träning

Nu är vi igång!

Posted on

Jajemän! Nu har vi passerat den första veckan i vårt nya liv ;) Kanske så kraftigt behöver man inte ta i, men åtminstone känns det som så. Arthur och jag har nämligen gått en intensivkurs i nybörjaragility hos Hundhjälpen. Jag bad om förslag på agilityläger för absoluta nybörjare och blev tipsad om den här sommarkursen, som vi då senare anmälde oss till. Jag och Arthur.

Arthur är över arton månader och tekniskt sett hade vi kunnat tränat så pass att istället för att börja på kurs, hade vi kunnat ställa upp på faktiskt tävling. Men Arthur har alls inte varit på den nivån, och det är först nu under våren han börjat visa intresse för att träna och få utmaningar. Hitintills har allt vårt krut och fokus legat vid att få en dräglig vardag, med en äldre herre med skadat korsband, och en överenergisk unghund som tror sig äga världen och som högtidligen skitit i allt vad du heter och är.

Jag anmälde mig en vecka innan kursstart, vilket egentligen var perfekt för då hann jag inte arbeta upp en massa nervositet och ”tänk om”-tankar. Vi blev fyra stycken på kursen, helt lagom många om jag får säga så själv, och Arthur överraskade många gånger om genom att kunna hålla fokus vid mig, fastän man såg på hela fjanten hur varje fiber i hans kropp ville springa och pussa på de andra hundarna xD

Efter första träningspasset hade jag en klump i halsen av glädje. För den lycka som Arthur utstrålat, och den förväntansfulla blicken han gav mig där på planen, hade jag inte fått känna på dittills <3 Han hade överraskat så stort och han fortsatte att överraska hela veckan. Trots stekande värme så kämpade han på, fem dagar i rad, och tog sig över hinder och genom tunnlar, tränade kontaktfält och hopptekniker – och jag har aldrig varit stoltare över honom! <3

Plötsligt känns inte den där tanken på att ha en agilityhund särskilt främmande. Plötsligt har vi både verktyg och kunskaper att kunna börja arbeta fram en grund. Plötsligt har jag en hund som jag kommit oerhört nära på bara en vecka, och som jag kunnat visa mer tillit till. Att våga lita på honom. Våga tro på att han kan. För han kan, mycket mer än vad jag tror, och det visar han åter och åter igen!

Mitt älskade lilla puttifnask <3 Det är så mycket allt eller inget med honom – antingen är det 200% eller så är det 0%, antingen går det helt strålande bra eller så är det katastrof. Det finns absolut inget mellanläge på den här killen, och det ska bli så roligt att lära mig hur han fungerar och sakta forma ihop oss till en enhetlig, härlig relation.

Jag MÅSTE komma ihåg att Arthur BARA är arton månader. Jag KAN inte förvänta mig samma saker som jag förväntar mig av Zac, som haft över tio år på sig att förfina precis allt som är livskunskaper och erfarenheter. Jag är dock glad att jag verkligen väntade in Arthur och kände av honom, att jag inte anmälde oss till kurs tidigare, för han hade definitivt inte klarat detta för ett halvår sedan. Den här våren har varit så fantastiskt utmattande och utvecklande för oss båda, och det är först nu som vi båda nått en punkt där vi kan samarbeta och ha skoj tillsammans :D

Nu ska det bara fixas medlemskap och försöka fiska lite träningskompisar, så himlarns! Nu kör vi! :D

Nosework – första tillfället

Posted on Updated on

När man varit duktig och spenderat nästan två timmar i samma rum som fem andra hundar, och dessutom behövt fokusera sig och träna, men framförallt använda nosen … Ja, då blir man så här trött <3

Idag hade vi första tillfället på vår noseworkkurs vi anmält oss till vid Hundens Hus här i Uppsala, med den alltid så underbara Kicki Renlund som ledare. Ärligt talat? Jag hade noll och ingen aning om vad nosework gick ut på när jag anmälde mig och kom dit – jag antog att det hade någonting med att nosa och markera att göra, men jag visste inget mer än så.

Och i stort sett är det ju det, nosa och markera, samtidigt som det är så mycket mer. Jag har inte haft så här roligt och intressant på jättelänge! Att kunna träna med Zac, något som faktiskt utmanar honom (för trick och sådant lär han sig på tre klick, så det är (i brist på bättre ord för det) skittrist att träna sådana saker med honom då det inte finns någon egentlig utmaning i det) är helt guld värt. Han älskar att använda nosen, personspår är det bästa han vet, så att koncentrera detta till något kort och fokuserat som det här verkar vara… *kysser fingertopparna* Detta kommer bli så bra!

Som vanligt så kunde Zac inte ta det lugnt en sekund ens. Allteftersom tiden gick så började en hund efter den andra att lägga sig ned, utmattade av alla intryck och allt nytt. Zac fortsatte utforska rummet och spana och hålla koll på Kicki (som ju skötte allt det roliga). Till syvende och sist, de sista fem minuterna – jag skämtar inte, just som Kicki börjar säga hejdå – DÅ lägger han sig ned självmant! Hallelujah! Så inte nog med att han kommer få massa träning på att fokusera i stökig miljö, träna nosen, utan han kommer få träna passivitet också. Win, win, win!

Än så länge så har vi inte börjat med några dofter, utan bara gjort hundarna intresserade av att använda nosen genom att de fått lukta på lådor med frolic. Vi får se hur det går nästa gång när vi ska börja använda eukalyptus.

Men det kommer nog gå vägen.

Sedan kommer vi rocka på det här, Zac och jag :D