Ljuvliga livstecken!

Posted on Updated on

Det är så tragiskt som femton månader sedan jag sist skrev någonting här. Femton månader som rusat förbi som en skenande häst, fast på ett bra sätt. Så, som en skenande häst med ett tivoli och en dansande apa på ryggen, till glad musik och på en väg gjord av kolaremmar.

Jag har då först jobbat, som det görs när man inser att man inte kan leva på luft och vatten, och det har varit fint, på sitt sätt. Jag gillar verkligen att arbeta med barn (fritidspedagog, resurspersonal, elev/klassassistent, och liknande titlar har jag burit upp), men det är lika sant som amen i kyrkan att barnarbete (hah) verkligen gör hjärnan till mos efter en arbetsdag. Jag är en sådan där person som måste ha min hjärna intakt, helst, eftersom jag skriver mycket och förutom det har en ful ovana att tänka väldigt mycket. Har hjärnan åkt i en mixer så finns det inte så mycket tänkande kvar.

Så. Jobb. Därför var det tyst då. Efter jobb då? Jo, då blev det tyst för att jag hittat vad andra skrutit med men som jag nu också kan kanske viska lite om, nämligen ”mitt sanna kall”. Nu är jag bara fem veckor in på utbildningen, men än så länge känns det helt rätt. När man gör insikt på insikt att det är det här jag vill hålla på med, som jag varit menad för utan att veta om det, ja, då är livet gott.

Jag har då börjat min utbildning som sjuksköterska vid Uppsala Universitet, och det är fabulastiskt och fantismatiskt (två ord jag fortfarande försöker få ut i etern så sprid gärna ;3) skoj ska ni veta! Nu har jag ”slösat” bort tre år av mitt liv på en tidigare utbildning som inte gav mig jobb och som jag allt mer insåg inte var för mig, så på den ekonomiska fronten är det kärvt. Sverige är ett helt makalöst bra land att studera i, eftersom landet är smart nog att inse att pengar de lägger ut med nu på studenter, får de tillbaka senare när studenterna får jobb och kan börja bidra till landet i stort. Jag har aldrig haft någonting emot CSN och alla duster jag haft med dem har varit för blunder jag gjort – men de har sina regler och sina begränsningar, och när man slösat bort över tre års studiemedel på fel slags utbildning… Ja, då får det bli kärvt och hårt och Äkta Varan av studentliv. Men det är det värt :D

Nog om det nu, det här är ju Zacs blogg så då kör vi en uppdatering om vad som hänt under året.

Jag hade tänkt starta rallylydnad i våras, men som nämnt ovan kom jobb i vägen. Många jobbar samtidigt och tävlar, så det är ingen egentlig ursäkt enligt folk kan jag tänka mig, men eftersom jag inte är en natural born tävlingsmänniska så prioriterar jag annorlunda och helgerna och den lilla lönen ville inte slösas på tävling. Helt enkelt.

Under året som gått har jag tvingats igenom lite insikter. Ända sedan Zac var liten har jag alltid varit inställd på att ha två hundar. Det var så livet skulle vara. En riktig flock. Nu med utbildningen har jag tvingat svälja besk fakta och inse att det inte kommer bli Zac, jag och en till vovve. För utbildningen pågår i tre år, varför Zac kommer vara tio år när den är slut. Då ska jag börja jobba. Även om jag får möjlighet att hitta sätt att skaffa valp medan man bollar nytt jobb, så kommer Zac ha spenderat tio år av sitt liv som ensamhund och – såsom jag åtminstone känner det nu – kommer jag inte vilja utsätta honom för en bråkstökig valp när han är i den respektabla åldern av 10+ och i hela sitt liv varit van att det är Han och Jag och Ingen Annan. Så förjävligt är det, ursäkta franskan.

