…en riktigt skön och härlig jul (med tillhörande efterdagar).
Det blev något galet fel med min wordpress – efter att ha blivit bombarderad med spamkommentarer fixade jag granskning av kommentarer innan de blir godkända och således har jag alltid fått ett mail för att godkänna kommentarer när de skrivs. Efter mina senaste två inlägg fick jag aldrig några sådana mail och blev idag uppmärksammad om saken av kompisen Ninni. Efter en snabb raid av Gmail och en ond glans mot Skräppostmappen visade det sig att alla mail slunkit ned där.
…så här har jag suttit och tänkt att jag retat upp hela Internet till att ignorera mig efter mitt förra inlägg. Så galet det kan bli!
Hoppas ni alla har haft det en helt makalöst fantastisk och fin jul! Här har det varit lugnt och stilla och snudd på tråkig. Ingen julkänsla, ingen bror, ingen snö, inget ingenting. Zac fick ett grisöra, en liten dentastix och en Wubba kong i julklapp varav han öppnade alla helt själv (och plockade klapparna från högen dessutom).
Idag, juldagen, har det varit lugnt. Vi var ute och gick en ordentlig långpromenad där herrn fick sträcka ut sig ordentligt, leka med nya leksaken och springa upp och ned för backar. Det uppskattades! Duschen efteråt uppskattades desto mindre, men han är en hjälte i lurvförpackning för han uthärdade duschtortyren helt stoiskt. Efter det har vi tvåbeningar lekt med våra nya leksaker, varav det ena var ett Wii Fit Plus som mor fick i julklapp av oss snorungar. Och så tråkig – eller intetsägande, eller kanske till och med skön? – har vår söndag varit :D
That’s about it!
Danbo är snäll och hjälper till att peka ut Zacs (tidningsinslagna) julklapp bland alla andras ;D
Jag har alltid varit emot flexikoppel, och jag är det ännu. Jag har på hundra möten kanske träffat som mest två som hade hundar som kunde uppträda i flexikoppel. Än idag är jag otroligt skeptisk mot folk som använder flexikoppel. Varför? För jag använder flexikoppel, vilket gjort mig än mer skeptisk mot det.
Jag vill inte låta som om jag på något sätt står över allt annat eller att Zac är så pass perfekt så att han är ett godtagbart undantag. Vi tar det från början:
Sedan Zac var mycket liten har vi tränat inkallning och att gå lös. Detta har vi gjort i så många olika miljöer som möjligt, för att ha så många olika störningar som går. Och, vi har alltid gjort det i långlina. Detta för att han aldrig ska få chans till självbelöning och för att minska risken för eventuella skador, om det vore så att instinkter skulle grabba tag i honom och kasta honom rakt ut i en trafikerad väg. Det är det inte värt.
Jag använde långlina i samtliga miljöer (med undantag för inne i stan) och i takt med att inkallningarna blev allt säkrare så kunde jag snart varva långlina med att gå helt lös. Jag ser inkallning som en färskvara – det är något man hela tiden måste träna på, annars blir den gammal och overksam – och ett säkert inkallande är det enda kravet jag har för att Zac ska få gå lös. Detta vet han om, det är jag säker på, och därför vet han också att så länge han kommer när jag ropar får han fortsätta gå lös. För den sakens skull gör jag inte inkallningar till ett tvång, utan jag försöker fortfarande göra inkallningarna till något spännande – han ska komma till mig för att han förväntar sig något skoj.
Så, förra vintern bestämde jag mig för att pröva flexikoppel. Detta efter att vår långlina blivit både stel och otymplig av alla de trettio minusgraderna som var, och för att jag var trött på att hela tiden behöva ha båda händerna upptagna på promenaderna; i stan kan man inte låta dem femton meter långlinan löpa som man kan göra när man går i skogen, för man har gångtrafikanter och cyklister efter sig som inte ska behöva hoppa och studsa och akta sig för min långlina. Därför var långlinan slak, men den del som blev över hopvirad i ena handen.
Jag köpte ett billigt flexikoppel på Biltema, för jag ville helst inte slösa mer än femtio spänn på något jag mycket väl kunde kasta i soporna redan nästa dag. På kvällen testade vi flexikoppel, och jag blev fullständigt skräckslagen.
