Allmänt

Nu är den här, den där värmen

Posted on

Sommaren har varit helt perfekt hittills. Ljummen, sval, lite regn, lite blåst, helt… helt svenskt lagom, helt enkelt. Men så klart får sådan lycka inte vara för evigt. Idag har det varit sådan där jobbig värme som varken jag eller herr Hund är särskilt förtjusta i, ändå var vi mot bättre vetande ute i över två timmar i morse. Både han och jag var utslagna och urlakade när vi väl var hemma igen, men vi tog en tripp förbi Arken Zoo åtminstone och skaffade oss lite skoj som kommer på bild först imorgon, för strax börjar fotbollen och det får man ju inte missa ;)

Captain’s log, stardate 12-03-22

Posted on Updated on

Som ni kan ha märkt har det inte varit någon uppdatering här på zic-zac på… ett… smått(?) tag nu. För att göra en väldigt lång och komplicerad historia så kort och rolig som möjligt bryter vi ned omständigheterna i att

1) halva vår lägenhet råkade ut för en fuktskada vilket berövade oss på ett rum, hallen och (till att börja med) dusch och toalett. Allt vi hade i dessa rum knökades in i vardagsrummet, som redan från början knappast var särskilt stort, och tre personer i en rymlig fyra, trängdes ihop i en mycket stökig och ogästvänlig trea.

2) För att undvika att äta upp varandra av ren frustration och för att vi hade en fläkt som stod på dygnet runt för att torka ut fuktskadan (detta sedan mitten av januari, märk väl), samt hade hantverkare, rörmokare, fastighetssnubbar, betongarbetare och dylikt som sprang likt myror fram och tillbaka i vår lägenhet, tog Zac och jag vårt pick och pack och bosatte oss i brors lägenhet i Sala.

3) Här i Sala görs det inte särskilt mycket förutom att ta tillvara på att vi har världens längsta vandringsleder rakt över gatan och förmånen att springa i skogen varje dag. Våra morgonpromenader ligger på mellan en och två timmar i kuperad terräng, och på eftermiddagarna tar vi längre promenader än så. Så ni kan mycket väl ana vilken herre som är tämligen nöjd här hemma. Låt oss säga att jag vet en som inte hade tackat nej till att vara landsbygdshund på heltid. Det märks på Zac att han gillar det här; hans osäkerhet med andra hundar har klingat av helt i och med att de flesta hundar vi möter här är väldigt avslappnade och trevliga.

4) Plus att det jobbas på examenarbete och körkort för fulla muggar, och helgerna pendlar vi in till Uppsala för att arbeta.

Där har ni en inte fullt så lyckad sammanfattning av läget. Så här kommer en till sammanfattning av annat slag. Jag drog inspiration av Ylva med Urax när hon klippte ned Urax. Nu när vi blivit med skog så blir pälsen plötsligt så mycket mer märkbar, framförallt när man dagligen kliver på grankvistar och taggbollar och hittar frön och gräs i hela huset.

Och eftersom bilder säger mer än tusen ord, behöver jag bara inleda med ett före:

…och efter:

Blev jag nöjd? Något så förskräckligt, ska ni veta. Blev Zac nöjd? Vem vet – jag tror inte ens han är medveten om att han har päls, än mindre att han har nu har litet mindre av den varan. Däremot har vi helt slutat behöva stanna på promenaderna för att plocka kvistar ur rumpan på honom och kardborrsbollar mellan tårna, vilket ger mer tid för att springa som en idiot, så nog är han tacksam alltid, även om han säkert inte vet varför.

Han är ett snyggt stycke hund i alla fall och här på landsbygden får vi massa beröm och frågor om rasen. I lägenheten har han hittat ett helt nytt sätt att tricksa till sig godis och uppskattning också; bror har nämligen ett brevinkast. Detta godisalstrande under! Så snart posten kommer far han till dörren, apporterar mig ett brev, får en klapp, hämtar ett till brev, får en till klapp och hämtar ett tredje brev och får lek. Är det något en berger är, så är det definitivt att vara opportunistisk. Här försitts verkligen ingen chans till att visa sin genialitet.

