pyrshep

Vårtecken!

Posted on Updated on

Det går lite trögt här på bloggen, vilket kan ses som underligt med tanke på att jag ”bara” går hemma om dagarna och fixar med exjobbet, men när man väl hamnar efter blir det plötsligt så mycket man sedan vill prata om, att man drar sig för att skriva något av den anledningen.

Så istället för att dra upp allt som hänt och Arthurs utveckling, så kommer här en radda med bilder från i lördags, då vi åkte ut till Oxhagen och blev skrämda av vildsvinsspår och fikade på Storvretaåsen innan vi badade i bäck och åkte hem. I stort sett. Killarna hade det jättekul ihop – de börjar få ett jättefint utbyte sinsemellan, där den ene följer efter den andre när den är något på spåret, och den andre hoppar efter den ene när den har hittat något spännande.

Och för en gångs skull lyckades jag fånga deras lek på bild! Arthur ser helt skräckslagen ut på vissa av bilderna, men kan försäkra er om att det var han rakt inte! Zac-utan-kondis fick knappt en lugn stund då han försökte hämta andan, för då var Arthur framme igen och eggade honom till att springa ett par varv till.

Sa ju det – de kommer bli bästa vänner dessa två tokskallar <3

Årets första blåsippor!

_MG_4022

Mitt alltid gladaste hjärta <3
(Med lillhjärtat hack i häl efter)_MG_4032

Han är på väg att bli så galet fantastiskt snygg alltså. Om jag får säga så själv.

_MG_4033

Så vidunderligt stor den vida världen är, när man är så fantismatiskt liten…

_MG_4039

Vatten är en STOR favorit hos den lilla. Vattendrag och vattenpölar…
Ska bli intressant att se vad han tycker om hundbadet sedan.

_MG_4057

Sen var de igång! Hade helt fel objektiv (50mm bara) och Arthur är aaaalldeles för snabb för min kamera xD

_MG_4058

Zacs taktik att skaffa sig själv papillonöron för att lura Arthur närmre fungerade dåligt…

_MG_4073

”Shit shit shit shit shit shit shit…”

_MG_4084

Vattenpaus.
(Och Zac har redan samlat på sig attiraljer i pälsen)

_MG_4091

Kallt om tassarna ;)

Tips och trix att få ut så mycket godis som möjligt, en guide av Zac

Posted on Updated on

Här följer en kort redogörelse av en av huvudpersonerna i denna blogg.

”För nio år sedan kom ett litet, litet knyte till världen. Minst i kullen, men först på benen att ställa till med otyg och otingad fram till dess en tjugoårig tjej från Uppsala kastade sig över honom. Det lilla knytet var jag, så med nio år i bagaget kan ni förstå vidden av min erfarenhet i dessa särskilda spörsmål.

Vad ni främst behöver veta är att jag älskar godis. Jag älskar allt som går att äta. Förut ratade jag det mesta, men nu har jag insett att allt, till och med isbergssallad, broccoli och råa morötter, är så in i bombens gott. Tyvärr så räcker ju maten inte särskilt långt som jag får, utan den tar slut ganska snabbt. Jag är säker på att det finns fler hundkamrater där ute som känner igen sig i detta tragiska scenario, och därför tänkte jag dra upp lite exempel på hur man som gatusmart byracka på snart nio år fyllda, kan lura till sig mer godis eller mer mat. Så lyss opp!

För det första – bor du tillsammans med mer än en människa, spela ut dem mot varandra. I synnerhet om den ena börjar sitt jobb tidigare än den andra. Då går du till den som vaknar först och ser så utmärglad och hungrig ut att den ger dig frukost. När frukosten är uppäten kan du gå och lägga dig igen, för det är ingen idé att tigga till sig mer – de har så bråttom till jobbet att de inte ens hinner ut med en. Nej, då går du och lägger dig och sover ett slag, tills person nummer två vaknar. Nu gäller det att inte verka för mätt (hah! Som om det vore ett problem?) och följa efter personen i hälarna, och sedan slå på den tomma matskålen och se lika utmärglad ut som tidigare. Ibland verkar personerna kunna ha kommunicerat sinsemellan utan att jag hört det, för det händer tyvärr att det här tricket inte fungerar – men, om det blivit brist i deras kommunikation kan du vara säker på att du får en till frukost serverad! Katching!

