Helgerån av värsta graden

Posted on

Jag erkänner, jag brukar regelrätt skryta för alla utställningsnissar som trimmar sina hundar med millimeterprecision. För jag har en hund där man inte får sätta saxen i, som inte ska se trimmad ut, som inte ens bör bada innan utställning eller borstas igenom. För bergern ska se ut som den arbetande vildmarkshund den är; raggig och ruggig och all päls virvlande i vinden.  Det är en starkt bidragande anledning till varför jag älskar bergern, till varför jag tycker det är den vackraste rasen någonsin. Just för att de är så naturliga och oförställda; det finns ingenting falskt eller tillgjort med dem. Bäst, helt enkelt. Nå, så de enda gångerna jag satt saxen i Zac har varit när han fått tovor som inte går att reda ut (vintern var vidrig på det sättet, då den kalla temperaturen gjorde honom statisk som ett litet åskmoln och det gick inte att borsta) och tills nu, det vill säga.

För någon vecka sedan upptäckte jag ett sår i Zacs ena öra. Ett litet, nästan obetydligt sår – ett sådant där de kan få efter man tagit bort en fästing och de har kliat på det. Det satt precis i vecket, där örat viker sig, och jag tvättade det litet med klorhexidin – just in case. Igår kollade jag för att se hur det utvecklat sig och det är kvar där ännu – och denna gång tittade jag också i andra örat. Ett likadant (dock mindre) sår, på exakt samma ställe. Där örat viker sig.

Jag kan inte tänka mig att detta beror på någonting annat än att öronen är för tunga. Jag har hittills varit duktig med att rycka pälsen längsmed kanterna på Zacs öron, eftersom pälsen blir väldigt lång och öronen väldigt tunga, men har på senare tid låtit bli eftersom… Jag vet inte, kanske för att se hur han skulle se ut utan.

I vilket fall tog jag fram saxen idag (hör alla bergermänniskor skrika och rysa omlott) och klippte upp hans öron. Rakt av. Det är inget fint arbete, det ser inte naturligt ut på en fläck, men öronen blev lättare och luftigare så nu är det bara att vänta och se om såren också försvinner.

Högst upp till höger är ett gammalt foto från 2010, eftersom jag glömde fota
ett ”innan”-foto den här gången. Skillnaden är större IRL.

Meduciiiin

Posted on Updated on

Zac har repat sig bra efter magsjukan. Klockan fem över tio i morse var jag på apoteket och köpte mirakelmedicinen canikur (tack till Ninni som tipsade mig om det när han var sjuk sist).  Efter ett dygns fasta har han också börjat fått äta ris nu och på eftermiddagen blev också en fiskbulle i buljong nermosad. Nu hoppas vi på att få en bättre och längre och framförallt ostörd sömn i natt, vilket jag hyser goda förhoppningar om då han är så pass pigg och härligt bergerhyper att han knappast kan känna av de krassliga tarmarna längre : )

Måste också visa hur världsbäst min hund är på att ta tabletter. Jag har många gånger sagt hur duktig han är på det, och vilken tur det är att han är så pass okomplicerad med tanke på hur (olägligt) ofta han behövt ta tabletter. Så jag är väl så illa tvungen att ge bevis på det också. Videon är från förra veckan, då han fortfarande åt rimadyl för operationssåret.

Inte riktigt som man tänkt sig

Posted on

Först och främst måste jag bara säga hur glad jag är för alla kommentarer från igår – det känns otroligt skönt att veta att ni inte glömt oss, fastän vi varit borta så pass länge, och ni måste också veta att vi aldrig glömt er heller ; )

Rörande rubriken så var det tänkt att vi skulle till farmor för påskmiddag idag med släkten, men Zac väckte mig halv sex i morse och visade att han prompt var tvungen att gå ut och sedan dess är det en promenad i timmen som gäller. Yes, lös i magen, tjoho. Han har också kräkts nu på morgonen, men det beror i sin tur snarare på att Zac är en hund som kräks när magen blir tom – och eftersom han är så pass lös i magen är det ett tags fastande som gäller. Farmor bor i Sala, 6 mil härifrån, och Zac hade under middagen fått sova i bror Max lägenhet – men då vi inte är säkra på i vilken ände det kan tänkas rinna ur honom var det inget vi ville riskera. Kort och gott, vi blev hemma medan familjen for iväg.

Det är trist, men ja, en sjuk hund är inget olikt ett sjukt barn trots allt ; ) Vi ska köra lite hushållssysslor nu när vi är ensamma och sedan gå ut i solen och kräla omkring på gräsmattorna med kameran. Första gullvivorna har slagit ut, så klart det måste fångas!

