Prat

Nu råkar det vara så här, att jag vet, med bestämdhet, att varje blogg som har en hund (eller flera) som huvudpersoner bör ha en sida där ägaren spiller sin kärlek och ohöljda beundran för sin fyrbenta krabat. Helst med en tårgripande historia kring hur det kom sig att just denna raketbränsleuppfödda galenpanna hamnade hos just en själv och ingen annan, och helst alla svårigheter man varit igenom, för att visa hur mycket starkare vårt band är än ert.

Detta är alltså en sådan text, så se detta som en förvarning.

Vi börjar med de vanligaste orden av ”jag har alltid velat ha en hund”. För det ville jag. Vill ha det fortfarande. Som det är nu kan jag inte tänka mig ett liv utan hund, så pass illa är det. Innan ville jag bara ha, för att jag trodde det skulle vara kul att ha en egen knas och slippa behöva dela med grannkvarterets hundar som man gick ut och pinkade då och då. Men med en bror som var allergisk var det dock en dröm menad att dö – och precis som många drömmar ville inte heller den här drömmen gå och dö. Den växte sig bara starkare.

Så när en av mina allra bästa vänner, en welsh springer spanieltik vid namn Ronja, fick skutta vidare över regnbågsbron bara sex år gammal, var det helt enkelt nog. Mitt i den obeskrivliga sorg som var, behövde jag skaffa mig en hund.

Hur det kom sig att det blev just en berger? Enkelt. Två saker; jag hade jobbat och bott i Irland och arbetat med border collies. Att det skulle bli en vallhund var självvalt. Jag älskar vallhundsmentaliteten och jag ville ha en hund som var lika på att testa allt och lite till som jag själv var. Däremot var jag som tjugoåring inte särskilt sugen på att skaffa mig får, så border collie försvann direkt. Och för det andra; det fanns förut en pedigreereklam(tm?) med herrans massa olika raser i härlig kompott. Mitt i den reklamen dök en pojke upp, sittandes på sängsidan, och bakom honom dök ett lurvigt huvud upp och vilade sin haka mot hans axel. Jag blev helt slagen av utseendet och ville ha en sådan där liten raggig grej. Thus enters bergern.

Jag vill inte trötta ut er, så fortsättningen hur det blev Zac och ingen annan som fick följa med mig hem i en grön Arlaväska går lätt att sammanfatta. Tiken jag tingat valp av gick tom och i desperation visades jag vidare till bergerklubbens hemsida. Där hade kennel Coup de Vent fått en kull valpar, två veckor tidigare, och jag skrev ett nervöst mail till Lotta, uppfödaren. Efter ett två timmar långt telefonsamtal visade det sig att, såsom Lotta så perfekt uttryckte saken, julen skulle komma tidigt för mig det året.

Den trettioförsta januari, 2007, satte jag mig i bilen tillsammans med bästa vännen och ena brodern och tog oss alla de 75 mil ned till Malmö. Efter en sista natt som hundlös kunde vi dagen efter hämta mitt lilla knyte hos uppfödaren i Ugglarp. För att verkligen göra avtryck hos en underbar uppfödare passade vi på att köra ned bilen i hennes gräsmatta som vinterregnet förvandlat till kärr, och när vi ändå var igång såg vi till att bärgningsbilen som kom och hjälpte oss upp körde ned i diket. Det kändes som en vettig grej att göra, helt enkelt.

Sjuttiofem mil hem till Uppsala igen, där det var vinter på tjugo minusgrader och en åttaveckors gammal Zac fick för första gången trampa (eller försöka undvika att trampa) i snö. Och det är historien hur Zac blev min. Bara min. Min och ingen annans.

Sedan kan vi förstås prata om den inverkan han haft på mitt liv. Jag har alltid lidit av panikångest och i kombination med min emetofobi hade det begränsat mitt liv något enormt. Vissa saker kunde jag helt enkelt inte göra, på grund av rädsla. Men så kom superhjältehunden Zac in i bilden och det var som att dra upp persiennen på den första sommardagens morgon. Plötsligt insåg man att det fanns så mycket mer där ute.

Zac omkullkastade mitt neurotiska liv nästan helt och hållet. Han tvingade mig tänka på honom istället för mig själv och varenda tanke jag fick över gick inte längre till Galna Idéer och Irrationella Rädslor – de gick i banorna kring vilket trick vi skulle lära härnäst, vilka kurser vi skulle gå, vilka hundkompisar vi skulle träffa, alla miljontals äventyr vi skulle göra!

Tillsammans har vi gjort nästan allt, Zac och jag. Vi har gått alla möjliga kurser. Vi har rest land och rike runt för att träffa nya människor, skaffa nya vänner och bekantskaper, utvecklas både han och jag, tillsammans.

Hur hade mitt liv sett ut utan en Zac? Det vet jag inte. Förmodligen alldeles förskräckligt. Zac är mitt allt och lite till och han är det bästa som hänt mig. Någonsin. Visst, han har gett mig gråa hår – han har haft både separationsproblem och varit otroligt osäker kring andra hundar och vem-vet-vad-mer. Men det går inte en dag – inte en enda dag – då han inte får mig att skratta. Vet ni hur många dagar det är? I skrivande stund är det 3243 dagar. Förstår ni hur länge jag kommer leva, tack vare det?

Nej, det skulle väl vara historien om mig och Zac då. Mitt skällmonster och galenpanna. Mitt lurviga paket av kärlek och bus. Min dagliga kopp av Världens Största Ögon Som Kan Tigga Sig Till Precis Vad Som Helst. Min blöta tunga i näsa och öra; min tunga kluns över magen när man vaknar; mitt överlyckliga flin när man kommer hem efter en lång dag borta; min kullerbyttemaskin och klätterapa och vettlösa bergsget. Mitt enda hopp när allt annat suger. Min varma, sköna päls att borra ansiktet i när man inte längre orkar med världen. Mitt innehåll i mitt livsskal.

Utan den där galna grejen hade jag inte varit. För han är mitt allt och lite till.


3 thoughts on “Prat

    johannski said:
    27 juni 2012 at 3:08

    Mycket bra läsning och fantastiskt fint skrivet. Ni är den finaste och mest självklara combon there is – Ni två hör ihop, helt enkelt. Heja er!

    HumleSpunk said:
    23 mars 2012 at 7:41

    ”Men det går inte en dag – inte en enda dag – då han inte får mig att skratta.”

    Det är så sant! Är det en berger i ett nötskal? Jag tror så :)
    Eller också har du och jag haft tur och fått tag på berger-exemplaren med väldigt hög fnitterfaktor ;)

    Helga Rosengren said:
    23 november 2011 at 17:58

    Åh så vackert skrivet!
    Det var väldigt intressant att få läsa om hur du och Zac kom att få ett gemensamt liv.

Comments are closed.