För det andra – får du ett tuggben någon gång eller något som är ämnat just dig, det vill säga, inget som någon annan kommer äta upp för dig, så har jag ännu ett smaskigt trick att ta till. Ta tacksamt emot vad du nu än får, säg, ett grisöra. Bär detta utom synhåll för de övriga, liksom du var till att äta upp det. Vänta ett par sekunder, lämna det bakom dig (detta är lugnt, om du inte råkar ha kompiskonkurrens hemma, för mig händer det bara ibland att jag blir av med saker till Bella) och gå tillbaka till personen. Nu kommer de tro att du ätit upp din sak (reds. anm. Nej, det tror vi aldrig, man kan inte äta upp ett tuggben/grisöra på ett par sekunder) och då kan du tigga till dig något som de kanske äter, kanten på en bit macka eller lite sallad eller vad de nu själva tuggar på. När du sedan ser att de ätit upp och det finns ingenting kvar de kan bjuda på, så kan du återvända till det du gömde undan. Tada! Win-win, för mig då.

En tredje grej fungerar kanske inte för alla, men det fungerar för mig. När jag var yngre (och fortfarande ibland) så kunde jag tycka att vissa människor var läskiga. Och eftersom allt läskigt måste konfronteras, så att det blir varse att det är läskigt och det borde sluta vara läskigt, så skällde jag helt enkelt ut dem. För att sätta dem på plats. Detta uppskattade inte matte, som började be mig att säga till innan jag började skälla. Ja, så snart jag såg det som var läskigt eller udda skulle jag säga till henne. Då fick jag godis. Idag är det inte särskilt mycket som är läskigt, men vet jag att matte har godis i fickan och om jag är lite extra hungrig, så kan jag använda mitt supersnille och skälla ett par gånger på folk, bara för att få godis vid nästa möte när jag inte gör det. Eller så kan jag låtsas bli rädd av andra grejer som egentligen inte är läskigt alls. Briljant, eller hur? Sådant krävs det ett supersnille till.

I samma veva kan jag tipsa om att hoppa upp på saker – matte älskar när jag balanserar på grejer, och det brukar vara ett smidigt och enkelt sätt att få en godisbit.

Eller när man träffar andra hundar! Vissa tycker jag är asläskiga, och de måste jag ju skrika på så att de förstår att de ska hålla sig på sin sida. Andra måste jag ropa på, så att matte förstår att jag vill hälsa och så att de ser mig (för de är så himla söta, så vill ju inte råka gå förbi utan att få säga hej). Vissa bryr jag mig inte om, men det är här det smarta kommer in. Om du skäller på en annan hund, det behöver inte ens vara med känsla, och får din matte att be att man ska vara tyst, så får du godis på det sättet med. Förstå hur smidigt! Bara att gruffa lite, vare sig du bryr dig om den andra hunden eller inte, så får man godis – hur enkelt som helst!

En annan och den sista grejen som jag tycker fungerar absolut bäst, det är när personerna sitter vid matbordet och äter middag. Man själv har ju redan ätit upp sin, för det går ju så snabbt, och sen ska man bara sitta där och stirra på dem medan de äter. Jag har märkt att det inte är någon idé att börja be om allmosor förrän de börjar skrapa besticken mot tallrikarna, så till dess brukar jag ligga bredvid och inte märkas. Men så snart de ätit upp så är jag där! Sittande vid sidan av bordet. Ibland så får jag bara för att jag är så hejdundrans söt (kan ju vem som helst se), men emellanåt krävs det lite mer sinnesrikedom. Jag tänker nu inte avslöja hur mina tankar går när jag väljer ut mina offer, men har du tur så har du en stor lägenhet eller hus som du kan hitta massa saker i. Ta något du kan bära eller släpa, och så bär du det till matbordet. Om du har tur har du tagit något som du inte får, och då vill de genast ha tillbaka saken. Sätt dig då en bit bort och låtsas som att du inte begriper vad de pratar om, till dess de blir så frustrerade att de tar upp en matbit eller något att betala med, varpå du kan lämna över grejen (lugn bara, det finns mycket mer i lägenheten du kan hämta!).

Om det skulle vara så att de inte går på dina knipsluga knep (vilket händer även den bäste, nämligen mig, tro mig) så skit i att bära sakerna till dem. Du kan för all del gå in och visa vad du har,  men om de inte bryr sig så ta med dig saken in i nästa rum och de kommer snart ropa på dig. Denna effekt blir extra stor om du har ett förflutet i att ha sönder saker, förstås.

Det var mina superbriljanta tips och tricks för alla godissugna hundar där ute i cybervärlden! Håll till godo!”

– Mr Zac-Zacharia-Zac-A-Roo, a.k.a herr Bus, numera erkänd som Grisen

Att balansera på saker utomhus är också det ett ypperligt tillfälle att både ha skoj och få godis på samma gång!

Att ta det onda med det goda

Posted on Updated on

Saken är den – Zac har artros i ett av sina ben.

Jag har skrivit om det tidigare, men det är själva utgångspunkten för kvällens tankar. Han har artros i sin vänstra has och i sitt vänstra knä. Vi har för detta fått övningar att göra av hundfysioterapeut, för att hålla benet korrekt musklat och rörligt, så att det inte blir stelt och smärtar.