Så särskilt smart var han å andra sidan inte när han gick genom isen, en lite chockartad incident som vi kan dra i samma typ av korta ordalag som här ovanför. Eftersom vi bor i Sala nu så går många av våra promenadstrån längsmed dammar och bäckar och åar. Jag har varit pedantiskt noga med att Zac inte alls får gå på isen, inte ens om där redan finns däckspår, för jag vill inte ha det i honom att han far upp och ned från stig på is och upp igen. Likväl, här om veckan stannade jag för att fota och förlorade uppsyn av trasselsudden. I periferin ser jag hur han traskat rakt ut på isen och hinner precis ropa hans namn innan han så klart går igenom.

Jag slänger av mig kameran samtidigt som jag vrålar åt honom att hålla sig stilla – tack och lov för väldrillad hund, säger jag bara. Så där hänger han, på armbågarna över iskanten, och jag hittar toppen av en sten jag kan ställa mig på för att få fatt på hans sele och slita upp honom. Nu vet inte jag varken hur djupt eller strömt det var just där, men det är knappast en särskilt angenäm upplevelse att se sin hund åka genom isen och med panik försöka komma upp utan att lyckas, oavsett. Vi blev nog båda lika chockade, och när vi gick samma sträcka någon dag senare skulle han så klart ned och kolla in läget på platsen (det är så han är, trots allt, han måste undersöka sådant som skrämt honom), så ärrad har han ändå inte blivit.

En sak är dock himlans säker; thank god för att han hade sele på sig. Många pratar om att man ska ta av dem sele när de springer i skogen. I say no way, José. Det är inte första gången selen räddat honom nu när han sprungit i skog. Halsband kan jag förstå, då det kan fastna och strypa honom; men om selen sitter rätt kan den inte strypa honom. Och i det här fallet var det himla skönt att ha något att gripa tag i, som inte var pälsen på en sexton kilo tung hund.

Och med det avslutar vi det hela med lite bilder på knasten, eftersom allt detta ändå, till syvende och sist, handlar om ingen mindre än herrn själv.

PS, jag älskar hur han har tre olika selar på dessa bilder. Jag börjar så smått känna mig som en materialist. Det är lite illa tror jag.

När vi ändå är inne på det gamla…

Posted on Updated on

…kan vi berätta det senaste också. Igår hade jag mina kängor på mig i elva timmar. Detta för att vi tog en tur ned till Skövde, tur och retur, för att lämna av bror som bor där. Yes, ni läste helt rätt. Skövde. Staden där jag och Zac bodde i, i tre och ett halvt år av våra liv. Staden vi för det mesta hatade. Inte för att det är något större fel på staden i sig, utan för att det är en oerhört trist stad att bo i när man är hundägare – alla gångvägar går precis invid högtrafikerade gator och alla hundägare verkade helt oansvariga och opålitliga. Jepp, det var nere i Skövde samtliga hundpåhopp skedde, alltid med Zac kopplad och alltid med den andra hunden lös och med en ägare som hade noll kontroll. Det var där hans osäkerhet mot andra hundar bara byggdes att bli större, tack vare andra människors trista brist på hänsyn.

Men, när man nu gick där igår var det ändå svårt att inte längta tillbaka. För trots alla trista grejer så är det bara det positiva som dröjer sig kvar. För det är så minnet fungerar. Man minns bara det roliga.

Något annat som var roligt var dels att möta kompisen man lämnade kvar där nere när hela klassen bröt upp och spred ut sig över landet, och dels att se skillnaden på Zac. Nu från då. Det gillar jag, att kunna återgå till miljöer eller situationer från tidigare och verkligen se skillnaden. För det är då skillnaderna blir så mycket större, på något sätt. Mer märkbara.

