Saker man glömt och saker man minns

Posted on Updated on


Tioveckors-Arthur i skogen för första gången.

Vi är inne på fjärde veckan med Arthur nu och lika mycket som jag kommit att lära känna honom, har jag behövt rannsaka mig själv som hundägare. Jag har alltid ansett mig själv vara en person som kan anpassa min hundträning efter hunden jag tränar, men de senaste veckorna har jag bevisat mig själv fel gång på gång, och det är lite det som det här handlar om. Att glömma och minnas.

Jag hade glömt hur mycket energi valpar har och vilken förödelse de kan göra när de är på det humöret.
Och med det minns jag hur Zac inte tuggade sönder någonting alls när han var liten, inte mer än en penna som någon tappat på golvet och ett par gamla skor. (Inte för att det var helt till 100% säkert så, man har en benägenhet att bara minnas det bra än det dåliga, as time goes by~)

Medan jag försöker hitta sätt att motivera Arthur till att träna, har jag glömt att det finns andra sätt än de jag använt på Zac de senaste nio åren och det är Arthur som blir lidande då jag blir frustrerad att saker och ting inte fungerar och jag ger upp.
Och när jag ändå är i dessa tankebanor minns jag plötslig hur. mycket. arbete. jag lagt ned på Zac. Hur många tårar. Hur mycket slit. Vi nötte den där långlinan i år innan han till sist kunde gå lös utan att springa och skälla på människor och faktiskt komma på inkallning. Vi slet med hans separationsångest. Vi arbetar fortfarande med hans osäkerhet kring andra hundar. Sådant som numer är det förflutna eller blivit min vardag, sådana saker minns man plötsligt med klarhet. Det kom inte gratis, och det kom definitivt inte över en natt, och absolut inte på tre veckor.

Jag har ju glömt alla hjärngympegrejer jag gjorde med Zac när han var yngre, innan han lärde sig alla knep och inte längre tyckte saker och ting var roliga. Saker jag därför inte tänker på längre.
Och sedan minns jag plötsligt toarullarna med godis i, petflaskorna med godis i, russinpaketen med lock, att gömma saker, godis i filten, och jag blir plötsligt varse (vilket BORDE varit uppenbart sedan dag ett) att det här är en helt ny hund. Det här är en helt ny personlighet Det här är en kille som bara funnits i livet i elva veckor och precis allting är nytt för honom. Från att leka badkar i vattenskålen till att uppleva både regn och snöfall de senaste dagarna. Första gången han kände gräs under tassarna blev han totalt skogstokig och han kan fortfarande inte gå på gräs utan att vilja rusa omkring som en förrymd månraket. Varje intryck som är vardag för Zac och mig, är en helt ny upplevelse för Arthur.

Jag trodde att jag var en person som kunde se till individen och anpassa mig till efter dem, men i mitt huvud är vi så långt framme i vår träning att jag glömmer bort att Arthur bara är en valp. Han känner igen sitt namn och han kan sitt och vänta. Han hatar sin sele och han tycker den är helt dum i huvudet eftersom den hindrar honom från att springa dit han vill, vilket är precis överallt. Den här valpen vill vara, överallt. Så jag måste lugna mig själv och tänka att vi är här och vi är nu. Bara för att han inte kommer när jag ropar när vi är ute, för han är för upptagen med att gräva ett stort hål och kasta omkring på mossbitar, så innebär det inte att han aldrig kommer att lyssna på mig på agilitybanan. Det är Arthur om några år. Mossgrävaren är Arthur elva veckor.

Jag har fokuserat så hårt på de saker som är typiska Zac, att jag glömt bort att det här är Arthur. Jag har aldrig behövt arbeta för att få kontakt med Zac – han satt hela vägen hem från Skåne och såg mig i ögonen och han har aldrig slutat se mig i ögonen sedan dess. Jag vet var han befinner sig, hela tiden. Jag behöver inte ens se ned för att veta exakt var jag har hans huvud att stryka, och känna fingrarna ömsint bli slickade. Jag kan viska hans namn i sömnen och han kommer genast inrusande från andra sidan lägenheten. Det har alltid varit Zac och jag. Jag har varit Zacs mitt, centrum och allt. Det har jag fått gratis och det är det jag felaktigt fokuserat på med Arthur.

