Ljuvliga livste… nej, vänta…

Posted on Updated on

Jag hade tänkt ta i från tårna och lova och svära på barnsligt vis att nu ska det minsann bli liv i bloggen igen, men så halkade jag förbi de tidigare inläggen som i stort sett lovade samma sak, och vi ser ju alla hur bra det gick (två år sedan senaste inlägget, hack, ahem, host). Istället kör vi en textbaserad ”Previously on…” för att sammanfatta vad som hänt under dessa två år då.

Jag fortsätter min utbildning som sjuksköterska, och istället för att bara ha pluggat fem veckor har jag nu bara typ liksom asså kanske sju månader kvar tills jag får min långt efterlängtade legitimation. För tillfället har jag VFU på en kirurgavdelning på Akademiska Sjukhuset, och jag trivs som fisken i vattnet, som prickikorven på mackan, som hästen i hagen och tofflan på foten. This is my shit.

Vad gäller livet med Zac så är allt som det i stort sett alltid varit – ibland är det uppåt, ibland är det nedåt, ibland sliter jag hår, ibland skrattar jag så jag viks dubbelt och kippar efter andan. Att ha berger är som att vara på en emotionell bergochdalbana – det enda man kan vara riktigt säker på är att det alltid går fantismatiskt fort, och kantas av pur skräck emellanåt (som här om helgen då han hoppade upp på kanten av ett högt staket via en bänk… som stod på en spång på en myr… och det var minst tre meter ned till marken… Hrm… Innan dess var han och klättrade på taket på vedstugan, wat…)

Undertiden vi varit borta har vi hunnit få Zacs ben kollade – han fick två stukningar sommaren 2013, tätt inpå varandra, och jag ville då få saken utredd. Det visade sig att han dels är överrörlig i sina leder (ingen är förvånad, berger är ju uppfödda med gummi och studsbollar, det vet alla) och att hans hasartros nu ackompanjeras av artros i knäet på samma ben. Eftersom det bara är det vänstra bakbenet som är påverkat, alla andra ben och leder är kyssafingertopparnaperfekta, så gissar jag och veterinär på att det är till följd av staffeattacken han var med om när han var ett år, som nära på kapade hans akillessena men som måste ha stökat till vid leden trots det. Knäartrosen är troligtvis till följd av den externa fixation han hade vid benfrakturen 2010, då veterinären sade att ett stift låg och skavde mot ledkapseln, men uppenbarligen inte tillräckligt för att göra något åt det.

Jag vet inte, jag. Enda jag vet är att jag önskar att jag varit lika mycket av en jävlig och ifrågasättande hundägare då, som jag är idag. Djursjukvården är i stort väldigt likt den mänskliga sjukvården – det vill säga, inget blir gjort och allt faller under standardbehandlingar, om man inte ligger på som patient själv.

Detta blev vi varse när Zac i januari 2015 spräckte en klo. Det gick under diagnosen ”klokapselbrott”, medan jag hellre kallat det ”spricka på tvärsen som orsakar vare sig hot eller obehag”. Eftersom man skriker infektionsrisk på nätet när det gäller klokapselbrott (detta särskilt om sprickan går in i klofästet, vilket det inte gjorde på Zac) så åkte jag ändå in till veterinären. Vid det laget hade toppen av klon torkat, pulpan var torr och mörk och Zac hyste fortfarande inga obehag med saken.

Vi åkte därifrån med en hund som gnölade av smärta, som inte ville gå på benet och som fick en infektion strax därefter. Efter ytterligare några veckor och antibiotikabehandling, började klon återgå till sitt forna jag, och efter typ fyra veckor med en smärtad hund och jobbig infektion (jag vill här påminna läsarna om att Zacs två sporrar blev amputerade 2010, till följd av en elak infektion, i samband med hans benbrott, så ni kan tänka mig hur noga jag var med att nämna detta och hans infektionshistoria vad gäller sår på klorna) så såg klon ut… som när vi kom in. Toppen borta, pulpan torr.

Lyckligtvis och ta i trä och pussa alla hartassar som finns, så har herrn lyckats hålla sig frisk efter denna kalabalik. Vi gick hos hundfysio på UDS och vattentraskade hela förra hösten, fick stretchövningar och goda tips och råd, och hela det här året har Zac återigen fått springa i skogen som en idiot och njutit av livet som livet bäst bör avnjutas – med vind i ansiktet och aldrig en lugn stund.

Lämnar detta onödigt långa inlägg med en video på herrn och en av de övningar vi fick för att sträcka ut hans artrosknä- och has och hålla dem rörliga och mjuka, samt bygga de muskler som behövs för att stötta lederna så att smärtsam friktion och belastning blir mindre.

(…och kanske bara, en liten viskande förhoppning, om att bli mer aktiv här igen…?)