hundträning

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D

Nosework – första tillfället

Posted on Updated on

När man varit duktig och spenderat nästan två timmar i samma rum som fem andra hundar, och dessutom behövt fokusera sig och träna, men framförallt använda nosen … Ja, då blir man så här trött <3

Idag hade vi första tillfället på vår noseworkkurs vi anmält oss till vid Hundens Hus här i Uppsala, med den alltid så underbara Kicki Renlund som ledare. Ärligt talat? Jag hade noll och ingen aning om vad nosework gick ut på när jag anmälde mig och kom dit – jag antog att det hade någonting med att nosa och markera att göra, men jag visste inget mer än så.

Och i stort sett är det ju det, nosa och markera, samtidigt som det är så mycket mer. Jag har inte haft så här roligt och intressant på jättelänge! Att kunna träna med Zac, något som faktiskt utmanar honom (för trick och sådant lär han sig på tre klick, så det är (i brist på bättre ord för det) skittrist att träna sådana saker med honom då det inte finns någon egentlig utmaning i det) är helt guld värt. Han älskar att använda nosen, personspår är det bästa han vet, så att koncentrera detta till något kort och fokuserat som det här verkar vara… *kysser fingertopparna* Detta kommer bli så bra!

Som vanligt så kunde Zac inte ta det lugnt en sekund ens. Allteftersom tiden gick så började en hund efter den andra att lägga sig ned, utmattade av alla intryck och allt nytt. Zac fortsatte utforska rummet och spana och hålla koll på Kicki (som ju skötte allt det roliga). Till syvende och sist, de sista fem minuterna – jag skämtar inte, just som Kicki börjar säga hejdå – DÅ lägger han sig ned självmant! Hallelujah! Så inte nog med att han kommer få massa träning på att fokusera i stökig miljö, träna nosen, utan han kommer få träna passivitet också. Win, win, win!

Än så länge så har vi inte börjat med några dofter, utan bara gjort hundarna intresserade av att använda nosen genom att de fått lukta på lådor med frolic. Vi får se hur det går nästa gång när vi ska börja använda eukalyptus.

Men det kommer nog gå vägen.

Sedan kommer vi rocka på det här, Zac och jag :D

Skall ≠ ouppfostrad

Posted on Updated on

”Åh, är han arg?”
”Voff, voff, på dig med.”
”Äsch, han vill bara hälsa.”
”Pssch! Psch! Du får se till att fostra den där!”

I mitt kvarter har vi två hundar jag aldrig hört skälla, och tanken slog mig här om dagen, den hypotetiska tanken att dessa två hundar skulle träffas. Skulle de då skälla på varandra? Antagligen inte. Dessa två hundar är av den sorten att de ska gå i kort koppel vid sina husses (hussors?) sidor och får inte göra ljud ifrån sig, än mindre lukta på saker och ting (befängda tanke! En hund som nosar på marken? Helt ofattbart!)

För en utomstående skulle dessa hundar säkert se genialiskt väluppfostrade ut och om man frågade gemene man (och kanske även majoriteten) så är det sådana här hundar som anses vara just väluppfostrade. Vill man se på något ouppfostrat så ska man då istället se på mitt bus, som flänger omkring på gräsmattan och luktar på allt han vill och pinkar på minsta fläck och drar förvisso inte i koppel, men att gå bredvid mig är i stort sett det tråkigaste som finns för min takt och vägen jag väljer att gå passar helt enkelt inte honom. Min hund kan också få för sig att skälla på andra hundar, beroende på sinnesstämning, dagsform, planeternas konstellation och vad han åt till frukost (vad det vill verka, fråga inte mig varför han skäller bara på vissa hundar och andra inte).

Zac skäller också när vi åker bil. Han skäller när det är något skoj på gång (som när vi packar väskan och han förstår att vi ska ut i skogen). Han skäller när någon kommer hem. Han skäller när vi tränar och jag är otydlig med vad jag vill och han måste berätta att han inte begriper ett dugg av vad jag försöker kommunicera. Min hund är en verbal hund, helt enkelt. Det har han alltid varit. Det kommer han alltid att vara.

Är han därför mindre uppfostrad än de hundar som inte skäller?

Möter vi en hund som Zac skäller på kan jag i vanlig samtalston be honom att ”men sluta, det låter så illa”. Jag kan också säga saker som ”äsch, du menar det ju inte ens själv” och ”ofta? Det är en chihuahua!” (Nej, jag skämtar, han har aldrig skällt på en chihuahua. Jag tror inte ens han ser dem). Poängen är i alla fall att han slutar att skälla när jag ber honom. Så pass uppfostrad är han och med tanke på vilken ras jag valt så skulle det vara helt hjärnsläppsdumt att kräva annat av honom.

Men det finns en slags spridd uppfattning om att en hund som skäller är en hund som inte är uppfostrad, vilket säkerligen stämmer i väldigt många fall. Skall är ett säkert tecken på stress (både positiv som negativ) och en hund som växt upp utan att veta hur den ska bete sig har antagligen en högre inneboende stress till följd av en känsla att behöva ta hand om sig själv och saknad av trygghet. Folk tycker också att skall är ett oljud som man ska minska omfattningen av, det är en olat som inte hör hemma hos andra än jakthundar eller vakthundar. Men jag tycker det är synd. För man stirrar sig blind på det där skällandet, man ser inte att hunden går fint i koppel, kommer på inkallning, kan gå lös, väntar på varsågod, gör som man ber den om och beter sig. Allt som verkar betyda något är att den skäller vid enstaka hundmöten, när den ska åka bil eller när man kommer hem med pizza (vem blir inte lycklig av pizza, liksom?)

Sedan kan man ju också fråga sig vilken hund som är lyckligast – den som får gå i kort koppel och inte läsa morgontidningen på promenaderna, springa och skutta eller ens kissa där den vill, eller den som får göra allt detta, men som dessutom kan släppa ut ett skall då eller då?

”Åh herreguuuud vad det går lååångsamt när du hela tiden ska fotaaaa, jag vill springaaa!”