Zac

Captain’s log, stardate 12-03-22

Posted on Updated on

Som ni kan ha märkt har det inte varit någon uppdatering här på zic-zac på… ett… smått(?) tag nu. För att göra en väldigt lång och komplicerad historia så kort och rolig som möjligt bryter vi ned omständigheterna i att

1) halva vår lägenhet råkade ut för en fuktskada vilket berövade oss på ett rum, hallen och (till att börja med) dusch och toalett. Allt vi hade i dessa rum knökades in i vardagsrummet, som redan från början knappast var särskilt stort, och tre personer i en rymlig fyra, trängdes ihop i en mycket stökig och ogästvänlig trea.

2) För att undvika att äta upp varandra av ren frustration och för att vi hade en fläkt som stod på dygnet runt för att torka ut fuktskadan (detta sedan mitten av januari, märk väl), samt hade hantverkare, rörmokare, fastighetssnubbar, betongarbetare och dylikt som sprang likt myror fram och tillbaka i vår lägenhet, tog Zac och jag vårt pick och pack och bosatte oss i brors lägenhet i Sala.

3) Här i Sala görs det inte särskilt mycket förutom att ta tillvara på att vi har världens längsta vandringsleder rakt över gatan och förmånen att springa i skogen varje dag. Våra morgonpromenader ligger på mellan en och två timmar i kuperad terräng, och på eftermiddagarna tar vi längre promenader än så. Så ni kan mycket väl ana vilken herre som är tämligen nöjd här hemma. Låt oss säga att jag vet en som inte hade tackat nej till att vara landsbygdshund på heltid. Det märks på Zac att han gillar det här; hans osäkerhet med andra hundar har klingat av helt i och med att de flesta hundar vi möter här är väldigt avslappnade och trevliga.

4) Plus att det jobbas på examenarbete och körkort för fulla muggar, och helgerna pendlar vi in till Uppsala för att arbeta.

Där har ni en inte fullt så lyckad sammanfattning av läget. Så här kommer en till sammanfattning av annat slag. Jag drog inspiration av Ylva med Urax när hon klippte ned Urax. Nu när vi blivit med skog så blir pälsen plötsligt så mycket mer märkbar, framförallt när man dagligen kliver på grankvistar och taggbollar och hittar frön och gräs i hela huset.

Och eftersom bilder säger mer än tusen ord, behöver jag bara inleda med ett före:

…och efter:

Blev jag nöjd? Något så förskräckligt, ska ni veta. Blev Zac nöjd? Vem vet – jag tror inte ens han är medveten om att han har päls, än mindre att han har nu har litet mindre av den varan. Däremot har vi helt slutat behöva stanna på promenaderna för att plocka kvistar ur rumpan på honom och kardborrsbollar mellan tårna, vilket ger mer tid för att springa som en idiot, så nog är han tacksam alltid, även om han säkert inte vet varför.

Han är ett snyggt stycke hund i alla fall och här på landsbygden får vi massa beröm och frågor om rasen. I lägenheten har han hittat ett helt nytt sätt att tricksa till sig godis och uppskattning också; bror har nämligen ett brevinkast. Detta godisalstrande under! Så snart posten kommer far han till dörren, apporterar mig ett brev, får en klapp, hämtar ett till brev, får en till klapp och hämtar ett tredje brev och får lek. Är det något en berger är, så är det definitivt att vara opportunistisk. Här försitts verkligen ingen chans till att visa sin genialitet.

Så särskilt smart var han å andra sidan inte när han gick genom isen, en lite chockartad incident som vi kan dra i samma typ av korta ordalag som här ovanför. Eftersom vi bor i Sala nu så går många av våra promenadstrån längsmed dammar och bäckar och åar. Jag har varit pedantiskt noga med att Zac inte alls får gå på isen, inte ens om där redan finns däckspår, för jag vill inte ha det i honom att han far upp och ned från stig på is och upp igen. Likväl, här om veckan stannade jag för att fota och förlorade uppsyn av trasselsudden. I periferin ser jag hur han traskat rakt ut på isen och hinner precis ropa hans namn innan han så klart går igenom.

Jag slänger av mig kameran samtidigt som jag vrålar åt honom att hålla sig stilla – tack och lov för väldrillad hund, säger jag bara. Så där hänger han, på armbågarna över iskanten, och jag hittar toppen av en sten jag kan ställa mig på för att få fatt på hans sele och slita upp honom. Nu vet inte jag varken hur djupt eller strömt det var just där, men det är knappast en särskilt angenäm upplevelse att se sin hund åka genom isen och med panik försöka komma upp utan att lyckas, oavsett. Vi blev nog båda lika chockade, och när vi gick samma sträcka någon dag senare skulle han så klart ned och kolla in läget på platsen (det är så han är, trots allt, han måste undersöka sådant som skrämt honom), så ärrad har han ändå inte blivit.