Igår gick Zac lös nittio procent av tiden, just för att det senaste året har han mognat så enormt. Han är fortfarande det där galna bergerbatteriet med raketmotorer inbyggda i tassarna, men han litar mer på mig, jag litar mer på honom, han lyssnar mer på mig och jag låter honom ha större ansvar. Det känns skönt, om inget mindre än fantastiskt att ha en sådan hund. Och i korta stunder av högmod kan jag faktiskt, till och med, vara stolt över att det är jag och ingen annan som tränat, fostrat och kämpat för att komma hit där vi är idag. Fyra och ett halvt år av daglig träning och ihärdig kontinuitet, med långlina och fickor fulla med godis, och äntligen har min osäkra hund och jag kommit dit vi kämpat för att nå.

Och det blev så tydligt, på något sätt, när vi var i Skövde. När vi gick på vägar vi gick i över tre år. Utan att behöva hoppa över långlina, utan att behöva oroa sig för människor eller hundar. I full tilltro och tillit till min fyrbenta vän.

Japp. Det är så det ska vara.

Ny tid, gamla minnen

Posted on

Idag tittade jag förbi Fridas fina hemsida. Varför vet jag inte. Jag såg en tollare som hette Madicken i en hundfotogrupp jag är med i och kom att tänka på henne antagligen. Har suttit och läst igenom en hel del inlägg i hennes blogg nu och tårarna bara rinner. Livet har alltid varit orättvist, det lärde man sig när man var liten, det är vad man dagligen försöker förlika sig med när man är vuxen – men det är ändå ingenting man accepterar när någon dör.

Det finns så många människor där ute i den vida, sju miljarder stora världen, som inte förtjänar att finnas till. Jo, så är det faktiskt. Sådana människor finns det, även om det är fult att säga. Ändå är det de fina, de underbara, de glada, de stora glädjespridarna och de som får ut mest av sitt liv … som försvinner först.

Det finns ingen rättvisa i det. Ingen alls. Frida var lika gammal som jag är nu när hon gick bort och jag känner mig (ganska ofta) fortfarande som ”bara barnet”. Jag har inte ens börjat leva mitt liv, känns det som. Varför avslutades det då för henne?

Frida var en otroligt snäll och klok människa. Varje gång vi träffades skrattade vi väldigt mycket och hon lugnade mig när jag, som förstagångshundägare, började noja mig med min galenhund, som på den tiden hade en hel del olater och beteenden som ibland gjorde vardagen till en cirkus.

Framförallt, varje gång jag ser på Zac, och Zac ser på mig – varje gång jag säger något och han förstår, på det där ordlösa sättet som ändå är fulländat samförstånd – varje gång jag tänker på att Zac nu är fem år gammal och vi har kommit så himla långt, han och jag – då tänker jag på Frida. När vi umgicks så var jag så glad, just för att jag tyckte att Zacs och min relation var så fin. Frida svarade med ett leende att hon förstod. Hon förstod precis. Sedan berättade hon att det bara skulle bli bättre, och vårt band skulle bara bli starkare.

Jag trodde henne inte då. Jag trodde inte det skulle bli bättre.

…men det blev det. Och det är när sådana små dagliga insikter görs, som tankarna återgår till Frida. Frida med fluffbollarna. En av de absolut snällaste och trevligaste och roligaste människorna jag haft äran att känna, och träffa, och fått skratta med, och fått umgås med.

Och då slår tanken mig igen. Hur livet är så där orättvis. Det var det när man var liten och nu, efter tjugofem år i livet, är livet det fortfarande. Och det är så dumt, så enormt dumt, så fasligt dumt, så urbota idiotiskt dumt, att det är de finaste människorna som råkar ut för den där orättvisan.

Fast, det är väl kanske därför den kallas just för orättvisa.

Vila i frid, finaste Frida. Du är fortfarande väldigt saknad.