Så att det kniper i aortan

Posted on

(…för visst måste det ändå vara aortan man menar när man säger ”hjärteroten”?)

Ute på promenaden idag hamnade vi efter en äldre herre med en riesenschnauzer (insert små hjärtan här) och en papillon. I flexikoppel.

Den här mannen hade en väluppfostrad riesen och en väldigt glad och högljudd papillon (ingenting ovanligt där). Men mannen var varken väluppfostrad eller glad; så snart den lilla fjärilshunden gav ett skall på Zac så låste mannen flexikopplet, vrålade ”TYST!” och släpade med sig den fem kilos tunga, jättehemska monstret en bit. För ett monster måste ju hunden ha varit, eftersom den blev så glad av att se Zac att den skall till med viftande svans. Och ett monster måste den ha varit, för bara med monster måste man rycka så tvärt i kopplet att den lilla vita nästan gör en volt i luften.

Tre meter senare. ”Bjäbb – TYST! – draaaag.”

Jag är ingen hänsynslös människa, än mindre som hundägare. Hade jag kunnat hade jag tagit en annan väg. Inte för mannens skull, som uppenbarligen skämdes så pass för sin glada hund att han var tvungen att visa vilka stora kulor han hade genom att slita och dra och vråla på den jättehemska fjärilshunden – utan för att den lilla hunden skulle slippa få whiplashskador. Varannan meter var det  ”bjäbb – TYST! – draaaag” som gällde, utan att hunden tog lärdom av vad nu ryck och volt och slit och släp ville mena.

Jag gillar inte ryck och slit. Oavsett storlek på hund. Framförallt gillar jag inte ryck och slit om det är för att hunden är glad. Då gör det som sagt ont där inne i aortan, och jag blir på väldigt, väldigt, väldigt dåligt humör.

Lyckligtvis innebär det också att jag blir dubbelt så snäll och glad i min egen hund, som äntligen blivit glad vid hundmöten än rädd, men jag hade nog hellre sett den där lilla fjärilshunden få en klapp och lite engagemang av sin stelbente ägare. Vem vet, kanske hade den lilla vita inte behövt vara ett slit-och-ryck-monster då?

3 thoughts on “Så att det kniper i aortan

    Annellisaa said:
    29 november 2011 at 22:03

    gud vad söt

    Helga Rosengren said:
    23 november 2011 at 17:46

    Man blir så ledsen över sånt där… =/ Ibland har jag lust att lägga mig i, säga nåt, men så träder den där jäkla blinda Jantepersonen i mig fram och det blir inget. Och så tänker jag att hunden kanske får det sju resor värre efteråt, om denna bevisligen aggressive eller okänslige matte/husse tar ut sina, av mig framkallade, aggressioner på hunden.
    Bilden på Zac får den knipande aortan att fullkomligt smälta! <3

    HumleSpunk said:
    20 november 2011 at 19:14

    När jag ser sånt där så tänker jag ofta, att den hundägaren aldrig kan ha hört sagan om solen och vinden som slog vad om vem som kunde få en liten farbror att ta av sig rocken. (Vinden försökte blåsa av rocken ”med våld” vilket inte gick så bra och farbrorn knep rocken om sig ännu hårdare. När solen sen försökte, så strålade hon vänligt över farbrorn och värmde honom lite kärleksfullt, och farbrorn tog av sig rocken och njöt av solen och var så nöjd och belåten.)

Comments are closed.