För i Arthurs värld så är Zac nummer ett, än så länge. Nummer två är leksakerna, dessa kan man inte leva utan. Kanske på en tredjeplats kan han erkänna att jag existerar och tur är väl det eftersom det är jag som både leker, tränar och matar honom. På dessa tre veckor har mitt värde dock sakteligen ökat, och främst under dagar som dessa – då jag påminns om att Arthur är inte Zac, och Zac är inte Arthur, och jag ser Arthur. Jag ser alla hans positiva sidor och hans personlighet. Tar tillvara på all hans energi och gör träningen till en lek – då känns det bara så bra. I magen och i hjärtat. Då lyckas jag se möjligheterna igen och hitta tillbaka till allt det jag glömt.

Arthur är en helt fantastisk hund, på absolut alla sätt och vis. Alla som träffat honom blir helt förälskade, liksom han blir förälskade i dem. Han är orädd, framåt, otroligt viljestark och har ett jävlaranamma som heter duga. Han är påhittig som tusan och busig ut i klospetsarna. Han älskar att gå på nya ställen och se nya platser. Han somnar i bilen efter bara en halv minut och är lika glad att komma ut ur bilen som hoppa in i den igen. Om nätterna sover han minst sju timmar och även om det går lite sisådär med rumsrenheten så minskar antalet olyckor ändå stadigt varje dag. Borsta pälsen och klippa klorna är inga problem, och vi har till och med hunnit duscha av jordsvarta tassar med bara det minsta av skutt och ”ta mig ur badkaret, tacksåmycket!” ;)

När han träffade en kanin första gången blev han förälskad, precis som jag kan tänka mig att han kommer bli i vartenda djur vi ser när vi går till 4H-gården sedan. När han såg en kråka första gången blev han misstänksam, och sedan hoppade han efter den med svansen höjd. Han vet precis hur han ska utnyttja folk för att få det han vill ha. Han är så smart så det förslår och om jag bara kan sluta jämföra honom med Zac och ta tillvara på alla dessa fantastiska egenskaper, så finns det i nuläget absolut ingenting vi inte kan göra.

Arthur är helt enkelt otrolig, och jag ser mer och mer fram emot att lära känna honom och se vilken underbar individ han kommer växa upp till.

Bild från Instagram, där aktiviteten är bra mycket högre än här. Indigoparaflax, heter jag där.

En vecka med Arthur

Posted on Updated on

Det känns som världens längsta vecka har passerat, samtidigt som jag inte haft en sekund över till att uppdatera bloggen med nytillskottet Arthur. För en vecka sedan åkte vi till Södertälje för att hämta hem nya familjemedlemmen Arthur. Efter ett par spanande minuter somnade han i bilen redan innan vi hunnit ut ur Södertälje, och han skötte sig exemplariskt i bilen hela vägen hem. Väl hemma fick han träffa Zac, som inte kunnat bry sig mycket mindre om honom (vilket var väntat), men Arthur blev hals över huvud störtförälskad i den mörka och fartfyllda dåren till bergerknas.

Under veckan som gått har vi fokuserat på att göra hemmet till en trygg plats, även om det känns lite överflödigt med tanke på vilken absolut cool kille det här är. Han spatserade runt i lägenheten som om han inte gjort annat redan första dagen. Hans av- och påknapp fungerar utomordentligt och efter sina galna lekperioder med tokspring så behöver man knappt övertala honom att vila, utan han gör det mer än gärna ändå. Han har ett enormt föremålsintresse och älskar att kampa, mer än vad han gillar godis, så det kommer bli mycket lekbelöningar i träningen känner man redan nu.