Flexikoppel inger föraren med en något otroligt falsk säkerhet. Istället för att ha en hund som far fram och tillbaka över gångvägen på en radie av två meter från föraren, har man en hund som plötsligt har en femton meter radie att röra sig på. Det är en diameter på trettio meter, vet ni. Zac, som jag tränat så mycket på att gå lös och i långlina, for runt, lycklig och överexalterad över friheten – och jag kände för första gången på många år att jag inte hade någon kontroll alls. För dosan i min hand sade att ”den här hunden är kopplad”, men min hund betedde sig som om han vore lös och mitt öga såg att han var lös.
I den stunden, och fortfarande, började jag nästan hata flexikoppel ännu mer. För om jag, som ändå har en hund som kommer på inkallning och som jag har koll på, känner mig rådvill med flexikoppel – vad gör inte då gamla tant Gerda med sin lilla krabat Nils, eller herr Sture med den tvära taxen Carl, eller varför inte Tommy med den starka rottisen Bullen, eller snälla Märta med den översociala golden Smulan?
Från det att en hund fått nys på något och stuckit iväg, till dess att föraren reagerar och får tummen att hitta stoppknappen, kan många meter redan ha tillryggalagts och stor skada redan skett. Därför gillar jag inte flexikoppel.
Och därför är jag fröken Dubbelmoral, för jag använder flexikoppel.
Men jag vill som sagt inte påstå att jag är perfekt eller att min hund står över samhällets regler. Däremot vill jag ändå säga att jag gör en fundamental skillnad när jag går med min hund i flexikoppel. För jag använder det inte som ett koppel. När min hund går i flexikoppel, då är han lös. I mina ögon är han lös, med viss säkerhetsmarginal. Jag går inte och lyssnar på musik när jag har min hund i flexikoppel, för jag går inte och lyssnar på musik när han är lös. Jag använder inte flexikoppel när jag går med kompisar och absolut inte när jag går med kompisar och deras hundar, skaderisken är alldeles för stor. Jag använder inte flexikoppel i stan, för jag har honom inte i lös i stan.
Men när jag och Zac är ute och går, här, kring oss, och jag vill ha den där ynka procenten av säkerhet som man saknar när hunden är helt lös och som man vill ha när man går med trafikerade vägar tio meter bredvid, då använder jag flexikoppel.
Och när jag använder flexikoppel, då ser det ut så här:
Jag vill också poängtera att jag aldrig någonsin skulle använda flexikoppel om inte min hund kunde fyra väldigt viktiga regler. Dessa är att han kan stanna när jag ber honom – jag använder aldrig stoppknappen, när en hund är helt lös finns ingen stoppknapp. Han kan passera andra hundar utan att jag ska behöva låsa kopplet. Han kan två oerhört viktiga kommandon – rätt sida och andra sidan. Rätt sida betyder att han ska gå på vänster sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till vänster (vi använder samma kommando när vi cyklar, nämligen). Andra sidan betyder att han ska gå på höger sida av gångvägen eller vägen eller stigen eller vid en korsning svänga till höger. Jag kan alltså styra var han ska gå även om han är femton meter ifrån mig.
Zac är tränad att alltid gå på vänster sida, oavsett om han är en meter ifrån mig eller hundra meter ifrån mig. Och han får inte kasta sig över till andra sidan. Vare sig han är i koppel, flexikoppel eller lös. Det går inte att ha en sådan hund när man bor inne i stan. Jag vill inte ha min hund påkörd av cyklister eller mopeder, och jag är säker på att cyklister och mopedister inte vill köra på min hund heller.
Utan dessa regler och utan det här förhållandesättet till flexikoppel hade jag alltså aldrig använt flexikoppel. För jag hatar verkligen flexikoppel när det används som flexikoppel. För jag, liksom många, många andra, är spyless på hundar som hinner hela vägen fram till oss innan hundföraren hinner trycka på stoppknappen.
Så därför är jag, med skam och genans, fröken Dubbelmoral. Trevligt att råkas!
