pyrenean shepherd

Vikten (höhö) av att hålla vikten

Posted on Updated on

Den vackraste i hela vida världen <3

Det är ett känsligt ämne, den där vikten, både när det kommer till oss tvåbenta som när det gäller de fyrbenta. Vad man än tycker om övervikt hos oss människor, vare sig man vill ursäkta den, glorifiera den eller inte ens erkänna den, så måste man skilja mellan övervikt hos människor och hos våra djur, av uppenbara anledningar.

När djur är överviktiga blir det känsligt och genast personligt. För medan övervikt hos djur kan vittna om att de är ytterst bortskämda, är de bortskämda på fel sätt. De är så pass bortskämda att det nu istället hotar deras hälsa, och då är de inte bortskämda längre – då är vi inne och sniffar på det farliga ordet djurplågeri, som på alla plan är mångt mycket värre än ordet fetma.

Ett husdjur kan inte bestämma vad det ska äta. Vad den äter beror helt och utan undantag på dess ägare. Punkt. Det finns inga ursäkter för överviktiga djur, för medan man själv kan vara överviktig så är det bara en själv som i slutänden lider av det. Ingen annan lider av att en person bär omkring på extra kilon. Det påverkar inte dem.

Med ett husdjur gäller andra regler. I samma stund du skaffar ett djur, så tar du på dig ett ansvar, och det ansvaret kräver att du ser till djurets bästa. I alla avseenden och alltid. Ett husdjur kan inte bli överviktigt om inte du hjälper till och blir ett husdjur överviktigt så är det inte husdjurets fel. Det är ditt fel som ägare. Det finns inga ursäkter till detta och det finns inga bortförklaringar.

Därför är det känsligt. För det handlar om skuld och anklagelse. Och ingen människa är så snar att gå i försvarsställning när det handlar om skuldkänslor, för inga känslor får oss att må så dåligt som när vi känner oss skyldiga och plågas av dåligt samvete. I synnerhet om det är vår egen lättja eller okunskap som hindrar oss från att göra rätt.

Så när folk insinuerar att min hund är överviktig har jag tagit det väldigt personligt, inte för att det inte stämmer – Zac har burit på en onödig övervikt och det har inte varit någon annans fel än mitt – och ja, jag har också skyllt på yttre faktorer. Kastration, val av foder, brist på tid till motion, ”det är mest muskler” och ”de kan gott ha lite övervikt under vintern, så slipper de frysa”. Men trots att jag varit medveten om det, eller kanske just därför, har jag tagit mig illa vid när man sagt att han skulle behöva gå ned i vikt.

Men inte längre.

Varför?

För nu är vi på väg.

Här kommer något som kan likna en bortförklaring, men som snarare ska ses som hur det kan gå till när man vill sitt djur det bästa, men på helt fel sätt. När Zac kastrerades fick han fortsätta på sitt superfeta, energiproppade foder eftersom han varit underviktig större delen av livet i och med att han vägrade äta. Han tyckte inte om mat förut. Just nu, när man sitter med en hund som äter precis allt och blivit Världens Största Mattjuv Nummer Ett, är det ett så avlägset minne av en matvägrande hund att det känns underligt att skriva om det, men nej – Zac ville inte äta. I bästa fall åt han maten om man blandade ned lite extra gott i det (som leverpastej eller korv eller annat riktigt smarrigt), och nattmackan (portionen han fick på kvällen) kunde han lämna under hela natten, för att då och då ta ett par foderkulor att knapra på till morgonen kom.

Så, när han nu kastrerades så fortsatte han på detta foder, i denna mängd, med dessa smarriga tillskott, för jag tänkte att den där förändrade metabolismen kommer ju inte påverka honom, och om något så kommer det bara att lägga honom på rätt vikt. (Men mest av allt så tänkte jag nog inte alls, ärligt talat).

Ett bra tag senare visade vågen plötsligt 17 kilo, och det var så surrealistiskt att jag nog inte tog in det till en början. Zac ska inte väga 17 kilo. Det är för många kilon på hans kropp och leder. Och jag skämdes, som det sig borde, och jag skäms fortfarande för det, för än idag känns det som att jag hittar på ursäkter när jag bara vill förklara omständigheterna att det kunde gå så fel.

Herr 17,3 kilo i en bild som jag tycker om att kalla ”hur tusan gick det här till?”