En sak är dock himlans säker; thank god för att han hade sele på sig. Många pratar om att man ska ta av dem sele när de springer i skogen. I say no way, José. Det är inte första gången selen räddat honom nu när han sprungit i skog. Halsband kan jag förstå, då det kan fastna och strypa honom; men om selen sitter rätt kan den inte strypa honom. Och i det här fallet var det himla skönt att ha något att gripa tag i, som inte var pälsen på en sexton kilo tung hund.

Och med det avslutar vi det hela med lite bilder på knasten, eftersom allt detta ändå, till syvende och sist, handlar om ingen mindre än herrn själv.

PS, jag älskar hur han har tre olika selar på dessa bilder. Jag börjar så smått känna mig som en materialist. Det är lite illa tror jag.

Vardagsagility

Posted on

Varför det är så skoj att gå på promenad med le Zacharia-Zac-A-Roo:

Ett försök att betvinga bergerpäls

Posted on

Efter kastrationen har Zacs päls blivit … inte tunnare, men den har definitivt skiftat karaktär och jag har upplevt att han fått lite tjockare, tunnare päls. Om den motsägelsen ens är möjlig att göra. I vilket fall har han haft lite tovor (i det tunna fjunet bakom öronen och vid armhålorna där pälsen är så ruskans tjock), så jag tänkte försöka något som jag aldrig gjort under de fem år jag haft Zac.

Nämligen försöka trimma hans päls.

Bara litet, tänkte jag, så där att de längsta stråna på magen inte behöver bli så jätteblöta och bara tunna ut lite över armbågarna, ta bort de där fula snuttarna som växer ut på öronen och så stråna framför ögonen. No biggie. Jag köpte en effileringssax och tovutredare, plockade fram borste och stålkam och satte igång med en tålmodig och fullt ut uttråkad berger som inte alls begrep nyttan i att stå stilla. Lyckligtvis har vi tränat mycket omvänd lockning så en korvbit på ett bord hjälpte mig ha honom stillastående medan jag borstade, redde ut, tunnade ut, klippte, borstade lite mer, såg mer och mer päls yra.

Nu fotade jag inte högen som blev, men kan ju låta säga att efteråt blev jag nästan förskräckt över hur stort pälsberget växte sig. För långa, långa sekunder greps jag av snarlik panik att jag tagit för mycket, att min hund numer blivit naken efter att jag blivit allt för upphetsad med saxen och att jag helt enkelt inte märkt att jag förvandlat mitt trasselsudd till nakenfis.

Lyckligtvis var jag så smart att jag fotade före- och efterbilder, bara för att kunna se skillnaden.

Är Ni redo att se den makalösa skillnaden mellan min aldrig-förr-trimmade-hund och min alldeles-nyss-trimmade-hund?

Visst. Här har ni honom.

Så, min ögonblickliga ”jösses, nu har han blivit kal!”-panik blev istället till ett nästan besviket ”vänta nu här, trekvarts borstande och donande för det här?”. För yes, kära och bekanta, den pyreneiska vallhunden avlades fram för att klara den hårda blåsten och kylan på de ruggiga bergssidorna; det är därför de älskar att klättra, därför de inte låter sig skrämmas av väderlag, och det är därför det inte går att betvinga en bergerpäls.

Fluffet som ni ser på efterbilden lade sig efter ett par ruskningar och efter första turen ut i snön så var han tillbaka att se lika raggig och trasslig som vanligt. Precis som det ska vara, helt enkelt.

Huvudet gick lite bättre, även om det inte heller syns jättebra. Öronen blev snäppet lättare och mindre spöken kan nu ses eftersom stråna framför ögonen klipptes bort. Måste säga att effileringssaxen och tovutredaren var de bästa köpen på länge – när man har en så pass vädertålig hund som ser otrimmad ut ens när den är trimmad, så står raka snitt med en vanlig hushållssax verkligen ut. Effileringssaxen fick verkligen öronen att se lika otrimmade ut som innan, fast med mindre päls, och tovutredaren gjorde sitt jobb utan anmärkningar i armhålorna.

Resultat då; värt trekvarts arbete? Nej, kanske en kvart. Resten hade vi kunnat leka, gosa, brottas, busa, träna, trixa, pinka, snarka, dansa, rulla runt eller äta istället. Det hade varit time better spent. Däremot blev pälsen mjukare (de första timmarna efter borstning) och det var skönt att kunna dra fingrarna genom fjunet bakom öronen igen utan att fastna.