Igår var vi och promenerade med Milla och Bella, samt vakthunden Selma, och Arthur fick åka ryggsäck vilket uppskattades. Efter att ha letat mat på Arken Zoo, så gick vi hem igen och Arthur somnade direkt. Helt klart ovant för mig, som än idag får arbeta med Zacs passivitet ;)

Saker vi har att träna vidare på är selen och koppelträning – selen är helvetet på jorden tycker Arthur som bara sätter sig ned och försöker klia av sig den. Koppel är dumt, för då får man ju inte springa som man vill, men dessa är två saker han helt enkelt får vänja sig vid då vi bor vid högtrafikerade gator så han har inte så mycket till val.

Vad gäller rumsrenheten är han närapå ett geni. Under den här veckan har vi bara haft ett fåtal olyckor inne, så få att man kan räkna dem på en hand, och det har varit stunder då vi helt enkelt inte hunnit med att ta ut honom. Som mitt i en lek eller liknande. Jag har tagit ut honom ett par gånger under natten, men helt i onödan då han inte alls känt för att kissa och de senaste nätterna har vi kunnat sova minst sex timmar, vilket varit välbehövt, minst sagt!

Sist men alls inte minst så måste jag träna på att vara mycket roligare än Zac i Arthurs ögon. Zac har nog ingen egentlig åsikt om tillskottet, utan tycker bara valpen är jobbig när Arthur ska upp i Zacs ansikte för att pussa och busa. Medan Zac reagerade just som jag trodde att han skulle reagera när valpen kom hem (han sov första natten i mammas säng, för han vågade inte in i vårt rum när valpen var där), har det nu istället blivit rakt det motsatta från vad jag trodde skulle hända – jag trodde jag skulle behöva vakta valpen från Zac, men istället måste jag nu vakta Zac från valpen. Zac som är en oerhört osäker kille med stora lungor och starka åsikter, har en stor respekt för valpen och har inga problem att vara nära, så länge Arthur som sagt inte är på Zac. Så, tonvikten nu kommer vara att öka mitt värde för Arthur, så att han inte behöver söka bekräftelse av Zac hela tiden.

 

Bilden är tagen när vi stannade på vägen hem, för att ge Arthur chans att kissa, men han tyckte snön var oerhört kall och onödig, så det blev inte så mycket av den varan. Självklart började det snöa än mer på kvällen, men det tycktes istället hjälpa Arthur, som blev galen av snöflingorna och sedan dess har han tagit för vana att dyka ned i snön med huvudet först och jaga snöbollar så det står härliga tider till ;)

Kontentan av alltsammans är att Arthur är en oerhört energisk kille med enorm, terrierliknande vilja. Han har rejäl motor, stort föremålsintresse och är avvaktande utan att vara rädd och alltid snabb med att anpassa sig till situationerna. Det kommer bli himla intressant att försöka fokusera all den här energin till något nyttigt, än bara fräsa runt i lägenheten och jaga leksaker!

Noseworkproffs!

Posted on Updated on

Fast nej, inte riktigt än, kanske. Men i framtiden, måhända?

Jag har missat att skriva ned de senaste tillfällena på Noseworkkursen här i bloggen, och även om jag försöker vara ärlig med mig själv och min träning, så tar det ändå emellanåt emot att skriva ned när saker och ting går dåligt.

Zac skötte sig utomordentligt vid första tillfället och han visade tydligt att han uppskattar det här med att arbeta med näsan något enormt. Vid andra tillfället sket det sig redan från första början, då en annan hund for ut och skällde på honom när Zac var på golvet för att göra uppgiften (som vi gör en i taget). Zac kände genast sig osäker av detta och spenderade resten av tillfället med att då och då släppa ut ett skall när andra hundar kom för nära. Hans fokus blev också påverkat av detta.

Näst sista tillfället gick mycket bättre, fram till sista övningen. Då var det två hundar som gjorde utfall mot Zac, som i sin tur tog det hårt, och som därefter inte kunde koncentrera sig det allra minsta. Jag var så himla ledsen när vi kom hem från den träningen, då det hade gått så bra fram till dess de andra hundarna skrämde Zac.