Vi har kämpat länge med Zacs vikt. Han låg på det där sjuttonkilosstrecket länge och vägde, för helt plötsligt hade Zac inte bara aptit, utan han hade för mycket av den varan till och med. Vi bytte foder gång på gång, för att hitta ett som mättade bättre, men ingenting verkade fungera. Vi ökade motionen, men det gjorde honom bara mer hungrig så det gick på ett ut. Minskade vi portionerna stod magen tom och han kräktes galla istället.

Förra året gjorde vi en utredning hos ortopeden, för att kolla vad det var som bråkade med Zacs leder, och remiss till hundfysioterapeuten skickades. Vi började vattentraska, till en början två gånger i veckan, sedan en gång i veckan för att avsluta med en gång varannan vecka. Under den hösten började jag också tänka om vad gällde foder (foderinlägg kommer senare, stay tuned!). Det blev inte längre träningsgodis utöver måltiderna, utan tränade vi med godis drogs det bort från portionerna. Jag började kolla på ett foder med mycket mindre kolhydrater och mer proteiner och fett, för att hålla mättnadskänslan längre.

Från september till december förra året, gick Zac ned ett helt kilo. Sedan dess har han gått ned ytterligare ett halvt kilo, att idag väga 15,4 kilo. När han vägde som mest mätte han 17,3 kilo. Om vi omsätter det i mänskliga mått och proportioner har han alltså gått ned typ tio kilo, på ett år.

Det är fortfarande snäppet för mycket. Jag vill ha honom under femtonkilosstrecket för att vara helt nöjd, men vi stressar inte dit. Det känns som att det kommer helt naturligt nu, när vi tänkt om, och håller oss till detta nya tänk. Och det märks på honom, så himla mycket, att han har gått ned – vilket ökar på den där skammen men också motivationen att fortsätta. Hans nya energi och glädje och min skam tillsammans, hjälper att hålla oss på stigen till detta mycket mer hälsosamma liv, för mitt knas och min livsgnista, som ska leva och hålla i många år framöver :D


Vi avslutar med den senaste instagrambilden på snyggingen <3

Höstigt

Posted on Updated on

Taget i Kalvnäset, Uppland.
2015-10-25

Skall ≠ ouppfostrad

Posted on Updated on

”Åh, är han arg?”
”Voff, voff, på dig med.”
”Äsch, han vill bara hälsa.”
”Pssch! Psch! Du får se till att fostra den där!”

I mitt kvarter har vi två hundar jag aldrig hört skälla, och tanken slog mig här om dagen, den hypotetiska tanken att dessa två hundar skulle träffas. Skulle de då skälla på varandra? Antagligen inte. Dessa två hundar är av den sorten att de ska gå i kort koppel vid sina husses (hussors?) sidor och får inte göra ljud ifrån sig, än mindre lukta på saker och ting (befängda tanke! En hund som nosar på marken? Helt ofattbart!)

För en utomstående skulle dessa hundar säkert se genialiskt väluppfostrade ut och om man frågade gemene man (och kanske även majoriteten) så är det sådana här hundar som anses vara just väluppfostrade. Vill man se på något ouppfostrat så ska man då istället se på mitt bus, som flänger omkring på gräsmattan och luktar på allt han vill och pinkar på minsta fläck och drar förvisso inte i koppel, men att gå bredvid mig är i stort sett det tråkigaste som finns för min takt och vägen jag väljer att gå passar helt enkelt inte honom. Min hund kan också få för sig att skälla på andra hundar, beroende på sinnesstämning, dagsform, planeternas konstellation och vad han åt till frukost (vad det vill verka, fråga inte mig varför han skäller bara på vissa hundar och andra inte).

Zac skäller också när vi åker bil. Han skäller när det är något skoj på gång (som när vi packar väskan och han förstår att vi ska ut i skogen). Han skäller när någon kommer hem. Han skäller när vi tränar och jag är otydlig med vad jag vill och han måste berätta att han inte begriper ett dugg av vad jag försöker kommunicera. Min hund är en verbal hund, helt enkelt. Det har han alltid varit. Det kommer han alltid att vara.

Är han därför mindre uppfostrad än de hundar som inte skäller?

Möter vi en hund som Zac skäller på kan jag i vanlig samtalston be honom att ”men sluta, det låter så illa”. Jag kan också säga saker som ”äsch, du menar det ju inte ens själv” och ”ofta? Det är en chihuahua!” (Nej, jag skämtar, han har aldrig skällt på en chihuahua. Jag tror inte ens han ser dem). Poängen är i alla fall att han slutar att skälla när jag ber honom. Så pass uppfostrad är han och med tanke på vilken ras jag valt så skulle det vara helt hjärnsläppsdumt att kräva annat av honom.

