Zac

En dag som många andra men ändå speciell

Posted on Updated on

Under morgonpromenaden idag tog jag med mig hund och kong bort till fotbollsplanen där vi brukar träna och hade första träningspasset sedan kastreringen. Jag hade kongen i fickan och använde den som belöning, eftersom jag inte är helt hundra på hans mage riktigt än, och som vanligt innebar kongbelöning megamassa iver och entusiasm och framförallt hafs.

Men, jag bad honom skärpa till sig, gav bara belöning när han gjorde helt rätt…

…och idag var första gången någonsin hans kontakt gjorde mig yr. För han såg mig så stint i ögonen att jag nästan fick yrsel. Det var en helt makalös känsla, som om vi försvann i en liten bubbla där ingenting annat fanns! Vad jag än gjorde så vägrade han bryta fokus! <3

Älskade bästhunden! Har varit en sådan där underbar dag med bara han och jag, alldeles för långa promenader, glädje och lycka och bara något enstaka, litet halvhjärtat skall på mötande hundar. Han börjar bli så harmonisk och mogen och åh, ja, jag är så överlycklig att han är min och ingen annans.

Har ingen bild från idag men lämnar er med ett roligt klipp från en rolig kille som gör störtroliga djurvideos värda att kolla upp ; )

Lite på efterkälken

Posted on Updated on

Nu har det hänt så där mycket igen och jag har helt glömt bort (läs, varit för trött för) att blogga om det. Men så, här kommer det i (någorlunda) sammanfattad form.

Valborg kom och gick. Jag var förstås lite nervös över raketerna då jag har en skottberörd hund, men när det började panga vid klockan tio på kvällen så fick Zac krypa in i sin filttäckta canvaskorg. Där låg han sedan med dörren stängd och min hand i glipan som han kunde söka stöd hos när han kände för det, och det fungerade så pass bra att han till och med inte började hässja. Fantastiskt vad lite mörker och lite trygghet kan göra, vad? ; )

Sedan igår (söndag) åkte vi ut till Sunnersta för att träffa kompis med hennes charmiga Lancashire Heeler Calle. Han var ett ystert yrväder som tyckte Zac var den roligaste (men helt klart alldeles för självständiga) lekkompisen och bjöd upp och bjöd till, gång på gång. Detta var alltså Zacs första möte med en hund sedan kastreringen – det vill säga första mötet där han faktiskt fick hälsa på hunden, och jag ska erkänna att jag var nervös inför det hela. Jag tänkte att antingen reagerar han som vanligt och hälsar artigt och sedan ignorerar, eller så blir han aggro och hälsar artigt men morrar och kräver avstånd, eller så blir det blodbad. Nej, jag har aldrig någonsin sett Zac aggressiv, men ja, nervositet målar fan på väggen.

Det hela gick i alla fall utöver förväntningar och jag borde skämmas som underskattar min trasselfjant. De hälsade, de sprang några varv, sedan sprang de bredvid varandra och äventyrade. Calle tyckte förstås att Zac höll sig alldeles för långt ifrån oss mattar, så han fick springa och valla in Zac då och då xD Riktigt festligt att se! Sedan var det också roligt att se Zac inte skälla en enda gång. Det var Calle som stod för allt skällande (vilket var det vanliga ”kom igen då, spring!”-skällandet som vi känner igen allt för väl här hemma) och på något höger fick det väl Zac att förstå hur jobbigt det är när man är på mottagaränden för han sade inte ett knyst.

Vi var ute i över tre timmar i helt fantastisk miljö och lika roligt sällskap, och när vi väl återvände till bilen hade vi varit borta i fyra timmar. Det var Zacs första långa promenad sedan kastreringen och herreminje, det märks. Det märks att hans kondis tagit stryk rejält efter hela den här incidenten med fraktur och vinter och krasslig mage och allt. Den sista halvtimmen så travade han bara fram i maklig takt x) Det brukar han tusan aldrig göra.

Men, vi var förbi brukhundsklubben när vi var ute och smakade på agilityhindren lite. Zac var väl måttligt intresserad, vilket kändes trist eftersom jag är superpepp på det hela, men jag får skylla på att han var trött och Wera hade godare godis än jag och han var lite distraherad. Eller något. Hade tänkt åka ut till bruks på onsdag, om jag får tid, och testa igen. Det roligaste där var väl hur han mindes alla hinder och kommandon, fastän vi inte kört agility sedan 2009 nu (huuuuh så längesedan! :'( ). Det tragiska är att jag nästan glömt alla kommandon, så det är ju inte särskilt bra x) Får plugga mig själv innan vi åker ut igen.

I övrigt då? Det var ju Valborg här i lördags så när han väl fick gå lös på söndagen hittade han självfallet på en servett (eller någonting annat) med supergott på och som han hann tugga i sig innan jag hann fram för att stoppa honom. Han brukar spotta ut på ”usch”-kommandot, men nu har han ju fastat och gått på svältdiet i en vecka – så klart han tar vad han kommer över! Det har dock inte påverkat hans mage ännu *peppar peppar* och tack vare i/d-fodret har han repat sig helt toppen efter tarmstrulet.