När den insikten var gjord så passade jag på att inse att agility och lydnaden är kört för oss med. Zac har blivit så ENORMT mycket bättre med främmande människor, men han kommer inte vilja visa tänder för en domare på lydnaden och även om han därmed backar, skäller ut domaren och totalvägrar och därigenom nollar momentet, så är stämningen redan satt. Zac är en hund med otrolig integritet och kan bli riktigt grymt förnärmad (xD), varför han kan hysa agg ganska länge efter att ha blivit förorättad. Sedan känns det helt enkelt inte lönt att utsätta honom för obehaget det innebär för honom när främmande människor vill ta i honom för… vaddå? Som sagt, jag är ingen tävlingsmänniska per se, så jag ser inte hur man kan rättfärdiga obehag med att resten är skoj. Allt ska vara skoj! Annars får det va’.

Agilityn är ju körd på grund av artrosen, så där finns det inget att orda om. Det är knappt att jag låter honom leka med kongen, för de tvära svängarna han slänger sig in i är inte bra för hans has. Så… Ja. Så kan det va’.

MEN, eftersom lång text redan är lång kommer lite mer text – vi testade nämligen på SPÅR nu senast. Gick kurs för någon här i Uppsala (det var kompisen Milla som fixade allt, jag bara betalade och var med) och Zac visade sig ha helt underbar fallenhet för det där med spårande. Vi har testat spårande tidigare, på allmänlydnadskursen vi gick när han var yngre och vi bodde i Skövde, och efter det har jag väl gått några spår i skogen, några gånger om året. Visst har han visat intresse, men nu när vi lade ”ordentliga” spår och fixade utmaningar i form av korsande stigar och vinklar och apporter mitt i spåret… Herreminjösses. Hunden stod på bakbenen och skrek när man gick iväg för att gå spår, och han drar som jag-vet-inte-vad i själva spåret för att han tycker det är så satans skoj. Jag och kursledaren anmärkte detta, hur han i sin vardag är en så pass osäker kille i stort – men i spåret blir han istället övermodig. Han tuffar på som värsta skenande lokomotivet med en skinande ”Jag kan själv!”-attityd! Förvånade mig enormt!

Därför, efter denna långa inledning, har jag nu nästan officiellt bestämt mig för att satsa på appellklass spår med honom. Brukslydnaden innehåller ingen tandvisning och Zac kan alla moment som handen i handsken (eller vänta, va?), och vi får ett mål igen, något att sträva mot, något skoj, något som inte anstränger hans ben på fel sätt och som han så uppenbart tycker är mer än fantismatiskt skoj!

På tal om ben så stukade han ena frambenet för några månader sedan. Han blev bättre inom en vecka, men för några veckor sedan var det dags igen. Denna gång var det andra frambenet. Jag har ingen aning om varför han är så skadebenägen på detta sätt, men har bestämt mig för att försöka boka tid hos fysioterapeut som får klämma igenom honom ordentligt, känna på musklerna och se så att allt är som det ska. Jag är inne på över/snedbelastning efter det brutna benet, eftersom vi fick gå hem från sista besöket hos vetten med orden ”nej, han behöver ingen rehab, han har använt benet så fint så han har inte tappat särskilt mycket muskler alls”. Vid tillfället var jag ju så lycklig att få hem en friskförklarad hund att jag inte tänkte mer på saken, men nu har det gnagt mig så enormt på sistone att jag f*n måste göra något åt det. Han gick ju två månader på tre ben, klart det blir snedbelastning och annat jox som måste ses över!

Så, för att sammanfatta för de läsare som inte orkat allt:

1) Börjat plugga.
2) Gett upp hoppet om hund nummer två.
3) Ingen lydnad eller agility för Bus.
4) Rally och spår kör vi på istället!
5) Tid hos fysioterapeut ska bokas.

Så hoppas vi på att det inte tar lika lång tid till nästa uppdatering igen ;)

One thought on “Ljuvliga livstecken!

    Anna said:
    05 oktober 2013 at 20:45

    Nämen vad trevligt att det dök upp en blogg oxå ;) Måste ju givetvis få träffa denna Zac eftersom han verkar älska okända människor bara sådär ;) med lite blodpudding i fickan kanske han vill titta åt mitt håll iaf ;)

Comments are closed.