Jag har också skrivit om Zacs vikt och hur hans bättrade sådana har en positiv inverkan på hans övriga liv. I detta övriga liv ingår då hans humör och framförallt hans energi. Kombinerar man dessa två, får man en galenpanna till knastok som har ett lite sämre ben att vara galen på, ett ben denne knastok inte tänker på att han har. Det är min uppgift, nämligen.

När vi åker till skogen så springer Zac, som vanligt, som en idiot. Och jag menar då inte som en idiot, utan som en idiot. Han ligger som ett streck i luften, än hit och än dit, och flyger över stockar och stenar och halt underlag och snubbliga rötter och lömska gångbrädor som små tassar kan fastna i. Han är ju en stadshund, i det avseende att han alltid håller sig på stigen, men med Bellas inflytande har han vågat sig av stigarna för att upptäcka skogen bredvid stigen lite mer (till en mattes enorma förskräckelse för där finns det ju än mer att fastna i och bryta benen på).

Det har sällan varit ett problem, för Zac har under de senaste åren tagit det liiiite lugnare i skogen. Lite. Lagom så att mitt oroliga hjärta sluppit hotet av hjärtinfarkt, åtminstone. Men med viktminskningen så har energin tydligen återvänt, för nu går det inte att få hejd på honom och hans exalterade lycka är lika total som smittande.

Tekniskt sett skulle jag kunna gå med honom kopplad i skogen eller träna honom att döda all glädje och energi och bara tråktrava på stigen. Men vad är då poängen med att gå i skogen? Han måste ju sträcka ut sig, han måste bli av med all sin bergerenergi, han måste få hålla igång och vara galen, för galen är vad han blev född att bli och det kan ingen ta ifrån honom.

Men, när vi sedan kommer hem och tar det lugnt ett slag, händer det att det där trilskande benet är stelt. Och det det gör ont ända in i sinusknutan på mig att behöva se det. Det är inte alla gånger, och det är inte alltid illa – men varje gång slås jag, även om det är väldigt kort, av tanken om det är värt det.

Är det värt att se honom så pass lycklig och springa av sig all energi och den halvmillånga slipstungan utfälld konstant och ögonen gnistrande och öronen spetsade och svansen i konstant propellerande… när jag vet att han kan bli stel i benet när vi kommer hem sedan och han får ligga och vila ett slag?

Jag har ännu inget svar på dessa dilemman, men jag har ett par tankar som hjälper mig att komma tillrätta när det är som värst. 1) Bara för att han är stel i benet, behöver han inte ha ont i det. Och 2) man kan inte vara vid liv bara för att leva, det måste ha en mening också. Utan att få springa i skogen så kommer livet sakna mening för Zac OCH för mig, och så länge benet bara är stelt och inte smärtande så kommer vi fortsätta att gå i skogen.

Det är i skogen vi hör hemma, trots allt :D

Vikten (höhö) av att hålla vikten

Posted on Updated on

Den vackraste i hela vida världen <3

Det är ett känsligt ämne, den där vikten, både när det kommer till oss tvåbenta som när det gäller de fyrbenta. Vad man än tycker om övervikt hos oss människor, vare sig man vill ursäkta den, glorifiera den eller inte ens erkänna den, så måste man skilja mellan övervikt hos människor och hos våra djur, av uppenbara anledningar.

När djur är överviktiga blir det känsligt och genast personligt. För medan övervikt hos djur kan vittna om att de är ytterst bortskämda, är de bortskämda på fel sätt. De är så pass bortskämda att det nu istället hotar deras hälsa, och då är de inte bortskämda längre – då är vi inne och sniffar på det farliga ordet djurplågeri, som på alla plan är mångt mycket värre än ordet fetma.

Ett husdjur kan inte bestämma vad det ska äta. Vad den äter beror helt och utan undantag på dess ägare. Punkt. Det finns inga ursäkter för överviktiga djur, för medan man själv kan vara överviktig så är det bara en själv som i slutänden lider av det. Ingen annan lider av att en person bär omkring på extra kilon. Det påverkar inte dem.

Med ett husdjur gäller andra regler. I samma stund du skaffar ett djur, så tar du på dig ett ansvar, och det ansvaret kräver att du ser till djurets bästa. I alla avseenden och alltid. Ett husdjur kan inte bli överviktigt om inte du hjälper till och blir ett husdjur överviktigt så är det inte husdjurets fel. Det är ditt fel som ägare. Det finns inga ursäkter till detta och det finns inga bortförklaringar.