På kastrationsfronten så märks några större förändringar fortfarande inte. Idag fick vi ta bort plåstret från operationssåret och han har inte fått smärtstillande sedan igår morse. Dessutom får han numer gå i trappan själv, vilket han är väldigt glad för eftersom Matteliften är så låååångsaaaaaam. Igår träffade vi däremot på Skrämselobjektet Nummer Ett – nämligen en welshhane som bor på området. Zac har varit rädd för honom sedan valpben, för husse är (med förlov sagt) senil och bjöd (och bjuder fortfarande) fram sin hund på andras hundar för att ”det är nyttigt att låta hundar hälsa”. Visserligen, ja, men just den här hunden har sprungit fram bakom ryggen på Zac (och mig) att Zac med tiden utvecklade rädsla för honom, en rädsla som tar i uttryck att han bara behöver se Felix så börjar han skälla åt honom att hålla sig så långt borta som möjligt.

Men, igår då, träffade vi Felix och även om Zac spetsade öronen och blev skeptisk så travade han fot och markerade med ögonkontakt istället. Den här skvallerträningen kommer gå så mycket lättare ju mindre intresse han får i fläckar och mark. Det bådar gott inför framtiden! ; )

The beginning, again

Posted on Updated on

Hej världen!
Har ni saknat oss?

Som ni kanske har märkt har zic-zac.se legat nere ett bra tag. Jag tror det sista inlägget vi skrev handlade om att Zac precis blivit friskförklarad från sin benfraktur. Det var i juli förra året. Pinsamt, för all del, men man kan nog lugnt säga att det var det sista som hände oss som var någorlunda av intresse. Efter det fortsatte livet, men det i sin stilla gång, och vardagen bjöd inte på något värt att dokumentera eller dela med sig.

Nu är vi tillbaka dock, en helt ny blogg om än samma adress (för enkelhetens skull) och här tänkte jag vara så absolut genial att kombinera mina två största intressen – nämligen Zac (som får representera hundar) och foto (som också får representera naturen då). Vi kan börja med en snabb uppdatering om vad som hänt sedan förra sommaren:

Jag har flyttat hem till Uppsala igen efter avslutade studier nere i Skövde. Ekologtiteln kan jag dock inte med gott samvete tillskriva mig riktigt än då jag fortfarande arbetar med exjobbet, men jag hoppas på att få det klart snart nog. Samtidigt jobbar jag på café och har det riktigt roligt med att stå bakom kassan och servera folk, det är också det som upptog det mesta av vintern då det innebar högsäsong för skidåkare. På Zacfronten har det mestadels stått stilla – vi har inte gått några kurser, inte för att jag inte vill utan för att det har varit svårt att hitta tid. Det absolut senaste gällande honom är att i tisdags blev han lite mindre man – efter ett par års övervägande så gjorde jag slag i saken och han fick bli kastrat.

Detta är ett beslut som mött vitt skiljda reaktioner, men jag, som känner honom bäst och levt med honom i över fyra års tid, tror att detta är det bästa för honom. Förra året var han kemiskt kastrerad medelst suprelorinchip och en mer harmonisk hund fick man nog leta efter. Han har ett sätt till sig som attraherar hanhundars dominans, och då han är väldigt osäker kring andra hundar hjälpte det honom enormt att bli av med andra hundars spänningar och utstirranden. Han har alltså inte några som helst problem med aggressioner och jag skulle kunna sätta mina båda händer på att han aldrig skulle flyga på en hund i uppsåt att döda eller ens skada – sådant är inte hans sätt. Detta gjordes helt enkelt för att underlätta det för honom att bli tryggare i sig själv, vilket är något han behöver. Jag vill inte att han ska vara alla världens hundars bästa vän, faktum är att jag är ganska nöjd med att han har sina hundvänner och att vi stöter på en hund då och då han kan leka obekymrat med – jag vill bara låta honom slippa känna sig hotad när vi möter testosteronstinna hundar och kan han ignorera dem, som han gjorde när han var chippad, så toppen!

I vilket fall – mycket är planerat för framtiden, både för mig som för Zac. Jag arbetar med körkortet, exjobbet och söker samtidigt jobb. För Zacs del ska vi på rasträffen den 21-22 maj, vilket vi missade förra året på grund av benfrakturen. Men i år ska vi dit och fota berger och bara mysa i lurvigt sällskap, samtidigt som jag hoppas på att testa Zac i det franska vallhundsprovet Test de Comportement som rasklubben anordnar på plats! Ska också åka på hundutställningen i Österbybruk som ULKK anordnar. Inte för att ställa utan för att också där titta. I höst funderar jag på att anmäla oss till valläger, i sommar ska vi äntligen få träna agility igen, och vem vet – kanske har vi mod nog att ställa upp i den efterlängtade lydnadsettan innan hösten?

Så med den motivationen inviger jag härmed bloggen på nytt! Må den länge hålla sig flytande.