Saker man glömt och saker man minns

Posted on Updated on


Tioveckors-Arthur i skogen för första gången.

Vi är inne på fjärde veckan med Arthur nu och lika mycket som jag kommit att lära känna honom, har jag behövt rannsaka mig själv som hundägare. Jag har alltid ansett mig själv vara en person som kan anpassa min hundträning efter hunden jag tränar, men de senaste veckorna har jag bevisat mig själv fel gång på gång, och det är lite det som det här handlar om. Att glömma och minnas.

Jag hade glömt hur mycket energi valpar har och vilken förödelse de kan göra när de är på det humöret.
Och med det minns jag hur Zac inte tuggade sönder någonting alls när han var liten, inte mer än en penna som någon tappat på golvet och ett par gamla skor. (Inte för att det var helt till 100% säkert så, man har en benägenhet att bara minnas det bra än det dåliga, as time goes by~)

Medan jag försöker hitta sätt att motivera Arthur till att träna, har jag glömt att det finns andra sätt än de jag använt på Zac de senaste nio åren och det är Arthur som blir lidande då jag blir frustrerad att saker och ting inte fungerar och jag ger upp.
Och när jag ändå är i dessa tankebanor minns jag plötslig hur. mycket. arbete. jag lagt ned på Zac. Hur många tårar. Hur mycket slit. Vi nötte den där långlinan i år innan han till sist kunde gå lös utan att springa och skälla på människor och faktiskt komma på inkallning. Vi slet med hans separationsångest. Vi arbetar fortfarande med hans osäkerhet kring andra hundar. Sådant som numer är det förflutna eller blivit min vardag, sådana saker minns man plötsligt med klarhet. Det kom inte gratis, och det kom definitivt inte över en natt, och absolut inte på tre veckor.

Jag har ju glömt alla hjärngympegrejer jag gjorde med Zac när han var yngre, innan han lärde sig alla knep och inte längre tyckte saker och ting var roliga. Saker jag därför inte tänker på längre.
Och sedan minns jag plötsligt toarullarna med godis i, petflaskorna med godis i, russinpaketen med lock, att gömma saker, godis i filten, och jag blir plötsligt varse (vilket BORDE varit uppenbart sedan dag ett) att det här är en helt ny hund. Det här är en helt ny personlighet Det här är en kille som bara funnits i livet i elva veckor och precis allting är nytt för honom. Från att leka badkar i vattenskålen till att uppleva både regn och snöfall de senaste dagarna. Första gången han kände gräs under tassarna blev han totalt skogstokig och han kan fortfarande inte gå på gräs utan att vilja rusa omkring som en förrymd månraket. Varje intryck som är vardag för Zac och mig, är en helt ny upplevelse för Arthur.

Jag trodde att jag var en person som kunde se till individen och anpassa mig till efter dem, men i mitt huvud är vi så långt framme i vår träning att jag glömmer bort att Arthur bara är en valp. Han känner igen sitt namn och han kan sitt och vänta. Han hatar sin sele och han tycker den är helt dum i huvudet eftersom den hindrar honom från att springa dit han vill, vilket är precis överallt. Den här valpen vill vara, överallt. Så jag måste lugna mig själv och tänka att vi är här och vi är nu. Bara för att han inte kommer när jag ropar när vi är ute, för han är för upptagen med att gräva ett stort hål och kasta omkring på mossbitar, så innebär det inte att han aldrig kommer att lyssna på mig på agilitybanan. Det är Arthur om några år. Mossgrävaren är Arthur elva veckor.

Jag har fokuserat så hårt på de saker som är typiska Zac, att jag glömt bort att det här är Arthur. Jag har aldrig behövt arbeta för att få kontakt med Zac – han satt hela vägen hem från Skåne och såg mig i ögonen och han har aldrig slutat se mig i ögonen sedan dess. Jag vet var han befinner sig, hela tiden. Jag behöver inte ens se ned för att veta exakt var jag har hans huvud att stryka, och känna fingrarna ömsint bli slickade. Jag kan viska hans namn i sömnen och han kommer genast inrusande från andra sidan lägenheten. Det har alltid varit Zac och jag. Jag har varit Zacs mitt, centrum och allt. Det har jag fått gratis och det är det jag felaktigt fokuserat på med Arthur.

För i Arthurs värld så är Zac nummer ett, än så länge. Nummer två är leksakerna, dessa kan man inte leva utan. Kanske på en tredjeplats kan han erkänna att jag existerar och tur är väl det eftersom det är jag som både leker, tränar och matar honom. På dessa tre veckor har mitt värde dock sakteligen ökat, och främst under dagar som dessa – då jag påminns om att Arthur är inte Zac, och Zac är inte Arthur, och jag ser Arthur. Jag ser alla hans positiva sidor och hans personlighet. Tar tillvara på all hans energi och gör träningen till en lek – då känns det bara så bra. I magen och i hjärtat. Då lyckas jag se möjligheterna igen och hitta tillbaka till allt det jag glömt.

Arthur är en helt fantastisk hund, på absolut alla sätt och vis. Alla som träffat honom blir helt förälskade, liksom han blir förälskade i dem. Han är orädd, framåt, otroligt viljestark och har ett jävlaranamma som heter duga. Han är påhittig som tusan och busig ut i klospetsarna. Han älskar att gå på nya ställen och se nya platser. Han somnar i bilen efter bara en halv minut och är lika glad att komma ut ur bilen som hoppa in i den igen. Om nätterna sover han minst sju timmar och även om det går lite sisådär med rumsrenheten så minskar antalet olyckor ändå stadigt varje dag. Borsta pälsen och klippa klorna är inga problem, och vi har till och med hunnit duscha av jordsvarta tassar med bara det minsta av skutt och ”ta mig ur badkaret, tacksåmycket!” ;)

När han träffade en kanin första gången blev han förälskad, precis som jag kan tänka mig att han kommer bli i vartenda djur vi ser när vi går till 4H-gården sedan. När han såg en kråka första gången blev han misstänksam, och sedan hoppade han efter den med svansen höjd. Han vet precis hur han ska utnyttja folk för att få det han vill ha. Han är så smart så det förslår och om jag bara kan sluta jämföra honom med Zac och ta tillvara på alla dessa fantastiska egenskaper, så finns det i nuläget absolut ingenting vi inte kan göra.

Arthur är helt enkelt otrolig, och jag ser mer och mer fram emot att lära känna honom och se vilken underbar individ han kommer växa upp till.

Bild från Instagram, där aktiviteten är bra mycket högre än här. Indigoparaflax, heter jag där.