Jag är rent förskräckligt mycket efter med det här, men det bör ändå sägas. Tisdagen den sjätte december fyllde nämligen världens bästa bergerbatteri (och hans syskon, men huruvida de är bäst kan jag inte uttala mig om) hela fem år. Fem år!
I fem års tid har han varit mitt allt och litet till. Min pälskade fis. Jag vore ingenting utan din hjälp och ditt stöd och din enerverande stämma som ska lufta åsikter i tid och otid. Vad vore väl jag utan dig, som hela tiden tittar upp på mig och förväntar sig äventyr. Som tycker att det är lika världsligt bäst att ta soporna alla de tjugo meter till sophuset som att vara ute på en sex timmar lång vandring i tidigare outforskad terräng. Som dagligen bereder oss med skratt och kärlek. Som är så kräsen med vem som ska bli älskad men älskar sedan sjutton gånger mer än alla andra. Som slår kullerbyttor när du är glad och knyter knut på dig själv när du är lycklig. Som kan stå och filosofera som en gammal gubbe i flera minuter och helt plötsligt inte ha bråttom alls, någonstans. Som kan väcka så starka känslor, är det bara att sätta sig ned bredvid, titta upp, möta ens blick och så sakta, sakta börja vifta på svansen när han möts av ett leende.
Fem år har gått. Fem fantastiska år. Fem år jag inte skulle vilja byta bort för allt i hela världen. Fem år, och må det bli hundrade år till!
(…för visst måste det ändå vara aortan man menar när man säger ”hjärteroten”?)
Ute på promenaden idag hamnade vi efter en äldre herre med en riesenschnauzer (insert små hjärtan här) och en papillon. I flexikoppel.
Den här mannen hade en väluppfostrad riesen och en väldigt glad och högljudd papillon (ingenting ovanligt där). Men mannen var varken väluppfostrad eller glad; så snart den lilla fjärilshunden gav ett skall på Zac så låste mannen flexikopplet, vrålade ”TYST!” och släpade med sig den fem kilos tunga, jättehemska monstret en bit. För ett monster måste ju hunden ha varit, eftersom den blev så glad av att se Zac att den skall till med viftande svans. Och ett monster måste den ha varit, för bara med monster måste man rycka så tvärt i kopplet att den lilla vita nästan gör en volt i luften.
Tre meter senare. ”Bjäbb – TYST! - draaaag.”
Jag är ingen hänsynslös människa, än mindre som hundägare. Hade jag kunnat hade jag tagit en annan väg. Inte för mannens skull, som uppenbarligen skämdes så pass för sin glada hund att han var tvungen att visa vilka stora kulor han hade genom att slita och dra och vråla på den jättehemska fjärilshunden – utan för att den lilla hunden skulle slippa få whiplashskador. Varannan meter var det ”bjäbb - TYST! - draaaag” som gällde, utan att hunden tog lärdom av vad nu ryck och volt och slit och släp ville mena.
Jag gillar inte ryck och slit. Oavsett storlek på hund. Framförallt gillar jag inte ryck och slit om det är för att hunden är glad. Då gör det som sagt ont där inne i aortan, och jag blir på väldigt, väldigt, väldigt dåligt humör.
Lyckligtvis innebär det också att jag blir dubbelt så snäll och glad i min egen hund, som äntligen blivit glad vid hundmöten än rädd, men jag hade nog hellre sett den där lilla fjärilshunden få en klapp och lite engagemang av sin stelbente ägare. Vem vet, kanske hade den lilla vita inte behövt vara ett slit-och-ryck-monster då?
…och man trillar upp och ned. Det är lite så det är just nu. Tumult, är väl ett passande ord som jag kan använda mig av. Det är stökigt. Mycket som händer och väldigt litet av det är enskilt positivt. Men jag vet vad som måste göras, vilket är en fördel och en enorm hjälp.
Det är bara att linda om det stukade livet, sakta börja stödja sig på det igen och hoppas att det hellre bär än brister. Tur då att man har sin bäste, fyrbente vän som låter en somna med ansiktet grävt i rumpan på honom och som väcker en med sin nätta tyngd av femton kilo över bröstkorgen på mornarna. Det, om något, är väl äkta vänskap? ;D