En sista grej som måste nämnas är att han går galant vid hundmöten än så länge. Redan nu börjar han visa upp den där självsäkra ”jag behöver inte bry mig om den där andra hunden”-attityden som är exakt den jag önskade honom. Inga fler spänningar vid hundmöten, inga mer osäkra gnyenden eller gråt, inga ”håll dig borta din läskiga typ”-skäll. Bara titta åt andra hållet och gå på. Det är så vi ska tackla världen nu ; )

PS. Var beredd på en förändring i bloggen här framöver. Jag gillar layouten som den är nu, men jag behöver den definitivt bredare för det är totalt värdelöst att lägga upp foton som den är nu ; )

Vi avslutar med en tjusbild på en tjusheeler, nämligen tjus-Calle ;D

Minor setback

Posted on

Zac blev ju krasslig i magen under påskhelgen och efter en canikurbehandling och ris- och fiskbullediet blev han med ens bättre. Så pass bättre att jag började blanda ut några foderkulor med hans mat, bara för att magen skulle haverera igen på grund av det. Klant-matte! Hade då fått tips från Ann-Sofie att köpa Hill’s i/d så igår åkte vi till veterinärmottagningen och köpte en tvåkilospåse.

Jag har ju inte köpt specialfoder tidigare och blev lite förvånad när de tog uppgifterna av Zac. Sköterskan frågade ingenting om Zac eller varför jag köpte fodret, men jag sade att jag fått tips om att använda det som träningsgodis då han varit lite dålig i magen, och tillsammans med kvittot fick vi råd om gastroenterit. Schysst! Det var inte mycket nytt där som jag inte redan visste, annat än att filmjölk var aja-baja och majsvälling är tops. Så nu är vi laddade till nästa gång, om det blir en nästa gång, vilket vi hoppas det inte blir.

Zac älskar i alla fall fodret, som jag börjat blanda ned i riset (denna gång är det okej då det är magfoder), och det står också i råden att han kan få mellan 4-6 mål mat om dagen, vilket Zac tackar så väldigt för. Sedan han kastrerades har han gått ned 300 gram, vilket… inte är helt okej, riktigt.

För övrigt är det idag tio dagar sedan han kastrerades så idag har vi gått låååånga promenader, bara för att vi kan, och tratten sitter bara på om nätterna numer. Några förändringar ännu? Jodå, han pinkar inte lika mycket som tidigare – han kissar två gånger i början sedan får det vara nog. Jag har undvikit hundmöten så gott det går nu när han varit krass i magen, eftersom vi inte kan köra skvallerträning ordentligt utan snacks att belöna med (klappar och lek i all ära *fnys*), så jag vet inte hur han reagerar på andra hundar än så länge. Ska bli spännande att se. : )

Helgerån av värsta graden

Posted on

Jag erkänner, jag brukar regelrätt skryta för alla utställningsnissar som trimmar sina hundar med millimeterprecision. För jag har en hund där man inte får sätta saxen i, som inte ska se trimmad ut, som inte ens bör bada innan utställning eller borstas igenom. För bergern ska se ut som den arbetande vildmarkshund den är; raggig och ruggig och all päls virvlande i vinden.  Det är en starkt bidragande anledning till varför jag älskar bergern, till varför jag tycker det är den vackraste rasen någonsin. Just för att de är så naturliga och oförställda; det finns ingenting falskt eller tillgjort med dem. Bäst, helt enkelt. Nå, så de enda gångerna jag satt saxen i Zac har varit när han fått tovor som inte går att reda ut (vintern var vidrig på det sättet, då den kalla temperaturen gjorde honom statisk som ett litet åskmoln och det gick inte att borsta) och tills nu, det vill säga.

För någon vecka sedan upptäckte jag ett sår i Zacs ena öra. Ett litet, nästan obetydligt sår – ett sådant där de kan få efter man tagit bort en fästing och de har kliat på det. Det satt precis i vecket, där örat viker sig, och jag tvättade det litet med klorhexidin – just in case. Igår kollade jag för att se hur det utvecklat sig och det är kvar där ännu – och denna gång tittade jag också i andra örat. Ett likadant (dock mindre) sår, på exakt samma ställe. Där örat viker sig.

Jag kan inte tänka mig att detta beror på någonting annat än att öronen är för tunga. Jag har hittills varit duktig med att rycka pälsen längsmed kanterna på Zacs öron, eftersom pälsen blir väldigt lång och öronen väldigt tunga, men har på senare tid låtit bli eftersom… Jag vet inte, kanske för att se hur han skulle se ut utan.

I vilket fall tog jag fram saxen idag (hör alla bergermänniskor skrika och rysa omlott) och klippte upp hans öron. Rakt av. Det är inget fint arbete, det ser inte naturligt ut på en fläck, men öronen blev lättare och luftigare så nu är det bara att vänta och se om såren också försvinner.

Högst upp till höger är ett gammalt foto från 2010, eftersom jag glömde fota
ett ”innan”-foto den här gången. Skillnaden är större IRL.

Meduciiiin

Posted on Updated on

Zac har repat sig bra efter magsjukan. Klockan fem över tio i morse var jag på apoteket och köpte mirakelmedicinen canikur (tack till Ninni som tipsade mig om det när han var sjuk sist).  Efter ett dygns fasta har han också börjat fått äta ris nu och på eftermiddagen blev också en fiskbulle i buljong nermosad. Nu hoppas vi på att få en bättre och längre och framförallt ostörd sömn i natt, vilket jag hyser goda förhoppningar om då han är så pass pigg och härligt bergerhyper att han knappast kan känna av de krassliga tarmarna längre : )

Måste också visa hur världsbäst min hund är på att ta tabletter. Jag har många gånger sagt hur duktig han är på det, och vilken tur det är att han är så pass okomplicerad med tanke på hur (olägligt) ofta han behövt ta tabletter. Så jag är väl så illa tvungen att ge bevis på det också. Videon är från förra veckan, då han fortfarande åt rimadyl för operationssåret.