dog training

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D

Min nya bästa vän

Posted on Updated on

Så här är det, va’ – Zac drar inte i koppel. Han brukade göra det, en gång i tiden, och promenadsträckor som vanligtvis tog femton minuter tog istället fyrtiofem minuter att ta sig igenom, för jag tränade honom varje dag att inte dra. Något måste jag ha gjort bra, för än idag kan vi knalla promenad utan att han ligger flåsande i andra änden av kopplet (att gå den korta biten till bilen eller behöva vara kopplad i skogen är däremot helt omöjliga situationer att inte dra i, säger ju sig självt, ahem).

Han drar inte, så mycket är säkert.

Han rycker.

Så där att han travar till änden av kopplet och ligger där så att han känner att han inte kommer längre, och nosar och pinkar och inspekterar grässtrån och stirrar skeptiskt på löv, allt som hundar nu gör ute på promenaderna. Men, så kommer det en fläck eller ett löv eller ett grässtrå som är så där preciiiis utanför hans räckvidd.

Och då satsar han. Och rycker till.

På grund av detta så har jag fått muskelknutor i nacke och rygg, för antingen är jag ute med Zac som gör dessa störtdyk för att inte missa allt det sniffgoda, eller så är jag ute med honom och Bella och då ligger de båda på i koppel och med en sammanlagd vikt på 45 kilogram så omvandlas det till ganska så stor kraft när de båda kastar sig fram till samma fläck. Dessa muskelknutor har orsakat mig huvudvärk allt för länge nu, och uppenbarligen också bästa vännen (Bellas ägare), för en dag när jag skulle hämta min ena bästa vän som varit hos min andra bästa vän, hade jag fått en tredje bästa vän som gåva. Nämligen en sådan här finurlig grej:

! ! ! :D

Det är en elastisk förlängning som sitter mellan selen och kopplet, och ohmygodyouguys, vilken helgalen skillnad en sådan liten pryl gör! Zac kan göra sina små störtdyk och det känns knappt i armen och säkerligen minskar också stötarna i hans rygg och kropp av dessa egenheter han har för sig.

Den är f e n o m e n a l!

Som om den inte vore klockren vid promenader så fungerar den än bättre när vi cyklar, då jag kan ha händerna på styret och Zac kan sätta av utan det där rycket som också stöter till styret och får en att fara helt åt fanderns.

Om jag inte vore så fantismatiskt förtjust i mitt läderkoppel hade jag köpt ett helt koppel i resår, men samtidigt räcker denna mer än väl då jag samtidigt behöver den där bromsen när han får för sig att han har åsikter och hoppar fram och skäller på saker eller dyker ned i buskar efter grillade kycklingvingar som folk kastat över axeln i vårdslös, sluskaktig manér (ärligt talat, jag är så less på att höra det där knastrande ljudet av grillade kycklingben i käkarna av min hund, och oron att man ska få en perforerad hundtarm av eländet).

Bilden är lånad från Amazon och jag kan inte garantera dess kvalité. Min är åtminstone rejäl och stadig och riktigt tuff, men köpt i lokalbutik här i Uppsala B-)