Idag tittade jag förbi Fridas fina hemsida. Varför vet jag inte. Jag såg en tollare som hette Madicken i en hundfotogrupp jag är med i och kom att tänka på henne antagligen. Har suttit och läst igenom en hel del inlägg i hennes blogg nu och tårarna bara rinner. Livet har alltid varit orättvist, det lärde man sig när man var liten, det är vad man dagligen försöker förlika sig med när man är vuxen – men det är ändå ingenting man accepterar när någon dör.
Det finns så många människor där ute i den vida, sju miljarder stora världen, som inte förtjänar att finnas till. Jo, så är det faktiskt. Sådana människor finns det, även om det är fult att säga. Ändå är det de fina, de underbara, de glada, de stora glädjespridarna och de som får ut mest av sitt liv … som försvinner först.
Det finns ingen rättvisa i det. Ingen alls. Frida var lika gammal som jag är nu när hon gick bort och jag känner mig (ganska ofta) fortfarande som ”bara barnet”. Jag har inte ens börjat leva mitt liv, känns det som. Varför avslutades det då för henne?
Frida var en otroligt snäll och klok människa. Varje gång vi träffades skrattade vi väldigt mycket och hon lugnade mig när jag, som förstagångshundägare, började noja mig med min galenhund, som på den tiden hade en hel del olater och beteenden som ibland gjorde vardagen till en cirkus.
Framförallt, varje gång jag ser på Zac, och Zac ser på mig – varje gång jag säger något och han förstår, på det där ordlösa sättet som ändå är fulländat samförstånd – varje gång jag tänker på att Zac nu är fem år gammal och vi har kommit så himla långt, han och jag – då tänker jag på Frida. När vi umgicks så var jag så glad, just för att jag tyckte att Zacs och min relation var så fin. Frida svarade med ett leende att hon förstod. Hon förstod precis. Sedan berättade hon att det bara skulle bli bättre, och vårt band skulle bara bli starkare.
Jag trodde henne inte då. Jag trodde inte det skulle bli bättre.
…men det blev det. Och det är när sådana små dagliga insikter görs, som tankarna återgår till Frida. Frida med fluffbollarna. En av de absolut snällaste och trevligaste och roligaste människorna jag haft äran att känna, och träffa, och fått skratta med, och fått umgås med.
Och då slår tanken mig igen. Hur livet är så där orättvis. Det var det när man var liten och nu, efter tjugofem år i livet, är livet det fortfarande. Och det är så dumt, så enormt dumt, så fasligt dumt, så urbota idiotiskt dumt, att det är de finaste människorna som råkar ut för den där orättvisan.
Fast, det är väl kanske därför den kallas just för orättvisa.
Vila i frid, finaste Frida. Du är fortfarande väldigt saknad.
