dog

Nosework – första tillfället

Posted on Updated on

När man varit duktig och spenderat nästan två timmar i samma rum som fem andra hundar, och dessutom behövt fokusera sig och träna, men framförallt använda nosen … Ja, då blir man så här trött <3

Idag hade vi första tillfället på vår noseworkkurs vi anmält oss till vid Hundens Hus här i Uppsala, med den alltid så underbara Kicki Renlund som ledare. Ärligt talat? Jag hade noll och ingen aning om vad nosework gick ut på när jag anmälde mig och kom dit – jag antog att det hade någonting med att nosa och markera att göra, men jag visste inget mer än så.

Och i stort sett är det ju det, nosa och markera, samtidigt som det är så mycket mer. Jag har inte haft så här roligt och intressant på jättelänge! Att kunna träna med Zac, något som faktiskt utmanar honom (för trick och sådant lär han sig på tre klick, så det är (i brist på bättre ord för det) skittrist att träna sådana saker med honom då det inte finns någon egentlig utmaning i det) är helt guld värt. Han älskar att använda nosen, personspår är det bästa han vet, så att koncentrera detta till något kort och fokuserat som det här verkar vara… *kysser fingertopparna* Detta kommer bli så bra!

Som vanligt så kunde Zac inte ta det lugnt en sekund ens. Allteftersom tiden gick så började en hund efter den andra att lägga sig ned, utmattade av alla intryck och allt nytt. Zac fortsatte utforska rummet och spana och hålla koll på Kicki (som ju skötte allt det roliga). Till syvende och sist, de sista fem minuterna – jag skämtar inte, just som Kicki börjar säga hejdå – DÅ lägger han sig ned självmant! Hallelujah! Så inte nog med att han kommer få massa träning på att fokusera i stökig miljö, träna nosen, utan han kommer få träna passivitet också. Win, win, win!

Än så länge så har vi inte börjat med några dofter, utan bara gjort hundarna intresserade av att använda nosen genom att de fått lukta på lådor med frolic. Vi får se hur det går nästa gång när vi ska börja använda eukalyptus.

Men det kommer nog gå vägen.

Sedan kommer vi rocka på det här, Zac och jag :D

Att ta det onda med det goda

Posted on Updated on

Saken är den – Zac har artros i ett av sina ben.

Jag har skrivit om det tidigare, men det är själva utgångspunkten för kvällens tankar. Han har artros i sin vänstra has och i sitt vänstra knä. Vi har för detta fått övningar att göra av hundfysioterapeut, för att hålla benet korrekt musklat och rörligt, så att det inte blir stelt och smärtar.

Jag har också skrivit om Zacs vikt och hur hans bättrade sådana har en positiv inverkan på hans övriga liv. I detta övriga liv ingår då hans humör och framförallt hans energi. Kombinerar man dessa två, får man en galenpanna till knastok som har ett lite sämre ben att vara galen på, ett ben denne knastok inte tänker på att han har. Det är min uppgift, nämligen.

När vi åker till skogen så springer Zac, som vanligt, som en idiot. Och jag menar då inte som en idiot, utan som en idiot. Han ligger som ett streck i luften, än hit och än dit, och flyger över stockar och stenar och halt underlag och snubbliga rötter och lömska gångbrädor som små tassar kan fastna i. Han är ju en stadshund, i det avseende att han alltid håller sig på stigen, men med Bellas inflytande har han vågat sig av stigarna för att upptäcka skogen bredvid stigen lite mer (till en mattes enorma förskräckelse för där finns det ju än mer att fastna i och bryta benen på).

Det har sällan varit ett problem, för Zac har under de senaste åren tagit det liiiite lugnare i skogen. Lite. Lagom så att mitt oroliga hjärta sluppit hotet av hjärtinfarkt, åtminstone. Men med viktminskningen så har energin tydligen återvänt, för nu går det inte att få hejd på honom och hans exalterade lycka är lika total som smittande.

Tekniskt sett skulle jag kunna gå med honom kopplad i skogen eller träna honom att döda all glädje och energi och bara tråktrava på stigen. Men vad är då poängen med att gå i skogen? Han måste ju sträcka ut sig, han måste bli av med all sin bergerenergi, han måste få hålla igång och vara galen, för galen är vad han blev född att bli och det kan ingen ta ifrån honom.

Men, när vi sedan kommer hem och tar det lugnt ett slag, händer det att det där trilskande benet är stelt. Och det det gör ont ända in i sinusknutan på mig att behöva se det. Det är inte alla gånger, och det är inte alltid illa – men varje gång slås jag, även om det är väldigt kort, av tanken om det är värt det.

Är det värt att se honom så pass lycklig och springa av sig all energi och den halvmillånga slipstungan utfälld konstant och ögonen gnistrande och öronen spetsade och svansen i konstant propellerande… när jag vet att han kan bli stel i benet när vi kommer hem sedan och han får ligga och vila ett slag?

Jag har ännu inget svar på dessa dilemman, men jag har ett par tankar som hjälper mig att komma tillrätta när det är som värst. 1) Bara för att han är stel i benet, behöver han inte ha ont i det. Och 2) man kan inte vara vid liv bara för att leva, det måste ha en mening också. Utan att få springa i skogen så kommer livet sakna mening för Zac OCH för mig, och så länge benet bara är stelt och inte smärtande så kommer vi fortsätta att gå i skogen.

Det är i skogen vi hör hemma, trots allt :D