Men ja, vi kanske kan få dem att hoppa genom armar och stå på bakbenen, vi kan få dem att gå fint i ringen och springa en agilitybana, vi kan få dem att skälla på kommando, krypa, söka, spåra och springa genom skogen som galningar – men let’s face it folks, är det något vi aldrig lär kunna göra, så är det att kontrollera den där pälsen. Den är helt enkelt menad att vara lika vild och galen som hundarna själva. :D

Då var nyår förbi…

Posted on Updated on

…med alfapet och snarkande vovve.


Vad gjorde ni under nyår? Här satt jag och mamma på hennes säng, med en påse chips och ranchdip, och spelade alfapet medan Zac snarkade mellan mina ben och spelbrädet. Det var inte helt fel, ska ni veta.

Men det gamla året, hemska 2011, slutade inte utan en riktig skräll. Tidigare under dagen hade jag varit ute med Zac, för att passa på medan det lilla ljuset som dagar erbjuder skulle hålla alla fyrverkerister från att slösa sina dyra fyrverkerier (då de ändå inte syns på dagen, kan man tycka. Åtminstone resonerar jag på det sättet). Eftersom jag inte önskat gå längre promenader när det pangat ute så tog vi oss en sväng förbi en skolgård som är nära oss och som dessutom är inhägnad. Så om han skulle få för sig att sticka så drar han inte totalt.

Lite för överbeskyddande skulle det visa sig, då Zac verkligen gjort sig förtjänt av den där 3:an på MH:t. Vi hade med oss hans fina, lila Wubba Kong och lekte med den, och medan det pangade kring oss hade han bara intresse för att leka. Härligt!

Mindre härligt var förvisso att se honom någon timme senare, då han blåvägrade ställa sig upp på bakbenen, sätta sig ned eller ens lägga sig på golvet. Direktpanik, så klart. Ingen som helst indikation på att han hade ont dock; han markerade inte på något ben, hur mycket jag än klämde och varken på böjning eller sträckning. Han slickade sig inte om munnen, var inte låg, rörde sig tämligen obehindrat (men det syntes att han var stel).

Efter att ha rådfrågat kompisar och forum som trodde vi samtliga att det varit en sträckning i ryggen. Var ju årets första kalla dag, egentligen, med några minusgrader (yeah, wow), och så fick han leka lite extra med kongen än vad han vanligtvis brukar, då jag ville hålla hans tankar från fyrverkerierna. Så ja, allt är nog mitt fel. Som vanligt där.

Det har varit strikta koppelpromenader med inget spring i alla fall, och redan igår satte han sig självmant att vänta på maten. Idag kan man inte tro honom ha haft ont alls, såsom han rör sig, så i vanlig ordning blir det istället att jaga efter honom och försöka dämpa honom.

Imorgon ska vi ta en lite längre promenad var det tänkt. Lite av ett nyårslöfte, kombinerat med att fiskoljan är två slurkar från att vara helt slut. Ska passa på att titta efter en trimsax (för hans öron och mage) och eventuellt tandskrapa. Har tänkt börja borsta tänderna på honom igen, men då det bara förebygger tandsten är det ju smart att skrapa bort det lilla han redan har.

Annars hoppas jag att ni alla haft ett riktigt fint nyår och att fyrverkerigalningarna inte förstört för varken tvåbeningar eller fyrbeningar :D

Stort grattis, din knasboll!

Posted on Updated on

Jag är rent förskräckligt mycket efter med det här, men det bör ändå sägas. Tisdagen den sjätte december fyllde nämligen världens bästa bergerbatteri (och hans syskon, men huruvida de är bäst kan jag inte uttala mig om) hela fem år. Fem år!

I fem års tid har han varit mitt allt och litet till. Min pälskade fis. Jag vore ingenting utan din hjälp och ditt stöd och din enerverande stämma som ska lufta åsikter i tid och otid. Vad vore väl jag utan dig, som hela tiden tittar upp på mig och förväntar sig äventyr. Som tycker att det är lika världsligt bäst att ta soporna alla de tjugo meter till sophuset som att vara ute på en sex timmar lång vandring i tidigare outforskad terräng. Som dagligen bereder oss med skratt och kärlek. Som är så kräsen med vem som ska bli älskad men älskar sedan sjutton gånger mer än alla andra. Som slår kullerbyttor när du är glad och knyter knut på dig själv när du är lycklig. Som kan stå och filosofera som en gammal gubbe i flera minuter och helt plötsligt inte ha bråttom alls, någonstans. Som kan väcka så starka känslor, är det bara att sätta sig ned bredvid, titta upp, möta ens blick och så sakta, sakta börja vifta på svansen när han möts av ett leende.

Fem år har gått. Fem fantastiska år. Fem år jag inte skulle vilja byta bort för allt i hela världen. Fem år, och må det bli hundrade år till!