För jag, liksom många, många andra, är spyless på hundar som hinner hela vägen fram till oss innan hundföraren hinner trycka på stoppknappen.

Så därför är jag, med skam och genans, fröken Dubbelmoral. Trevligt att råkas!

3 thoughts on “Fröken dubbelmoral…

    HumleSpunk said:
    24 december 2011 at 9:59

    En riktigt God Jul önskar vi er :)

    Ninni Österholm said:
    22 december 2011 at 13:17

    Det behöver ju inte vara dubbelmoral! Faktiskt. Det går ju att säga ”Jag är emot felanvända flexikoppel” eller ”Jag är emot folk som har sina hundar i flexi utan att ha koll på dem”. Tar lite längre tid att säga, men är ju egentligen korrekt osv. För jag är rätt övertygad om att du inte heller har något emot att andra använder flexi, om de har koll på sina hundar och gör ungefär likadant som dig?

    Åsa o toktassarna said:
    16 december 2011 at 23:10

    Härligt :) Jag använde flexi förr när tikarna löpte och de ville stanna varannan meter för att nosa. Numera löper de inte och flexikopplena är nästan helt glömda… MEN. Signe har en extrafamilj o de vågar inte ha henne lös, de använder flexi. Den elvaåriga halvdöva tanten sköter det med den äran, med mig går hon ju lös jämt…

Comments are closed.