berger des pyrenees a poil long

Att ta det onda med det goda

Posted on Updated on

Saken är den – Zac har artros i ett av sina ben.

Jag har skrivit om det tidigare, men det är själva utgångspunkten för kvällens tankar. Han har artros i sin vänstra has och i sitt vänstra knä. Vi har för detta fått övningar att göra av hundfysioterapeut, för att hålla benet korrekt musklat och rörligt, så att det inte blir stelt och smärtar.

Jag har också skrivit om Zacs vikt och hur hans bättrade sådana har en positiv inverkan på hans övriga liv. I detta övriga liv ingår då hans humör och framförallt hans energi. Kombinerar man dessa två, får man en galenpanna till knastok som har ett lite sämre ben att vara galen på, ett ben denne knastok inte tänker på att han har. Det är min uppgift, nämligen.

När vi åker till skogen så springer Zac, som vanligt, som en idiot. Och jag menar då inte som en idiot, utan som en idiot. Han ligger som ett streck i luften, än hit och än dit, och flyger över stockar och stenar och halt underlag och snubbliga rötter och lömska gångbrädor som små tassar kan fastna i. Han är ju en stadshund, i det avseende att han alltid håller sig på stigen, men med Bellas inflytande har han vågat sig av stigarna för att upptäcka skogen bredvid stigen lite mer (till en mattes enorma förskräckelse för där finns det ju än mer att fastna i och bryta benen på).

Det har sällan varit ett problem, för Zac har under de senaste åren tagit det liiiite lugnare i skogen. Lite. Lagom så att mitt oroliga hjärta sluppit hotet av hjärtinfarkt, åtminstone. Men med viktminskningen så har energin tydligen återvänt, för nu går det inte att få hejd på honom och hans exalterade lycka är lika total som smittande.

Tekniskt sett skulle jag kunna gå med honom kopplad i skogen eller träna honom att döda all glädje och energi och bara tråktrava på stigen. Men vad är då poängen med att gå i skogen? Han måste ju sträcka ut sig, han måste bli av med all sin bergerenergi, han måste få hålla igång och vara galen, för galen är vad han blev född att bli och det kan ingen ta ifrån honom.

Men, när vi sedan kommer hem och tar det lugnt ett slag, händer det att det där trilskande benet är stelt. Och det det gör ont ända in i sinusknutan på mig att behöva se det. Det är inte alla gånger, och det är inte alltid illa – men varje gång slås jag, även om det är väldigt kort, av tanken om det är värt det.

Är det värt att se honom så pass lycklig och springa av sig all energi och den halvmillånga slipstungan utfälld konstant och ögonen gnistrande och öronen spetsade och svansen i konstant propellerande… när jag vet att han kan bli stel i benet när vi kommer hem sedan och han får ligga och vila ett slag?

Jag har ännu inget svar på dessa dilemman, men jag har ett par tankar som hjälper mig att komma tillrätta när det är som värst. 1) Bara för att han är stel i benet, behöver han inte ha ont i det. Och 2) man kan inte vara vid liv bara för att leva, det måste ha en mening också. Utan att få springa i skogen så kommer livet sakna mening för Zac OCH för mig, och så länge benet bara är stelt och inte smärtande så kommer vi fortsätta att gå i skogen.

Det är i skogen vi hör hemma, trots allt :D

Vikten (höhö) av att hålla vikten

Posted on Updated on

Den vackraste i hela vida världen <3

Det är ett känsligt ämne, den där vikten, både när det kommer till oss tvåbenta som när det gäller de fyrbenta. Vad man än tycker om övervikt hos oss människor, vare sig man vill ursäkta den, glorifiera den eller inte ens erkänna den, så måste man skilja mellan övervikt hos människor och hos våra djur, av uppenbara anledningar.

När djur är överviktiga blir det känsligt och genast personligt. För medan övervikt hos djur kan vittna om att de är ytterst bortskämda, är de bortskämda på fel sätt. De är så pass bortskämda att det nu istället hotar deras hälsa, och då är de inte bortskämda längre – då är vi inne och sniffar på det farliga ordet djurplågeri, som på alla plan är mångt mycket värre än ordet fetma.

Ett husdjur kan inte bestämma vad det ska äta. Vad den äter beror helt och utan undantag på dess ägare. Punkt. Det finns inga ursäkter för överviktiga djur, för medan man själv kan vara överviktig så är det bara en själv som i slutänden lider av det. Ingen annan lider av att en person bär omkring på extra kilon. Det påverkar inte dem.

Med ett husdjur gäller andra regler. I samma stund du skaffar ett djur, så tar du på dig ett ansvar, och det ansvaret kräver att du ser till djurets bästa. I alla avseenden och alltid. Ett husdjur kan inte bli överviktigt om inte du hjälper till och blir ett husdjur överviktigt så är det inte husdjurets fel. Det är ditt fel som ägare. Det finns inga ursäkter till detta och det finns inga bortförklaringar.