Men det finns en slags spridd uppfattning om att en hund som skäller är en hund som inte är uppfostrad, vilket säkerligen stämmer i väldigt många fall. Skall är ett säkert tecken på stress (både positiv som negativ) och en hund som växt upp utan att veta hur den ska bete sig har antagligen en högre inneboende stress till följd av en känsla att behöva ta hand om sig själv och saknad av trygghet. Folk tycker också att skall är ett oljud som man ska minska omfattningen av, det är en olat som inte hör hemma hos andra än jakthundar eller vakthundar. Men jag tycker det är synd. För man stirrar sig blind på det där skällandet, man ser inte att hunden går fint i koppel, kommer på inkallning, kan gå lös, väntar på varsågod, gör som man ber den om och beter sig. Allt som verkar betyda något är att den skäller vid enstaka hundmöten, när den ska åka bil eller när man kommer hem med pizza (vem blir inte lycklig av pizza, liksom?)

Sedan kan man ju också fråga sig vilken hund som är lyckligast – den som får gå i kort koppel och inte läsa morgontidningen på promenaderna, springa och skutta eller ens kissa där den vill, eller den som får göra allt detta, men som dessutom kan släppa ut ett skall då eller då?

”Åh herreguuuud vad det går lååångsamt när du hela tiden ska fotaaaa, jag vill springaaa!”

Min nya bästa vän

Posted on Updated on

Så här är det, va’ – Zac drar inte i koppel. Han brukade göra det, en gång i tiden, och promenadsträckor som vanligtvis tog femton minuter tog istället fyrtiofem minuter att ta sig igenom, för jag tränade honom varje dag att inte dra. Något måste jag ha gjort bra, för än idag kan vi knalla promenad utan att han ligger flåsande i andra änden av kopplet (att gå den korta biten till bilen eller behöva vara kopplad i skogen är däremot helt omöjliga situationer att inte dra i, säger ju sig självt, ahem).

Han drar inte, så mycket är säkert.

Han rycker.

Så där att han travar till änden av kopplet och ligger där så att han känner att han inte kommer längre, och nosar och pinkar och inspekterar grässtrån och stirrar skeptiskt på löv, allt som hundar nu gör ute på promenaderna. Men, så kommer det en fläck eller ett löv eller ett grässtrå som är så där preciiiis utanför hans räckvidd.

Och då satsar han. Och rycker till.

På grund av detta så har jag fått muskelknutor i nacke och rygg, för antingen är jag ute med Zac som gör dessa störtdyk för att inte missa allt det sniffgoda, eller så är jag ute med honom och Bella och då ligger de båda på i koppel och med en sammanlagd vikt på 45 kilogram så omvandlas det till ganska så stor kraft när de båda kastar sig fram till samma fläck. Dessa muskelknutor har orsakat mig huvudvärk allt för länge nu, och uppenbarligen också bästa vännen (Bellas ägare), för en dag när jag skulle hämta min ena bästa vän som varit hos min andra bästa vän, hade jag fått en tredje bästa vän som gåva. Nämligen en sådan här finurlig grej:

! ! ! :D

Det är en elastisk förlängning som sitter mellan selen och kopplet, och ohmygodyouguys, vilken helgalen skillnad en sådan liten pryl gör! Zac kan göra sina små störtdyk och det känns knappt i armen och säkerligen minskar också stötarna i hans rygg och kropp av dessa egenheter han har för sig.

Den är f e n o m e n a l!

Som om den inte vore klockren vid promenader så fungerar den än bättre när vi cyklar, då jag kan ha händerna på styret och Zac kan sätta av utan det där rycket som också stöter till styret och får en att fara helt åt fanderns.

Om jag inte vore så fantismatiskt förtjust i mitt läderkoppel hade jag köpt ett helt koppel i resår, men samtidigt räcker denna mer än väl då jag samtidigt behöver den där bromsen när han får för sig att han har åsikter och hoppar fram och skäller på saker eller dyker ned i buskar efter grillade kycklingvingar som folk kastat över axeln i vårdslös, sluskaktig manér (ärligt talat, jag är så less på att höra det där knastrande ljudet av grillade kycklingben i käkarna av min hund, och oron att man ska få en perforerad hundtarm av eländet).

Bilden är lånad från Amazon och jag kan inte garantera dess kvalité. Min är åtminstone rejäl och stadig och riktigt tuff, men köpt i lokalbutik här i Uppsala B-)