Sista tillfället hade vi alltså då i torsdags och då var det både rumssök och utomhussök, och till följd av att de tidigare två tillfällena lämnat en bitter smak i munnen, var det nära att jag inte åkte. Som TUR var åkte jag ändå, och jag är så glad att jag kom iväg för återigen visade Zac upp sig från sin bästa sida. Vi har då bara tränat med eukalyptus på tops under burkar hemma, dels för att jag saknat material för annat men mest för att jag inte haft tid. Nu skulle vi alltså göra rumssök – doft på möbeltass på olika saker – och jag trodde aldrig Zac skulle förstå vad han skulle göra utan burkarna.

Men döm om min förvåning när han genast fångar upp doften och hittar tassen på ingen tid alls!

Samma sak när vi gick ut. Tänkte att första gången kanske bara var ren och skär tur, ute är det trots allt bra många fler störningar, men nej – nosen gick igång på kommandot (som vi tränat typ två gånger, max) och han hittade alla dofter som ett fucking pro. Och jag svär lite bara för att han imponerade så sjukt mycket på mig.

Vi åkte hem från sista tillfället med bubbligaste känslan i magen och en fantastiskt nöjd hund samt ett snyggt diplom och sikte ställt på doftprov i april (det ska vi nog klara!). Här hemma har vi letat fram möbeltassar för att köra lite rumssök, och när tillfälle ges ska vi definitivt testa det ute, på både saker och fordon.

Det här kan bli riktigt fint det här! :D

Scarftuggande

Video Posted on Updated on

En liten video hann man ju med att ta också under besöket hos valparna. Passade på medan Arthur lekte i mitt knä och bröderna snosade i sin korg ;)

Arthur!

Posted on Updated on

Glimmerns Sinatra

Den här bloggen är inte så gammal, men hemsidan blir nio år i maj och hade min blogg från hemsidans början varit kvar, hade man tidigt kunna läsa om mina storslagna planer och framtidsförhoppningar. Redan innan jag skaffade Zac så var min stora dröm, den där inre bilden man har av sin framtid, att leva i en familj med flera hundar. Under åren som gått har dessa drömmar stött på hinder – tid, pengar, tillfälle.

Nu har jag påbörjat min sista termin på min utbildning, som ger mig garanterat jobb när jag är klar, och min framtidsbild har utökats till inte bara ha flera hundar, utan även att få arbeta med hundar inom mitt område i vården. Att arbeta med vårdhund är ett av mina främsta mål och mitt största driv just nu.

Således fick jag både tid, sparat pengar och har utmärkt tillfälle att äntligen – efter alla dessa långa år – skaffa valp! :D Vem det blev ser ni på bilderna. Det är en underbar liten papillonherre från Glimmerns Kennel, i Södertälje. I fredags blev valparna fem veckor gamla och igår kunde jag äntligen åka och hälsa på dem.

Så, den lille herren Glimmerns Sinatra kommer att komma hem hit och bli del av min familj om tre veckor. Här hemma kommer han att heta Arthur och han har varit sjukt efterlängtad i flera år, om man nu vill se det på det sättet.

Hur Zac kommer att reagera på tillskottet vet jag inte. Han kommer bli svartsjuk, definitivt – här har vi en herre som blir svartsjuk bara man satt och tittade på ett akvarium med alla fiskar – men samtidigt kommer det bli så oerhört bra för honom att få en hundkompis. Zac älskar att leka och han älskar att vara med andra hundar. Under dessa år som Milla haft Bella har han verkligen levt upp, då de spenderat varje dag tillsammans, och Zac har blivit nästan en helt annan hund.

Så, jag förväntar mig att det kommer bli lite knepigt i början (no shit, Sherlock), men så snart Zac inser att den lilla nypande fluffbullen är en potentiell lekkamrat så kommer de bli superbästisar på en gång. Det är jag nästan övertygad om! :D

Det kommer bli mycket mer prat om Arthur i sinom tid, så vi avslutar hela alltihopa med massa valpbilder på sötaste valpen <3

Rödfärgad och minst i kullen, men först att ställa upp ett öra <3

Fingrar är en utsökt delikatess för valptänder :D

Gosigaste lilla killen. Sååå svååårt att inte bli helt förälskad i honom! <3 (Tur att jag inte behövde försöka att inte bli kär)

En sista bild på lilla fluffbullsfjärilen <3