Därför är det känsligt. För det handlar om skuld och anklagelse. Och ingen människa är så snar att gå i försvarsställning när det handlar om skuldkänslor, för inga känslor får oss att må så dåligt som när vi känner oss skyldiga och plågas av dåligt samvete. I synnerhet om det är vår egen lättja eller okunskap som hindrar oss från att göra rätt.

Så när folk insinuerar att min hund är överviktig har jag tagit det väldigt personligt, inte för att det inte stämmer – Zac har burit på en onödig övervikt och det har inte varit någon annans fel än mitt – och ja, jag har också skyllt på yttre faktorer. Kastration, val av foder, brist på tid till motion, ”det är mest muskler” och ”de kan gott ha lite övervikt under vintern, så slipper de frysa”. Men trots att jag varit medveten om det, eller kanske just därför, har jag tagit mig illa vid när man sagt att han skulle behöva gå ned i vikt.

Men inte längre.

Varför?

För nu är vi på väg.

Här kommer något som kan likna en bortförklaring, men som snarare ska ses som hur det kan gå till när man vill sitt djur det bästa, men på helt fel sätt. När Zac kastrerades fick han fortsätta på sitt superfeta, energiproppade foder eftersom han varit underviktig större delen av livet i och med att han vägrade äta. Han tyckte inte om mat förut. Just nu, när man sitter med en hund som äter precis allt och blivit Världens Största Mattjuv Nummer Ett, är det ett så avlägset minne av en matvägrande hund att det känns underligt att skriva om det, men nej – Zac ville inte äta. I bästa fall åt han maten om man blandade ned lite extra gott i det (som leverpastej eller korv eller annat riktigt smarrigt), och nattmackan (portionen han fick på kvällen) kunde han lämna under hela natten, för att då och då ta ett par foderkulor att knapra på till morgonen kom.

Så, när han nu kastrerades så fortsatte han på detta foder, i denna mängd, med dessa smarriga tillskott, för jag tänkte att den där förändrade metabolismen kommer ju inte påverka honom, och om något så kommer det bara att lägga honom på rätt vikt. (Men mest av allt så tänkte jag nog inte alls, ärligt talat).

Ett bra tag senare visade vågen plötsligt 17 kilo, och det var så surrealistiskt att jag nog inte tog in det till en början. Zac ska inte väga 17 kilo. Det är för många kilon på hans kropp och leder. Och jag skämdes, som det sig borde, och jag skäms fortfarande för det, för än idag känns det som att jag hittar på ursäkter när jag bara vill förklara omständigheterna att det kunde gå så fel.

Herr 17,3 kilo i en bild som jag tycker om att kalla ”hur tusan gick det här till?”

Vi har kämpat länge med Zacs vikt. Han låg på det där sjuttonkilosstrecket länge och vägde, för helt plötsligt hade Zac inte bara aptit, utan han hade för mycket av den varan till och med. Vi bytte foder gång på gång, för att hitta ett som mättade bättre, men ingenting verkade fungera. Vi ökade motionen, men det gjorde honom bara mer hungrig så det gick på ett ut. Minskade vi portionerna stod magen tom och han kräktes galla istället.

Förra året gjorde vi en utredning hos ortopeden, för att kolla vad det var som bråkade med Zacs leder, och remiss till hundfysioterapeuten skickades. Vi började vattentraska, till en början två gånger i veckan, sedan en gång i veckan för att avsluta med en gång varannan vecka. Under den hösten började jag också tänka om vad gällde foder (foderinlägg kommer senare, stay tuned!). Det blev inte längre träningsgodis utöver måltiderna, utan tränade vi med godis drogs det bort från portionerna. Jag började kolla på ett foder med mycket mindre kolhydrater och mer proteiner och fett, för att hålla mättnadskänslan längre.

Från september till december förra året, gick Zac ned ett helt kilo. Sedan dess har han gått ned ytterligare ett halvt kilo, att idag väga 15,4 kilo. När han vägde som mest mätte han 17,3 kilo. Om vi omsätter det i mänskliga mått och proportioner har han alltså gått ned typ tio kilo, på ett år.

Det är fortfarande snäppet för mycket. Jag vill ha honom under femtonkilosstrecket för att vara helt nöjd, men vi stressar inte dit. Det känns som att det kommer helt naturligt nu, när vi tänkt om, och håller oss till detta nya tänk. Och det märks på honom, så himla mycket, att han har gått ned – vilket ökar på den där skammen men också motivationen att fortsätta. Hans nya energi och glädje och min skam tillsammans, hjälper att hålla oss på stigen till detta mycket mer hälsosamma liv, för mitt knas och min livsgnista, som ska leva och hålla i många år framöver :D


Vi avslutar med den senaste instagrambilden på snyggingen <3

Höstigt

Posted on Updated on

Taget i Kalvnäset, Uppland.
2015-10-25