Därför är det känsligt. För det handlar om skuld och anklagelse. Och ingen människa är så snar att gå i försvarsställning när det handlar om skuldkänslor, för inga känslor får oss att må så dåligt som när vi känner oss skyldiga och plågas av dåligt samvete. I synnerhet om det är vår egen lättja eller okunskap som hindrar oss från att göra rätt.

Så när folk insinuerar att min hund är överviktig har jag tagit det väldigt personligt, inte för att det inte stämmer – Zac har burit på en onödig övervikt och det har inte varit någon annans fel än mitt – och ja, jag har också skyllt på yttre faktorer. Kastration, val av foder, brist på tid till motion, ”det är mest muskler” och ”de kan gott ha lite övervikt under vintern, så slipper de frysa”. Men trots att jag varit medveten om det, eller kanske just därför, har jag tagit mig illa vid när man sagt att han skulle behöva gå ned i vikt.

Men inte längre.

Varför?

För nu är vi på väg.

Här kommer något som kan likna en bortförklaring, men som snarare ska ses som hur det kan gå till när man vill sitt djur det bästa, men på helt fel sätt. När Zac kastrerades fick han fortsätta på sitt superfeta, energiproppade foder eftersom han varit underviktig större delen av livet i och med att han vägrade äta. Han tyckte inte om mat förut. Just nu, när man sitter med en hund som äter precis allt och blivit Världens Största Mattjuv Nummer Ett, är det ett så avlägset minne av en matvägrande hund att det känns underligt att skriva om det, men nej – Zac ville inte äta. I bästa fall åt han maten om man blandade ned lite extra gott i det (som leverpastej eller korv eller annat riktigt smarrigt), och nattmackan (portionen han fick på kvällen) kunde han lämna under hela natten, för att då och då ta ett par foderkulor att knapra på till morgonen kom.

Så, när han nu kastrerades så fortsatte han på detta foder, i denna mängd, med dessa smarriga tillskott, för jag tänkte att den där förändrade metabolismen kommer ju inte påverka honom, och om något så kommer det bara att lägga honom på rätt vikt. (Men mest av allt så tänkte jag nog inte alls, ärligt talat).

Ett bra tag senare visade vågen plötsligt 17 kilo, och det var så surrealistiskt att jag nog inte tog in det till en början. Zac ska inte väga 17 kilo. Det är för många kilon på hans kropp och leder. Och jag skämdes, som det sig borde, och jag skäms fortfarande för det, för än idag känns det som att jag hittar på ursäkter när jag bara vill förklara omständigheterna att det kunde gå så fel.

Herr 17,3 kilo i en bild som jag tycker om att kalla ”hur tusan gick det här till?”

Vi har kämpat länge med Zacs vikt. Han låg på det där sjuttonkilosstrecket länge och vägde, för helt plötsligt hade Zac inte bara aptit, utan han hade för mycket av den varan till och med. Vi bytte foder gång på gång, för att hitta ett som mättade bättre, men ingenting verkade fungera. Vi ökade motionen, men det gjorde honom bara mer hungrig så det gick på ett ut. Minskade vi portionerna stod magen tom och han kräktes galla istället.

Förra året gjorde vi en utredning hos ortopeden, för att kolla vad det var som bråkade med Zacs leder, och remiss till hundfysioterapeuten skickades. Vi började vattentraska, till en början två gånger i veckan, sedan en gång i veckan för att avsluta med en gång varannan vecka. Under den hösten började jag också tänka om vad gällde foder (foderinlägg kommer senare, stay tuned!). Det blev inte längre träningsgodis utöver måltiderna, utan tränade vi med godis drogs det bort från portionerna. Jag började kolla på ett foder med mycket mindre kolhydrater och mer proteiner och fett, för att hålla mättnadskänslan längre.

Från september till december förra året, gick Zac ned ett helt kilo. Sedan dess har han gått ned ytterligare ett halvt kilo, att idag väga 15,4 kilo. När han vägde som mest mätte han 17,3 kilo. Om vi omsätter det i mänskliga mått och proportioner har han alltså gått ned typ tio kilo, på ett år.

Det är fortfarande snäppet för mycket. Jag vill ha honom under femtonkilosstrecket för att vara helt nöjd, men vi stressar inte dit. Det känns som att det kommer helt naturligt nu, när vi tänkt om, och håller oss till detta nya tänk. Och det märks på honom, så himla mycket, att han har gått ned – vilket ökar på den där skammen men också motivationen att fortsätta. Hans nya energi och glädje och min skam tillsammans, hjälper att hålla oss på stigen till detta mycket mer hälsosamma liv, för mitt knas och min livsgnista, som ska leva och hålla i många år framöver :D


Vi avslutar med den senaste instagrambilden på snyggingen <3

Höstigt

Posted on Updated on

Taget i Kalvnäset, Uppland.
2015-10-25