Skall ≠ ouppfostrad

Posted on Updated on

”Åh, är han arg?”
”Voff, voff, på dig med.”
”Äsch, han vill bara hälsa.”
”Pssch! Psch! Du får se till att fostra den där!”

I mitt kvarter har vi två hundar jag aldrig hört skälla, och tanken slog mig här om dagen, den hypotetiska tanken att dessa två hundar skulle träffas. Skulle de då skälla på varandra? Antagligen inte. Dessa två hundar är av den sorten att de ska gå i kort koppel vid sina husses (hussors?) sidor och får inte göra ljud ifrån sig, än mindre lukta på saker och ting (befängda tanke! En hund som nosar på marken? Helt ofattbart!)

För en utomstående skulle dessa hundar säkert se genialiskt väluppfostrade ut och om man frågade gemene man (och kanske även majoriteten) så är det sådana här hundar som anses vara just väluppfostrade. Vill man se på något ouppfostrat så ska man då istället se på mitt bus, som flänger omkring på gräsmattan och luktar på allt han vill och pinkar på minsta fläck och drar förvisso inte i koppel, men att gå bredvid mig är i stort sett det tråkigaste som finns för min takt och vägen jag väljer att gå passar helt enkelt inte honom. Min hund kan också få för sig att skälla på andra hundar, beroende på sinnesstämning, dagsform, planeternas konstellation och vad han åt till frukost (vad det vill verka, fråga inte mig varför han skäller bara på vissa hundar och andra inte).

Zac skäller också när vi åker bil. Han skäller när det är något skoj på gång (som när vi packar väskan och han förstår att vi ska ut i skogen). Han skäller när någon kommer hem. Han skäller när vi tränar och jag är otydlig med vad jag vill och han måste berätta att han inte begriper ett dugg av vad jag försöker kommunicera. Min hund är en verbal hund, helt enkelt. Det har han alltid varit. Det kommer han alltid att vara.

Är han därför mindre uppfostrad än de hundar som inte skäller?

Möter vi en hund som Zac skäller på kan jag i vanlig samtalston be honom att ”men sluta, det låter så illa”. Jag kan också säga saker som ”äsch, du menar det ju inte ens själv” och ”ofta? Det är en chihuahua!” (Nej, jag skämtar, han har aldrig skällt på en chihuahua. Jag tror inte ens han ser dem). Poängen är i alla fall att han slutar att skälla när jag ber honom. Så pass uppfostrad är han och med tanke på vilken ras jag valt så skulle det vara helt hjärnsläppsdumt att kräva annat av honom.

Men det finns en slags spridd uppfattning om att en hund som skäller är en hund som inte är uppfostrad, vilket säkerligen stämmer i väldigt många fall. Skall är ett säkert tecken på stress (både positiv som negativ) och en hund som växt upp utan att veta hur den ska bete sig har antagligen en högre inneboende stress till följd av en känsla att behöva ta hand om sig själv och saknad av trygghet. Folk tycker också att skall är ett oljud som man ska minska omfattningen av, det är en olat som inte hör hemma hos andra än jakthundar eller vakthundar. Men jag tycker det är synd. För man stirrar sig blind på det där skällandet, man ser inte att hunden går fint i koppel, kommer på inkallning, kan gå lös, väntar på varsågod, gör som man ber den om och beter sig. Allt som verkar betyda något är att den skäller vid enstaka hundmöten, när den ska åka bil eller när man kommer hem med pizza (vem blir inte lycklig av pizza, liksom?)

Sedan kan man ju också fråga sig vilken hund som är lyckligast – den som får gå i kort koppel och inte läsa morgontidningen på promenaderna, springa och skutta eller ens kissa där den vill, eller den som får göra allt detta, men som dessutom kan släppa ut ett skall då eller då?

”Åh herreguuuud vad det går lååångsamt när du hela tiden ska fotaaaa, jag vill springaaa!”